Det har känts så jävla trögt alltsammans på senaste. Dagarna är långa, nätterna är långa, skolan är lång, vägen är lång. Min kuk är lång, alltid något i varje fall. Sammantaget känns det emellertid inte speciellt bra. Därför har jag inte skrivit så mycket här på senaste. Fredagens fagra flamma sprider dock en liten ljusning i min själs dystra kammare, varför jag tänkt att komponera något läsbart. Vad vet jag inte ännu och det som skrivs nedan kommer således bli en slags ström av information som flödar ur min skalle.

Kvällen har förflutit i lugn lunk. Min gode vän Rickard beärade mig med ett av sina nobla besök och i endräkt -  samt med andakt - gjorde vi upp en brasa i den gamla kamin som mer eller mindre belägrar vårat uppre vardagsrum. Öl dracks, gitarrer spelades och vi språkade med varandra i goda vänners lag; såsom är sedligt en fredagkväll då hösten står för dörren och vinden flämtar runt husknutarna. Efter allt mer nischade youtube-klipp från min sida var vår fagre amiral emellertid inte kapabel att upprätthålla barrikaderna gentemot den mäktige John Blund, varför denne lämnade mig med intet mer än ett sussande ljud som minne. I detta delvis självförvållade - men likväl bitande - sociala vakuum kände jag mig tvungen att sysselsätta mig. Sålunda slutade jag vid bloggen.

Den är litet av ens sista vän när man känner sig ensam, den där bloggen. När alla andra sviker så kan man alltid göra en virtuell avdamning av ett gammalt inlägg, läsa det och få perspektiv. För när man läser sina gamla inlägg inser man att man faktiskt förändras som människa. Det var inte Daniel Waern som ställde sig frågan: "När blir man en alkis?".

Allt har sin säsong. Varje tid har sin finess. Men vad har egentligen hänt med mig sen dess? Något, i varje fall. Låt oss därör hoppas att bängen aldrig någonsin mer blir på stridshumör.