Av antalet läsare att döma måste jag fastslå att den stora merparten av er inte gillar min kontemplativa sida. Opportunism som jag är skall jag av denna enkla anledning överge de flerdimensionella och skriva något om min flärdfyllda yrkeskkariär.

Jag kom på att jag kanske borde bli psykolog. Förbannat kul. Ta en examen och sen börja forska, tänker jag mig. Jag tänker mig inte att jag skall forska om något viktigt. Absolut inte om hur människor i Nazityskland kunde göra som de gjorde, aldrig någonsin om varför vi inte kan skänka femtio spänn till välgörande ändmål medan vi kan betala samma penningsumma för en obehövlig öl på krogen. Inget sådant där seriöst.

Jag skall forska om de där små vardagsfenomenen som är svåra att förstå sig på. Varför man ibland - exempelvis - spolar vatten från kranen då man varit på toa utan att tvätta händerna. Man spolar bara vattnet för att eventuella tjuvlyssnare skall tro att man tvättar händerna. Frågan är varför man gör sådär, egentligen. Om man ändå låter vattnet spola i femton sekunder så kan man ju lika gärna slå på litet tvål och gnugga litet. Det måste vara den där urmänniskan som en gång bodde i grottor och slogs med påkar som vill göra sin röst hörd. Den tar sig liksom igenom det välbarrikerade fort av schampon, conditioners, balsam, oljor, tvålar, alkohollösningar, parfymer och deoderanter som samhället har tvingat på en. Resultatet blir att man låtsas tvätta händerna. Sådant skall jag forska om.

En annan komplex och högintressant frågeställning som jag definitivt - för mänsklighetens fortsatta väl - skulle vilja gå till botten med är den om vem man hälsar på när man glider runt på stan. Man går där, får syn på en person som man halvkänner på typ 200 meters håll. "Shit", tänker man. "Skall jag hälsa?", "Hur skall jag hälsa?", "Skall jag säga hej och le som att jag vore jättelgad att se henne utan att jag egentligen är det?", "Eller vafan, jag svänger höger här, så slipper det bli pinsamt", "Shit, nu fick vi ögonkontakt, nu kommer hon tro att jag inte vill hälsa om jag svänger", "Får bli att man hälsar ändå". "Hej..!". "Hej...!". Leende. Fortsätter att gå. "Undrar om det räckte så?", "Kanske borde stannat och snackat lite?", "Frågat vad hon gjorde nuförtiden..?", "Äh, skit samma, i sådana fall hade väl hon fått fråga mig först..."

En sådan psykolog skulle jag bli, tror jag bestämt. Dags att sadla om!