Rötterna blir starka när det blåser
Av antalet läsare att döma måste jag fastslå att den stora merparten av er inte gillar min kontemplativa sida. Opportunism som jag är skall jag av denna enkla anledning överge de flerdimensionella och skriva något om min flärdfyllda yrkeskkariär.
Jag kom på att jag kanske borde bli psykolog. Förbannat kul. Ta en examen och sen börja forska, tänker jag mig. Jag tänker mig inte att jag skall forska om något viktigt. Absolut inte om hur människor i Nazityskland kunde göra som de gjorde, aldrig någonsin om varför vi inte kan skänka femtio spänn till välgörande ändmål medan vi kan betala samma penningsumma för en obehövlig öl på krogen. Inget sådant där seriöst.
Jag skall forska om de där små vardagsfenomenen som är svåra att förstå sig på. Varför man ibland - exempelvis - spolar vatten från kranen då man varit på toa utan att tvätta händerna. Man spolar bara vattnet för att eventuella tjuvlyssnare skall tro att man tvättar händerna. Frågan är varför man gör sådär, egentligen. Om man ändå låter vattnet spola i femton sekunder så kan man ju lika gärna slå på litet tvål och gnugga litet. Det måste vara den där urmänniskan som en gång bodde i grottor och slogs med påkar som vill göra sin röst hörd. Den tar sig liksom igenom det välbarrikerade fort av schampon, conditioners, balsam, oljor, tvålar, alkohollösningar, parfymer och deoderanter som samhället har tvingat på en. Resultatet blir att man låtsas tvätta händerna. Sådant skall jag forska om.
En annan komplex och högintressant frågeställning som jag definitivt - för mänsklighetens fortsatta väl - skulle vilja gå till botten med är den om vem man hälsar på när man glider runt på stan. Man går där, får syn på en person som man halvkänner på typ 200 meters håll. "Shit", tänker man. "Skall jag hälsa?", "Hur skall jag hälsa?", "Skall jag säga hej och le som att jag vore jättelgad att se henne utan att jag egentligen är det?", "Eller vafan, jag svänger höger här, så slipper det bli pinsamt", "Shit, nu fick vi ögonkontakt, nu kommer hon tro att jag inte vill hälsa om jag svänger", "Får bli att man hälsar ändå". "Hej..!". "Hej...!". Leende. Fortsätter att gå. "Undrar om det räckte så?", "Kanske borde stannat och snackat lite?", "Frågat vad hon gjorde nuförtiden..?", "Äh, skit samma, i sådana fall hade väl hon fått fråga mig först..."
En sådan psykolog skulle jag bli, tror jag bestämt. Dags att sadla om!
Jag kom på att jag kanske borde bli psykolog. Förbannat kul. Ta en examen och sen börja forska, tänker jag mig. Jag tänker mig inte att jag skall forska om något viktigt. Absolut inte om hur människor i Nazityskland kunde göra som de gjorde, aldrig någonsin om varför vi inte kan skänka femtio spänn till välgörande ändmål medan vi kan betala samma penningsumma för en obehövlig öl på krogen. Inget sådant där seriöst.
Jag skall forska om de där små vardagsfenomenen som är svåra att förstå sig på. Varför man ibland - exempelvis - spolar vatten från kranen då man varit på toa utan att tvätta händerna. Man spolar bara vattnet för att eventuella tjuvlyssnare skall tro att man tvättar händerna. Frågan är varför man gör sådär, egentligen. Om man ändå låter vattnet spola i femton sekunder så kan man ju lika gärna slå på litet tvål och gnugga litet. Det måste vara den där urmänniskan som en gång bodde i grottor och slogs med påkar som vill göra sin röst hörd. Den tar sig liksom igenom det välbarrikerade fort av schampon, conditioners, balsam, oljor, tvålar, alkohollösningar, parfymer och deoderanter som samhället har tvingat på en. Resultatet blir att man låtsas tvätta händerna. Sådant skall jag forska om.
En annan komplex och högintressant frågeställning som jag definitivt - för mänsklighetens fortsatta väl - skulle vilja gå till botten med är den om vem man hälsar på när man glider runt på stan. Man går där, får syn på en person som man halvkänner på typ 200 meters håll. "Shit", tänker man. "Skall jag hälsa?", "Hur skall jag hälsa?", "Skall jag säga hej och le som att jag vore jättelgad att se henne utan att jag egentligen är det?", "Eller vafan, jag svänger höger här, så slipper det bli pinsamt", "Shit, nu fick vi ögonkontakt, nu kommer hon tro att jag inte vill hälsa om jag svänger", "Får bli att man hälsar ändå". "Hej..!". "Hej...!". Leende. Fortsätter att gå. "Undrar om det räckte så?", "Kanske borde stannat och snackat lite?", "Frågat vad hon gjorde nuförtiden..?", "Äh, skit samma, i sådana fall hade väl hon fått fråga mig först..."
En sådan psykolog skulle jag bli, tror jag bestämt. Dags att sadla om!
Då brännässlan inte bara brändes och då getingen inte bara stacks
Noterat tisdagen den 12 augusti 2008. En dag då regnet aldrig slutade regna.
Sitter själv på ett café på Vasagatan i Göteborg. Det är söndag. Jag är bafkull och skäggig. Utanför strålar regnet mot den nötta asfalten och i mina hörlurar sjunger Ola Magnell om hur var dag har sin plikter att bejaka. Färgen som projiceras i min inre värld är gråskalig men likväl vacker; anspråkslös, opretentiös och timid.
Rastlösheten har jag nästan lyckats lämna på gatan utanför. Desillusionen över att världen inte var så stor och fascinerande som man en gång i tiden trodde känns inte fullt så påtaglig, fullt så närvarande. Tiden då på andra sidan vägen var en ännu outforskad kontinent och Tomten ännu inte visat sig vara en försupen granne hade definitivt sin finess, sin naket enkla tjusning.
Jag minns juni månad. Satt på en sten på en plats där fåglarnas sång ljöd högre än bilarnas muller. Det var i början av sommarlovet; det eviga. Varje stig, otrampad. Varje tanke, otänkt. Gräset; lika grönt på båda sidor. En plats där arbetsmyran äntligen fått lägga sig ned för att vila och där den milda västanvinden för en stund stannat upp för att begrunda. Där satt jag och tänkte på vad som fanns på andra sidan krönet därborta. Tiden var en ocean och jag en liten båt drivandes längs den lätta bris som krönte den. Ordet fåfänga var mig ännu obekant och det bästa jag visste var att plocka blåbär. Mitt hår var kritvitt av en solig maj månad och av ett salt vatten. På mina fötter, mockasiner i storlek 32. Jag tog en sten. Kastade. Tog en till. Plötsligt reste jag mig upp och sprang. Jag sprang längs stigen genom den ymniga skogsterrängen, ut till den gamla grusvägen. Stenen låg fortfarande kvar i min knutna hand då jag tog vänster i korsningen. Hela vägen hem sprang jag till mamma och fick en kram.
Alla har inte fått någon kram.
Sitter själv på ett café på Vasagatan i Göteborg. Det är söndag. Jag är bafkull och skäggig. Utanför strålar regnet mot den nötta asfalten och i mina hörlurar sjunger Ola Magnell om hur var dag har sin plikter att bejaka. Färgen som projiceras i min inre värld är gråskalig men likväl vacker; anspråkslös, opretentiös och timid.
Rastlösheten har jag nästan lyckats lämna på gatan utanför. Desillusionen över att världen inte var så stor och fascinerande som man en gång i tiden trodde känns inte fullt så påtaglig, fullt så närvarande. Tiden då på andra sidan vägen var en ännu outforskad kontinent och Tomten ännu inte visat sig vara en försupen granne hade definitivt sin finess, sin naket enkla tjusning.
Jag minns juni månad. Satt på en sten på en plats där fåglarnas sång ljöd högre än bilarnas muller. Det var i början av sommarlovet; det eviga. Varje stig, otrampad. Varje tanke, otänkt. Gräset; lika grönt på båda sidor. En plats där arbetsmyran äntligen fått lägga sig ned för att vila och där den milda västanvinden för en stund stannat upp för att begrunda. Där satt jag och tänkte på vad som fanns på andra sidan krönet därborta. Tiden var en ocean och jag en liten båt drivandes längs den lätta bris som krönte den. Ordet fåfänga var mig ännu obekant och det bästa jag visste var att plocka blåbär. Mitt hår var kritvitt av en solig maj månad och av ett salt vatten. På mina fötter, mockasiner i storlek 32. Jag tog en sten. Kastade. Tog en till. Plötsligt reste jag mig upp och sprang. Jag sprang längs stigen genom den ymniga skogsterrängen, ut till den gamla grusvägen. Stenen låg fortfarande kvar i min knutna hand då jag tog vänster i korsningen. Hela vägen hem sprang jag till mamma och fick en kram.
Alla har inte fått någon kram.
Sporthatarna segrar!
Skall man skriva något vackert? Eller skall man skriva något som får folk att skratta? Eller - än värre - någonting som lyckas integrera dessa två element utan att bli vare sig allt för högtravande eller svårsmält? Skall man producera sju inlägg om dagen av så varieande intresse att ena inlägget handlar om ett hål i min socka medan det andra om mitt planerade självmord? Eller skall man hysta till med ett i veckan som är genomtänkt?
Just som jag sitter här i konstnärliga tankekval kom jag att tänka på skolgymnastiken och dess betygssättning. Fråga mig inte hur min hjärna lyckades fläta samman de båda problemen. Jag vet inte om detta fenomen, för så får man nog kalla det, var unikt för just Borås eller om det är något som genomsyrar hela det svenska systemet. Det tycks, hur det än förhåller sig med den frågan, som att man inom gymnastikdisciplinen har en fundamentalt annorlunda syn på vad som skall uppmuntras genom betyg av högre dignitet.
I matten får man ett prov. Man får poäng på provet och betyget blir därefter. Har du alla rätt får du MVG och är duktigt. Får du inga rätt får du IG och är värdelös. I idrotten, emellertid, kan den som gör allt rätt få ett IG medan den som gör allt fel få ett MVG. Istället för att bedöma uteslutande resultaten, som är fallet med matten, gör man i princip tvärtom och bedömer viljan att uppnå resultat. Man tävlar inte inom idrotten - som är fallet i till exempel matten - mot objektivt uppsatta kriterier, utan mot sin egna kropp. Har man dålig fysik kan ett längdhopp på 2 m således rendera i ett MVG för någon medan ett sjumetershopp slutar i G för en annan. Rent teoretiskt i varje fall. Det är lite lustigt det där hur man i Sverige av någon anledning gör skillnad mellan fysiska och psykiska talanger. "Sin kropp har man inte valt själv", tycks tanken vara och skolan skall inte hausa upp de högt ställda kroppsliga ideal som redan råder i vårat flärdfyllda samhällskomplex. Men vem fan har valt sina hjärnceller själv? Och vem fan har valt mellan föräldrar som lär sina ungar läsa när de är tre och dem som super sju dagar i veckan istället för att läsa sagor?
Folk som inte lyckas inom de teoretiska ämnena kallas problembarn och får allsköns extraresurser tillskjutna för att skärpa sig så att de inte slutar som knarkare. Detta medan de mest oatletiska, immobila, med total frånvaro av bollkänsla, konditionslösa jävlarna är privilegierade så till den mån att de kan få ett högt betyg enbart genom att kämpa och skriva bra på ett prov om vad man bör äta för att må bra. Att personen ifråga totalt saknar den praktiska kompetensen - låt säga att hon eller han har trettio kilos övervikt och bevisligen inte följer tallriksmodellen och motionsråden - spelar till syvende och sist ingen roll. Det fjäskande jävla aset som inte gör något annat än att sitta med näsan i böckerna segrar. Killen som lirar fotboll 40 timmar i veckan torskar. Kunde inte skolverket åtminstone varit lite konsekventa i sin bedömning så att det funnits lite rättvisa inom det svenska skolsystemet?
Min gissning är att alla som slutar med ett jobb som går ut på att sätta upp betygskriterier själva var en sådan där jävla tönt som var rädd för bollen nu missbrukar sin makt genom att manipulera systemet efter egenintresse. En slags psykodynamisk försvarsmekanism, en vendetta som hämnas det skamfulla i att bli bortdrivlad av Conny (y-barn) som inte kunde stava till sitt eget namn i sjätte klass.
En liten utsvävning bara.
Just som jag sitter här i konstnärliga tankekval kom jag att tänka på skolgymnastiken och dess betygssättning. Fråga mig inte hur min hjärna lyckades fläta samman de båda problemen. Jag vet inte om detta fenomen, för så får man nog kalla det, var unikt för just Borås eller om det är något som genomsyrar hela det svenska systemet. Det tycks, hur det än förhåller sig med den frågan, som att man inom gymnastikdisciplinen har en fundamentalt annorlunda syn på vad som skall uppmuntras genom betyg av högre dignitet.
I matten får man ett prov. Man får poäng på provet och betyget blir därefter. Har du alla rätt får du MVG och är duktigt. Får du inga rätt får du IG och är värdelös. I idrotten, emellertid, kan den som gör allt rätt få ett IG medan den som gör allt fel få ett MVG. Istället för att bedöma uteslutande resultaten, som är fallet med matten, gör man i princip tvärtom och bedömer viljan att uppnå resultat. Man tävlar inte inom idrotten - som är fallet i till exempel matten - mot objektivt uppsatta kriterier, utan mot sin egna kropp. Har man dålig fysik kan ett längdhopp på 2 m således rendera i ett MVG för någon medan ett sjumetershopp slutar i G för en annan. Rent teoretiskt i varje fall. Det är lite lustigt det där hur man i Sverige av någon anledning gör skillnad mellan fysiska och psykiska talanger. "Sin kropp har man inte valt själv", tycks tanken vara och skolan skall inte hausa upp de högt ställda kroppsliga ideal som redan råder i vårat flärdfyllda samhällskomplex. Men vem fan har valt sina hjärnceller själv? Och vem fan har valt mellan föräldrar som lär sina ungar läsa när de är tre och dem som super sju dagar i veckan istället för att läsa sagor?
Folk som inte lyckas inom de teoretiska ämnena kallas problembarn och får allsköns extraresurser tillskjutna för att skärpa sig så att de inte slutar som knarkare. Detta medan de mest oatletiska, immobila, med total frånvaro av bollkänsla, konditionslösa jävlarna är privilegierade så till den mån att de kan få ett högt betyg enbart genom att kämpa och skriva bra på ett prov om vad man bör äta för att må bra. Att personen ifråga totalt saknar den praktiska kompetensen - låt säga att hon eller han har trettio kilos övervikt och bevisligen inte följer tallriksmodellen och motionsråden - spelar till syvende och sist ingen roll. Det fjäskande jävla aset som inte gör något annat än att sitta med näsan i böckerna segrar. Killen som lirar fotboll 40 timmar i veckan torskar. Kunde inte skolverket åtminstone varit lite konsekventa i sin bedömning så att det funnits lite rättvisa inom det svenska skolsystemet?
Min gissning är att alla som slutar med ett jobb som går ut på att sätta upp betygskriterier själva var en sådan där jävla tönt som var rädd för bollen nu missbrukar sin makt genom att manipulera systemet efter egenintresse. En slags psykodynamisk försvarsmekanism, en vendetta som hämnas det skamfulla i att bli bortdrivlad av Conny (y-barn) som inte kunde stava till sitt eget namn i sjätte klass.
En liten utsvävning bara.
Medan prästen bad till Herren Gud med näsan sin i skyn
Det har känts så jävla trögt alltsammans på senaste. Dagarna är långa, nätterna är långa, skolan är lång, vägen är lång. Min kuk är lång, alltid något i varje fall. Sammantaget känns det emellertid inte speciellt bra. Därför har jag inte skrivit så mycket här på senaste. Fredagens fagra flamma sprider dock en liten ljusning i min själs dystra kammare, varför jag tänkt att komponera något läsbart. Vad vet jag inte ännu och det som skrivs nedan kommer således bli en slags ström av information som flödar ur min skalle.
Kvällen har förflutit i lugn lunk. Min gode vän Rickard beärade mig med ett av sina nobla besök och i endräkt - samt med andakt - gjorde vi upp en brasa i den gamla kamin som mer eller mindre belägrar vårat uppre vardagsrum. Öl dracks, gitarrer spelades och vi språkade med varandra i goda vänners lag; såsom är sedligt en fredagkväll då hösten står för dörren och vinden flämtar runt husknutarna. Efter allt mer nischade youtube-klipp från min sida var vår fagre amiral emellertid inte kapabel att upprätthålla barrikaderna gentemot den mäktige John Blund, varför denne lämnade mig med intet mer än ett sussande ljud som minne. I detta delvis självförvållade - men likväl bitande - sociala vakuum kände jag mig tvungen att sysselsätta mig. Sålunda slutade jag vid bloggen.
Den är litet av ens sista vän när man känner sig ensam, den där bloggen. När alla andra sviker så kan man alltid göra en virtuell avdamning av ett gammalt inlägg, läsa det och få perspektiv. För när man läser sina gamla inlägg inser man att man faktiskt förändras som människa. Det var inte Daniel Waern som ställde sig frågan: "När blir man en alkis?".
Allt har sin säsong. Varje tid har sin finess. Men vad har egentligen hänt med mig sen dess? Något, i varje fall. Låt oss därör hoppas att bängen aldrig någonsin mer blir på stridshumör.
Kvällen har förflutit i lugn lunk. Min gode vän Rickard beärade mig med ett av sina nobla besök och i endräkt - samt med andakt - gjorde vi upp en brasa i den gamla kamin som mer eller mindre belägrar vårat uppre vardagsrum. Öl dracks, gitarrer spelades och vi språkade med varandra i goda vänners lag; såsom är sedligt en fredagkväll då hösten står för dörren och vinden flämtar runt husknutarna. Efter allt mer nischade youtube-klipp från min sida var vår fagre amiral emellertid inte kapabel att upprätthålla barrikaderna gentemot den mäktige John Blund, varför denne lämnade mig med intet mer än ett sussande ljud som minne. I detta delvis självförvållade - men likväl bitande - sociala vakuum kände jag mig tvungen att sysselsätta mig. Sålunda slutade jag vid bloggen.
Den är litet av ens sista vän när man känner sig ensam, den där bloggen. När alla andra sviker så kan man alltid göra en virtuell avdamning av ett gammalt inlägg, läsa det och få perspektiv. För när man läser sina gamla inlägg inser man att man faktiskt förändras som människa. Det var inte Daniel Waern som ställde sig frågan: "När blir man en alkis?".
Allt har sin säsong. Varje tid har sin finess. Men vad har egentligen hänt med mig sen dess? Något, i varje fall. Låt oss därör hoppas att bängen aldrig någonsin mer blir på stridshumör.
Prästen?
Onanerar en präst? Visar han då en viss vördnad; tar han av sig korset och kragen och gör det i lugn andakt? Eller tittar han på hårdporr och använder lösvagina? Gör prästen en klar skillnad mellan yrkes- och privatliv och typ röker på och är otrogen vid sidan om jobbet? Hur är prästen på semestern? Är han präst då eller skiter han fullständigt i vad som står i Bibeln?
Tar Gud drogtester på prästen innan han får tillträda sitt ämbete? Snattar prästen från plockgodis i mataffären? Går han mot röd gubbe? Kan en präst säga ”far åt helvete” till någon utan att få stark ångest? Tycker en präst att ordet ”djävul” är ett värre invektiv än "hora"? Använder präster preventivmedel? Älskar alla präster barn på samma vis som Jesus, eller finns det präster med pedofil läggning? Brukar prästen ibland vara bakfull på söndagsgudstjänsten?
Äcklas prästen av någon av de människor som brukar komma till hans gudstjänster? Hatar prästen kanske rentutav någon? Skulle prästen vilja spotta kantorn i ansiktet då hon spelar fel på bröllopsmarschen? Är prästen missunnsam och önskar innerst inne att det blivande paret skall dö i en tragisk trafikolycka då han viger dem? Får prästen ibland en impuls att dränka den skrikande ungjäveln i dopvattnet mitt framför hela släkten? Fuskar prästen med bidrag?
Är prästen en präst eller är prästen en människa? Eller både och? Eller två tredjedelar präst och en tredjedel människa? Eller är han kanske bara en låtsaspräst, när allt kommer omkring?
PS. det finns även kvinnliga präster. Och manliga kantorer.
TV-shop: Den inofficiella historian
Jag får inleda med att be om ursäkt för att jag har fabricerat så få inlägg under senaste tiden. Jag har inte orkat helt enkelt. Dessutom tog det så mycket mot för mig att framställa min inofficiella verision av TV-shop att jag helt enkelt har dragit mig för att skriva det. Jag kunde inte riktigt ta mig an ämnet med det där engagemanget som man egentligen behöver. Nåväl; nedan följer min inoficiella bild av TV-shop.
Jag vaknar tidigt på söndagsmorgonen, bakfull och jävlig, och kan inte somna om. Jag sätter mig i soffan och zappar mellan mina typ fyra kanaler. På TV6 sänds TV-shop. Jag börjar, i brist på annat, att titta. Egentligen är det oväsentligt, men låt oss säga att det är en Chop Wizard Pro eller något annat jävla krafs som är föremål för programledarens massiva lovordande.
Jag befinner mig nu i en fas då jag fortfarande är Daniel Waern. Daniel Waern tänker: vad fan är det här för skit? Jag måste bara titta vad det är de försöker lura på den stackars fördummade mänskliga rasen idag. Jag hånler mot allting som har med konceptet att göra; människorna som deltar, människorna som låter TV-shop sändas på deras kanal och framför allt människorna som är så genomgående korkade att de köper denna skitprodukt.
Efter att ha tittat i kanske tio minuter, då filmen som spelas hunnits loopa två gånger, är jag inte längre Daniel Waern. Jag är istället någon annan människa. Typiskt nog är mitt av TV-shop framkallade alter-ego till skillnad från Daniel Waern en sådan människa som mycket väl kan tänka sig att köpa saker från TV-shop. Den nya människan som har ockuperat min kropp vill ha en Chop Wizard Pro. Det enda som hindrar min kropp från att gå och lyfta luren – beställer jag nu får jag dessutom extra behållare – är den lilla uns av förnuft som lyckats klamra sig fast i skallen på mig och skriker att jag är hjärntvättad och att om jag köper något från TV-shop kommer jag inte längre att ha någon heder kvar som människa.
Till slut lyckas jag byta kanal och Daniel Waern gör åter entré i mitt medvetande. Jag känner mig nog ungefär som en Ny Demokrati-sympatisör sådär ett par år efter valet -91; jag skäms över mig själv och skulle helst inte erkänna att jag faktiskt ansåg att det kanske vore ett smart drag att köpa Chop Wizard Pro. TV-shop har spottat på mig, dragit mig i smutsen och fått mig att känna mig som en dålig människa. Samtidigt tror jag att man behöver bli sådär hjärntvättad ibland för att hålla guarden uppe. When it all comes down så är ju TV-shop i varje fall bättre än typ Hitler.
Jag vaknar tidigt på söndagsmorgonen, bakfull och jävlig, och kan inte somna om. Jag sätter mig i soffan och zappar mellan mina typ fyra kanaler. På TV6 sänds TV-shop. Jag börjar, i brist på annat, att titta. Egentligen är det oväsentligt, men låt oss säga att det är en Chop Wizard Pro eller något annat jävla krafs som är föremål för programledarens massiva lovordande.
Jag befinner mig nu i en fas då jag fortfarande är Daniel Waern. Daniel Waern tänker: vad fan är det här för skit? Jag måste bara titta vad det är de försöker lura på den stackars fördummade mänskliga rasen idag. Jag hånler mot allting som har med konceptet att göra; människorna som deltar, människorna som låter TV-shop sändas på deras kanal och framför allt människorna som är så genomgående korkade att de köper denna skitprodukt.
Efter att ha tittat i kanske tio minuter, då filmen som spelas hunnits loopa två gånger, är jag inte längre Daniel Waern. Jag är istället någon annan människa. Typiskt nog är mitt av TV-shop framkallade alter-ego till skillnad från Daniel Waern en sådan människa som mycket väl kan tänka sig att köpa saker från TV-shop. Den nya människan som har ockuperat min kropp vill ha en Chop Wizard Pro. Det enda som hindrar min kropp från att gå och lyfta luren – beställer jag nu får jag dessutom extra behållare – är den lilla uns av förnuft som lyckats klamra sig fast i skallen på mig och skriker att jag är hjärntvättad och att om jag köper något från TV-shop kommer jag inte längre att ha någon heder kvar som människa.
Till slut lyckas jag byta kanal och Daniel Waern gör åter entré i mitt medvetande. Jag känner mig nog ungefär som en Ny Demokrati-sympatisör sådär ett par år efter valet -91; jag skäms över mig själv och skulle helst inte erkänna att jag faktiskt ansåg att det kanske vore ett smart drag att köpa Chop Wizard Pro. TV-shop har spottat på mig, dragit mig i smutsen och fått mig att känna mig som en dålig människa. Samtidigt tror jag att man behöver bli sådär hjärntvättad ibland för att hålla guarden uppe. When it all comes down så är ju TV-shop i varje fall bättre än typ Hitler.
