Noterat tisdagen den 12 augusti 2008. En dag då regnet aldrig slutade regna.

Sitter själv på ett café på Vasagatan i Göteborg. Det är söndag. Jag är bafkull och skäggig. Utanför strålar regnet mot den nötta asfalten och i mina hörlurar sjunger Ola Magnell om hur var dag har sin plikter att bejaka. Färgen som projiceras i min inre värld är gråskalig men likväl vacker; anspråkslös, opretentiös och timid.

Rastlösheten har jag nästan lyckats lämna på gatan utanför. Desillusionen över att världen inte var så stor och fascinerande som man en gång i tiden trodde känns inte fullt så påtaglig, fullt så närvarande. Tiden då på andra sidan vägen var en ännu outforskad kontinent och Tomten ännu inte visat sig vara en försupen granne hade definitivt sin finess, sin naket enkla tjusning.

Jag minns juni månad. Satt på en sten på en plats där fåglarnas sång ljöd högre än bilarnas muller. Det var i början av sommarlovet; det eviga. Varje stig, otrampad. Varje tanke, otänkt. Gräset; lika grönt på båda sidor. En plats där arbetsmyran äntligen fått lägga sig ned för att vila och där den milda västanvinden för en stund stannat upp för att begrunda. Där satt jag och tänkte på vad som fanns på andra sidan krönet därborta. Tiden var en ocean och jag en liten båt drivandes längs den lätta bris som krönte den. Ordet fåfänga var mig ännu obekant och det bästa jag visste var att plocka blåbär. Mitt hår var kritvitt av en solig maj månad och av ett salt vatten. På mina fötter, mockasiner i storlek 32. Jag tog en sten. Kastade. Tog en till. Plötsligt reste jag mig upp och sprang. Jag sprang längs stigen genom den ymniga skogsterrängen, ut till den gamla grusvägen. Stenen låg fortfarande kvar i min knutna hand då jag tog vänster i korsningen. Hela vägen hem sprang jag till mamma och fick en kram.

Alla har inte fått någon kram.