Skorrande bögpingviner
Världsekonomin är minst sagt i gungning; banker bankruttar, börser rasar, volvo varslar, islänningar gråter och skåningar skorrar. Nu har iochförsig skåningarna skorrat så länge jag kan minnas, men jag tror mig kunna höra en viss skillnad på det där glada högkonjunkturskorret och det mer plågade och nästan hjärteskärande finanskrisskorret. "Skorra" och de böjningar som finns på ordet tillhör inte den vackrare delen av svenskan. Hur som haver, jag hade i varje fall tänkt att fjärma mig från det eviga virrvarr av fakta, lögner, argument och propaganda som genomsyrar debatten genom att på min blogg helt och hållet skita i ekonomin. Min tanke är att alla de stackare som ser sina fondbesparingar gå upp i rök, sitt jobb försvinna i aska eller sina bolånekostnader resa sig som en eld skall kunna använda min blogg som en oas.¹ En slags tillflyktsort från tristessen där endast ljudet av den svala vind som försiktigt drar genom palmernas blad stör den annars totala tystnaden.
Jag sitter just nu på tåget på väg till skolan. Det är måndag. Det är höst, ruggigt och grått och min sargade kropp har ännu inte hunnit återhämta sig från helgens vedermödor. Trots att alla yttre omständigheter otvivelaktigt pekar i måndagsångestens riktning mår dock jag alldeles utmärkt. Jag tänker inte gå in på varför här då jag är av den åsikt att det redan finns tillräckligt många människor som tror att det finns ett allmänintresse i att offentligt förklara hur man mår och varför man mår.
Således, på enskild begäran samt osökt: har ni hört talas om bögpingvinerna? Nu är jag förvisso inte en person som har aftonbladet.se eller dylik så kallad nyhetsförmedlare som startsida, men jag lyckades faktiskt finna denna substantiella och mycket viktiga nyhet på en sådan hemsida. Nyheten består helt enkelt i att man på ett tyskt zoo lyckats finna en population bestående av enbart manligt homosexuella pingviner. Detta uppmärksammades i samband med att man skickade ner svenska - och därigenom förmodligen jävligt heta - honpingviner till den tyska djurparken för att de skulle vika ut sig för manspingvinerna av tysk börd. Detta horeri uppskattades emellertid inte av bögpingvinerna som helt enkelt gav de svenska call girlsen kalla vingen (avdelningen dåliga ordskämt). Efter upprepade samt ambitiösa försök att trigga en orgie fick man till sist vända hem med svansen mellan bena och lämna de tyska bögarna i fred att "lukta på varandras blommor" under korkeken.
Detta misslyckade swingparty innebar givetvis ett fiasko för den tyska djurparken som nu ser sin pingvinstams fortlevnad hotad. Däremot firar hbt-rörelsen med champagne och vaselin eftersom att de hela tiden motsatte försöket att omvända de homofila pingvinerna. Själv tycker jag att de företrädare för hbt-rörelsen som motsatte sig detta sexologi-zoologiska experiment kanske drog något för stora växlar då man konstaterade att det var sexuellt överförmynderi att försöka omvända pingvinerna. Jag tror snarare att djurparken ville ha nya baby-pingviner än att deras experiment skulle ha något bibliskt motiv som att rädda sin pingvinstam från någon moralisk dekadens och otukt.
Har lite knappt med tid nowadays, men jag ska försöka hålla uppe takten på inllägen. Jag vill avsluta denna utsvävning genom att citera vad en god vän sade till mig då vi för någon vecka sedan som goda vänner talades vid i goda vänners lag: "det kan bli väldigt roligt framöver".
¹ Observera mitt fenomenala användande av eldiga metaforer i denna mening!
Jag sitter just nu på tåget på väg till skolan. Det är måndag. Det är höst, ruggigt och grått och min sargade kropp har ännu inte hunnit återhämta sig från helgens vedermödor. Trots att alla yttre omständigheter otvivelaktigt pekar i måndagsångestens riktning mår dock jag alldeles utmärkt. Jag tänker inte gå in på varför här då jag är av den åsikt att det redan finns tillräckligt många människor som tror att det finns ett allmänintresse i att offentligt förklara hur man mår och varför man mår.
Således, på enskild begäran samt osökt: har ni hört talas om bögpingvinerna? Nu är jag förvisso inte en person som har aftonbladet.se eller dylik så kallad nyhetsförmedlare som startsida, men jag lyckades faktiskt finna denna substantiella och mycket viktiga nyhet på en sådan hemsida. Nyheten består helt enkelt i att man på ett tyskt zoo lyckats finna en population bestående av enbart manligt homosexuella pingviner. Detta uppmärksammades i samband med att man skickade ner svenska - och därigenom förmodligen jävligt heta - honpingviner till den tyska djurparken för att de skulle vika ut sig för manspingvinerna av tysk börd. Detta horeri uppskattades emellertid inte av bögpingvinerna som helt enkelt gav de svenska call girlsen kalla vingen (avdelningen dåliga ordskämt). Efter upprepade samt ambitiösa försök att trigga en orgie fick man till sist vända hem med svansen mellan bena och lämna de tyska bögarna i fred att "lukta på varandras blommor" under korkeken.
Detta misslyckade swingparty innebar givetvis ett fiasko för den tyska djurparken som nu ser sin pingvinstams fortlevnad hotad. Däremot firar hbt-rörelsen med champagne och vaselin eftersom att de hela tiden motsatte försöket att omvända de homofila pingvinerna. Själv tycker jag att de företrädare för hbt-rörelsen som motsatte sig detta sexologi-zoologiska experiment kanske drog något för stora växlar då man konstaterade att det var sexuellt överförmynderi att försöka omvända pingvinerna. Jag tror snarare att djurparken ville ha nya baby-pingviner än att deras experiment skulle ha något bibliskt motiv som att rädda sin pingvinstam från någon moralisk dekadens och otukt.
Har lite knappt med tid nowadays, men jag ska försöka hålla uppe takten på inllägen. Jag vill avsluta denna utsvävning genom att citera vad en god vän sade till mig då vi för någon vecka sedan som goda vänner talades vid i goda vänners lag: "det kan bli väldigt roligt framöver".
¹ Observera mitt fenomenala användande av eldiga metaforer i denna mening!
Män & Märkeskläder
Jag upptäckte - till min stora glädje - att det fanns en rad olika åsikter om mitt första inlägg. Jag tänkte därför fortsätta mitt, som någon påpekade, högst subjektivt färgade studium av skillnader mellan de två kön som på många vis delar men som givetvis också förenar oss människor. Jag tänkte i detta inlägga ge mig in i klädbranschen och jag måste innan poängtera att jag är mycket dåligt insatt i den kvinnliga modementaliteten. Däremot vet jag vad män tittar på när det kommer till kvinnors utstyrsel, så helt ute och seglar tror jag inte att jag är. Att tala om kläder är mer eller mindre per definition ytligt. Kläderna sitter ju så att säga ytterst. Jag hoppas dock inte bli anklagad för att vara i paritet med de där jävla modebloggarna när det kommer till flärdfullhet. Jag vill dessutom - för att rädda min heder - poängtera att jag ser mig själv som en observatör och att jag således inte ställer mig bakom eller med entusiasm deltar i det normspel som jag tyckt mig urskilja i den på många vis tragikomiska värld vi befolkar.
Nåja, återigen. Min tes i detta fall är att kvinnor inte, i samma utsräckning som män, behöver visa att de bär märkeskläder. Det tydligaste exemplet är underkläder; av någon patetisk anledning skall män ha sina kalsonger något ovanför byxkanten så att man tydligt kan se att de minsann har råd att köpa kallingar av märken som Björn Borg, CK, Frank Dandy, Armani, Hugo Boss eller Tiger. Det finns, förvisso, dylika anordningar på vissa trosor där märket kläder den övre delen av plagget, men det är långtifrån lika vanligt. Likväl är det mer eller mindre kutym att traditionellt manliga tröjor av märken som Fred Perry, Lyle & Scott, Polo eller La Coste är beprydda med dess karakteristiska varumärke. Man ser sällan, mig veterligen, någon mostvarighet på exempelvis klänningar. Polo har till och med tröjor och pikéer där den polospelande man som utgör deras logga är så stor att även en ledsynt mullvad skulle lägga märke till den.
För att vara konsekvent och stringent går jag efter detta konstaterande vidare genom att ställa mig frågan: vad beror detta på? För det första att män generellt sett har sämre smak och därför måste gardera sig mot sin avsaknad av estetisk känsla genom att betala några hundralappar extra för ett märke. Märkeskläder är ju, "alltid" snygga. Därtill tror jag att en djupt rotad del av mången mäns självbild är att denne, som god familjefader, skall vara en enastående försörjare. Innan klädde man sig i frack och kostym för att visa att man hade en god ekonomi medan man idag spenderar otaliga hundralappar på små logotyper för att ge uttryck för - i grunden - samma sak. Märkena visar omgivningen, såvä konkurrerandel hannar som åtråvärda honor, att man är en man av hög börd. Av samma anledning har många män under högkonjunkturens gynsamma ränte- och arbetsmarknadsläge lånat åtskilliga tusen för att köpa sig en bil värd namnet eller en TV med rätt antal pixlar. Jag är fullt övertygad om att flertalet av de personer som i och med det åtrsamade ekonomiska klimatet inte har råd att betala för sin allt för aggressiv livsstil kommer att vara just män. Kronofogden kommer att utmäta många BMW's och HD-TV's framöver. Och kanske en och annan Armani-kostym.
För en kvinna är det således en dygd att klä sig fint, medan det enligt många - undermevetet eller medvetet - för mannen är en dygd att klä sig dyrt. För visst är de dyra märkena producerade av duktiga designers och generellt sett är vackrare. Men att påstå att man köper en helt vanlig stickad tröja för tusen spänn för att den är "så jävla snygg" när en motsvarande går att hitta på H&M för tvåhundra så är man nog inte helt sanningsenlig.
Nästa inlägg kommer att handla om något hjärndött så att ni får vila hjärnorna. Ha det gott tills dess!
"Kvinnor kan inte spela gitarr"
Jag tänkte, för att vara tidsenlig, ägna ett par inlägg åt att belysa skillnaderna mellan det manliga och det kvinnliga. Eller det kvinnliga och det manliga. Herr Gårman har fått sällskap av Fru Gårman, varenda arbete vi gör i skolan skall innehålla åtminstone ett stycke som behandlar ämnet ur ett feministiska perspektiv och Gudrun Schyman är till viss grad en respekterad opinionsbildare. Således: jag måste surfa på den könsvåg som sveper över Sverige och jag tänkte inleda med att behandla ämnet "gitarr". Det är nämligen så att tjejer, kvinnor, flickor, girls or whatever you want to call them inte tycks kunna spela gitarr. Jag antar att denna förvisso något tillspetsade tes får mina feministiska läsare att sätta kaffet i vrångstrupen och jag tänker därför försöka kompensera detta genom att utveckla mitt resonemang en aning.
För visst kan kvinnor lära sig spela gitarr. Jag känner många som kan och jag har sett många stå på en scen och lira. Däremot är detta i princip alltid i ett visst, specifikt, sammanhang; en akustisk gitarr, raka ackord, inga solon. Annika Norlin, Lisa Miskovsky, Anna Ternheim, Sophie Zelmani och Avril Lavigne är bara exempel på pop-brudar som ser litet söta ut med sina gitarrer, men som i praktiken skulle kunna ersättas av vilken finnig tonåring som helst som plinkat "Smells Like Teen Spirit" i ett halvår på sin Squire-gitarr. Vid en snabb genomskumning av Rolling Stone's lista över världshistorians hundra mest prominenta gitarrister finner jag inte en enda kvinna. Inte ens de mest inbitna, rasande feminister som anser att jag är en cancersvulst på samhällskroppen för att jag är försedd med kuk kan blunda för sanningen: kvinnor kan inte spela gitarr. Att förneka detta är som att förneka solens vandring på himlavalvet eller att Christer Pettersson gillade sambuca. Däremot kan man, efter att ha accepterat detta faktum, fundera kring varför det förhåller sig på detta vis. Det är i svaret på denna fråga - och inte i konstaterandet att kvinnor inte kan spela gitarr - som man kan skilja manschauvinisterna från de mer måttfulla jämställdhetstyckatillarna. Det kan nämligen inte vara en slump att Jimi Hendrix, Slash och Chuck Berry alla är eller var män.
Nåväl, det borde ju inte vara något biologiskt i varje fall; kvinnor är, såvitt jag vet, både mer fingerfärdiga och generellt sett mer musikaliska än män. Detta märks tydligt om man tittar på musiklektionera i en mellanstadieklass; killarna stökar, slår, brölar och slamrar medan tjejerna sitter och försöker snappa upp det läraren försöker visa dem. Pojkarna är omusikaliska och allmänt jävliga medan flickorna är musikaliska och allmänt ambitiösa. För er som läst Naturkunskap A i gymnasiet står det således klart att svaret - om det inte ligger i arv - måste stå att finna i miljö. Vad kan det då tänkas vara för miljö som gör att män blir rockande kiss-the-skiers med sex appeal medan kvinnorna blir fiolgnidande bakgrundsfigurer?
Kvinnan har på ett par decennium avsagt sig rollen som uppassande hemmafru och har börjat konkurrera med männen inom i praktiskt taget varje bransch. När det gäller att bli elgitarrsvirtuoser har man - som konstaterats ovan - dock inte varit fullt lika framgångsrik. Detta beror - enligt min teori - på att den extroverte gitarrmagnaten är så långt ifrån hemmafruidealet man kan komma. För visst innebar det ett stort språng för mänskligheten då kvinnan gick ut i förvärvsarbete. Det är emellertid tydligt att detta språng blev betydligt längre - och svårare - desto mer yrket var präglat av typiska "manliga" sysslor. Så fick exempelvis betydligt mer kvinnor jobb inom vård och omsorg än inom produktion och industri; steget mellan hemmafru och sjuksköterska var givetvis kortare än det mellan hemmafru och bilmekaniker. När vi talar om rockgitarrister var detta steg ännu längre. Kvinnor skulle inte supa, knarka, slåss, skrika, rulla runt och slå sönder hotellrum. Detta var en av de förmodligen mest manliga - samt givetvis också IQ-befriade - sysslorna man kunde ta sig an, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att som kvinna slå sig in i branschen. Istället fick kvinnan gå "köksvägen" in i gitarrvärlden genom att stå och se söta ut med en akustisk gitarr och kompensera sina tilllkortakommanden vad beträffar teknik på gitarrhalsen med en sprudlande sångröst.
Någon kanske tänker ordet "revolution" nu och anser att man bör tvångskvotera in kvinnor i de större rockbanden. Jag skulle, emellertid, vilja förespråka en mer moderat väg att gå. Förändringar sker ju, med ytterst få undantag, sällan över en natt. Utvecklingen går tydligt framåt (snart kanske vi får se Lavigne bränna av ett riktigt jävla Van Halen-solo) och det lär inte vara mer än en tidsfråga innan vi börjar se en viss utjämning bland rockens gitarrtoppar. Problemet som det är nu är bristen på kvinnliga förebilder; varenda pojke som suttit i timmar och nött skalor på en ostämd gammal enmickad telecaster har haft en gitarr-idol. Eric Clapton, Jimi Hendrix, Richie Blackmore, Van Halen, Slash, Pete Townshend, The Edge, Gary Moore, Jimmy Page, Keith Richards or you name it har beklätt mången pojkrums väggar. Med avsaknad av kvinnlig motsvarighet blir det svårt för flickorna att finna den där förebilden och förebilder är, som vi vet, oerhört viktiga för att inspirera människor. Vad vi behöver är således en kvinnlig pionjär som spelar med tänderna, som spelar rullande, som spelar med gitarren bakom ryggen, som spelar i sömnen, som spelar när hon ammar och som spelar när hon är på toaletten. Vi behöver en kvinna som avslutar sin konsert genom att elda upp och slå sönder gitarren och som innan hon går av scen skriker "I fucking hate you" till sin publik.
Om någon känner sig manad att försöka kanske jag kan få vara basist bakom er...?
För visst kan kvinnor lära sig spela gitarr. Jag känner många som kan och jag har sett många stå på en scen och lira. Däremot är detta i princip alltid i ett visst, specifikt, sammanhang; en akustisk gitarr, raka ackord, inga solon. Annika Norlin, Lisa Miskovsky, Anna Ternheim, Sophie Zelmani och Avril Lavigne är bara exempel på pop-brudar som ser litet söta ut med sina gitarrer, men som i praktiken skulle kunna ersättas av vilken finnig tonåring som helst som plinkat "Smells Like Teen Spirit" i ett halvår på sin Squire-gitarr. Vid en snabb genomskumning av Rolling Stone's lista över världshistorians hundra mest prominenta gitarrister finner jag inte en enda kvinna. Inte ens de mest inbitna, rasande feminister som anser att jag är en cancersvulst på samhällskroppen för att jag är försedd med kuk kan blunda för sanningen: kvinnor kan inte spela gitarr. Att förneka detta är som att förneka solens vandring på himlavalvet eller att Christer Pettersson gillade sambuca. Däremot kan man, efter att ha accepterat detta faktum, fundera kring varför det förhåller sig på detta vis. Det är i svaret på denna fråga - och inte i konstaterandet att kvinnor inte kan spela gitarr - som man kan skilja manschauvinisterna från de mer måttfulla jämställdhetstyckatillarna. Det kan nämligen inte vara en slump att Jimi Hendrix, Slash och Chuck Berry alla är eller var män.
Nåväl, det borde ju inte vara något biologiskt i varje fall; kvinnor är, såvitt jag vet, både mer fingerfärdiga och generellt sett mer musikaliska än män. Detta märks tydligt om man tittar på musiklektionera i en mellanstadieklass; killarna stökar, slår, brölar och slamrar medan tjejerna sitter och försöker snappa upp det läraren försöker visa dem. Pojkarna är omusikaliska och allmänt jävliga medan flickorna är musikaliska och allmänt ambitiösa. För er som läst Naturkunskap A i gymnasiet står det således klart att svaret - om det inte ligger i arv - måste stå att finna i miljö. Vad kan det då tänkas vara för miljö som gör att män blir rockande kiss-the-skiers med sex appeal medan kvinnorna blir fiolgnidande bakgrundsfigurer?
Kvinnan har på ett par decennium avsagt sig rollen som uppassande hemmafru och har börjat konkurrera med männen inom i praktiskt taget varje bransch. När det gäller att bli elgitarrsvirtuoser har man - som konstaterats ovan - dock inte varit fullt lika framgångsrik. Detta beror - enligt min teori - på att den extroverte gitarrmagnaten är så långt ifrån hemmafruidealet man kan komma. För visst innebar det ett stort språng för mänskligheten då kvinnan gick ut i förvärvsarbete. Det är emellertid tydligt att detta språng blev betydligt längre - och svårare - desto mer yrket var präglat av typiska "manliga" sysslor. Så fick exempelvis betydligt mer kvinnor jobb inom vård och omsorg än inom produktion och industri; steget mellan hemmafru och sjuksköterska var givetvis kortare än det mellan hemmafru och bilmekaniker. När vi talar om rockgitarrister var detta steg ännu längre. Kvinnor skulle inte supa, knarka, slåss, skrika, rulla runt och slå sönder hotellrum. Detta var en av de förmodligen mest manliga - samt givetvis också IQ-befriade - sysslorna man kunde ta sig an, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att som kvinna slå sig in i branschen. Istället fick kvinnan gå "köksvägen" in i gitarrvärlden genom att stå och se söta ut med en akustisk gitarr och kompensera sina tilllkortakommanden vad beträffar teknik på gitarrhalsen med en sprudlande sångröst.
Någon kanske tänker ordet "revolution" nu och anser att man bör tvångskvotera in kvinnor i de större rockbanden. Jag skulle, emellertid, vilja förespråka en mer moderat väg att gå. Förändringar sker ju, med ytterst få undantag, sällan över en natt. Utvecklingen går tydligt framåt (snart kanske vi får se Lavigne bränna av ett riktigt jävla Van Halen-solo) och det lär inte vara mer än en tidsfråga innan vi börjar se en viss utjämning bland rockens gitarrtoppar. Problemet som det är nu är bristen på kvinnliga förebilder; varenda pojke som suttit i timmar och nött skalor på en ostämd gammal enmickad telecaster har haft en gitarr-idol. Eric Clapton, Jimi Hendrix, Richie Blackmore, Van Halen, Slash, Pete Townshend, The Edge, Gary Moore, Jimmy Page, Keith Richards or you name it har beklätt mången pojkrums väggar. Med avsaknad av kvinnlig motsvarighet blir det svårt för flickorna att finna den där förebilden och förebilder är, som vi vet, oerhört viktiga för att inspirera människor. Vad vi behöver är således en kvinnlig pionjär som spelar med tänderna, som spelar rullande, som spelar med gitarren bakom ryggen, som spelar i sömnen, som spelar när hon ammar och som spelar när hon är på toaletten. Vi behöver en kvinna som avslutar sin konsert genom att elda upp och slå sönder gitarren och som innan hon går av scen skriker "I fucking hate you" till sin publik.
Om någon känner sig manad att försöka kanske jag kan få vara basist bakom er...?
Vi älskar krymplingar!
Jag tänkte i och med detta inlägg ge mig på att kombinera det kåserande med det analyserande nu. Det är ett järvt grepp, men jag tycker faktiskt att det jag nedan antecknade på ett ganska bra vis lyckas leva upp till idealet "learning by having fun".
Jag hatar att stöta på människor jag tycker synd om. Står jag i kassan på Shell och det kommer fram en snubbe utan hand är det enda som går igenom min skalle "se normal ut, se normal ut för helvete, titta inte!" vilket alltid slutar med att jag ger ett oerhört nervöst intryck; jag vet inte var jag ska fästa blicken. Absolut inte på handen som inte är en hand i varje fall, tänker jag, men om jag kollar bort för mycket kanske han misstänker att jag medvetet tittar bort? Förmodligen blir jag genomskådad och det enda jag kan hoppas på är att mitt darriga intryck gör att snubben utan hand tror att jag lider av någon dysfunktion och därför upplever samma sak som jag.
Jag tror att anledningen till att jag gör på detta vis är att jag - om jag själv hade saknat en hand, ett ben eller haft en gångstil som påminner om en skadeskjuten älg med demens - inte hade önskat att någon hade tyckt synd om mig. Jag hade velat bli behandlad normalt. Det är just det jag försöker (och misslyckas) med då jag stöter på en "stackare". Det är en jävligt hycklande värld vi lever i, skulle man kunna konkludera.
För det ligger nog, vågar jag hävda, i människans natur i att stirra på saker som sticker ut. Vi hänförs av vackra tavlor, älskar havsutsikter, solnedgångar, snorklande i laguner, vandrande i parker och vi kan spendera timmar med att betrakta himlavalvet en stjärnklar natt. Detta gäller givetvis också människor. De flesta har en historia om hur ett barn har pekat på en utstickare av något slag och kallat honom eller henne något mindre lämpligt. Barn har helt enkelt inte förstått att man måste tygla denna drift. Jag delade själv - vid en ålder av fem år och inför en bred bastubadande publik - högljutt med mig av konstaterandet att jag hade större kuk än min brors åtta år äldre polare. Alla teg. Farsan teg mest. Ändå sade jag bara (som sverigedemokraterna!)¹ vad alla andra tänkte!
Så fort den fullt naturliga reflex som "freak-fascinationen" utgör appliceras på människor tycks det altlså som att vi grips av panik. Det kan inte alltid ha varit så och det är nog för närvarande inte på detta vis över hela jorden. Jag tänker närmast på de freak shows som fanns och på vissa platser än i dag finns där folk betalade för att få sig en titt på skäggiga damer. elefantliknande män och dvärgväxta herrar. På något vis tycks det som att samhället, förmodligen i takt med demokratisering och utökade rättigheter för minoritetsgrupper, har fjärmat sig från denna typ av primitiva underhållingsplattformer. Likväl finns det ett behov av att studera, stirra - att glo rent ut sagt - på dessa krymplingar². Detta otillfredställda behov har enligt min totalt oempiriska teori kommit att täckas av vårat i det närmsta groteska behov av att vältra oss i perversiteter, hemskheter och andra totalt abnorma företeelser som exempelvis doku-såporna och de mest fantasifulla lustmord förser oss med.
När Anders Eklund mördat Engla kan vi helt utan skam läsa spaltmeter om denne misantrops liv. Anders Eklund och människor av hans sort, om uttrycket tillåts, är dagens freaks. Den hemska slutsatsen som vi - eller åtminstone jag - tvingas dra av denna historia är att människor som Anders Eklund behövs i det moderna samhället för att tillfredsställa det behov vi har av att intensivt studera avvikare. Via den liberalisering och demokratisering som skett under de senaste 200 åren har vi sopat detta behov under mattan.
Att sopa problem under mattan är ju, emellertid, sällan helt effektivt. Trots vårat tappra försök att tygla våra oönskade lustor har vår besatthet av freaks ändå lyckats klä sig i fårakläder. Med list har den nästlat sig in i köken, fikarummen medierna.
¹ Tolka inte denna liknelse som att jag menar att sverigedemokraterna är de enda som ser Sveriges lilla kuk (invandrarproblemet) och faktiskt vågar tala om det. Sverigedemokraterna företräds av en samling insnöade köksbordsrasister som då de fortfarande hade sitt jobb på Volvo ansåg att "invandrarna utnyttjar systemet genom att inte arbeta". När de nu själva kastas ut i arbetslös kommer de istället hävda att det "invandrarna tar våra jobb". Liknelsen var däremot träffande, varför jag trots denna feltolkningsrisk valde att inkludera den.
² Ordet "krympling", har jag konstaterat, är förmodligen ett av världens i sig roligaste ord. Det skulle kunna bero på min förtryckta instinkt att vältra mig i studerandet av krymplingar. På engelska heter det cripple, också ett oerhört trevligt ord.
Jag hatar att stöta på människor jag tycker synd om. Står jag i kassan på Shell och det kommer fram en snubbe utan hand är det enda som går igenom min skalle "se normal ut, se normal ut för helvete, titta inte!" vilket alltid slutar med att jag ger ett oerhört nervöst intryck; jag vet inte var jag ska fästa blicken. Absolut inte på handen som inte är en hand i varje fall, tänker jag, men om jag kollar bort för mycket kanske han misstänker att jag medvetet tittar bort? Förmodligen blir jag genomskådad och det enda jag kan hoppas på är att mitt darriga intryck gör att snubben utan hand tror att jag lider av någon dysfunktion och därför upplever samma sak som jag.
Jag tror att anledningen till att jag gör på detta vis är att jag - om jag själv hade saknat en hand, ett ben eller haft en gångstil som påminner om en skadeskjuten älg med demens - inte hade önskat att någon hade tyckt synd om mig. Jag hade velat bli behandlad normalt. Det är just det jag försöker (och misslyckas) med då jag stöter på en "stackare". Det är en jävligt hycklande värld vi lever i, skulle man kunna konkludera.
För det ligger nog, vågar jag hävda, i människans natur i att stirra på saker som sticker ut. Vi hänförs av vackra tavlor, älskar havsutsikter, solnedgångar, snorklande i laguner, vandrande i parker och vi kan spendera timmar med att betrakta himlavalvet en stjärnklar natt. Detta gäller givetvis också människor. De flesta har en historia om hur ett barn har pekat på en utstickare av något slag och kallat honom eller henne något mindre lämpligt. Barn har helt enkelt inte förstått att man måste tygla denna drift. Jag delade själv - vid en ålder av fem år och inför en bred bastubadande publik - högljutt med mig av konstaterandet att jag hade större kuk än min brors åtta år äldre polare. Alla teg. Farsan teg mest. Ändå sade jag bara (som sverigedemokraterna!)¹ vad alla andra tänkte!
Så fort den fullt naturliga reflex som "freak-fascinationen" utgör appliceras på människor tycks det altlså som att vi grips av panik. Det kan inte alltid ha varit så och det är nog för närvarande inte på detta vis över hela jorden. Jag tänker närmast på de freak shows som fanns och på vissa platser än i dag finns där folk betalade för att få sig en titt på skäggiga damer. elefantliknande män och dvärgväxta herrar. På något vis tycks det som att samhället, förmodligen i takt med demokratisering och utökade rättigheter för minoritetsgrupper, har fjärmat sig från denna typ av primitiva underhållingsplattformer. Likväl finns det ett behov av att studera, stirra - att glo rent ut sagt - på dessa krymplingar². Detta otillfredställda behov har enligt min totalt oempiriska teori kommit att täckas av vårat i det närmsta groteska behov av att vältra oss i perversiteter, hemskheter och andra totalt abnorma företeelser som exempelvis doku-såporna och de mest fantasifulla lustmord förser oss med.
När Anders Eklund mördat Engla kan vi helt utan skam läsa spaltmeter om denne misantrops liv. Anders Eklund och människor av hans sort, om uttrycket tillåts, är dagens freaks. Den hemska slutsatsen som vi - eller åtminstone jag - tvingas dra av denna historia är att människor som Anders Eklund behövs i det moderna samhället för att tillfredsställa det behov vi har av att intensivt studera avvikare. Via den liberalisering och demokratisering som skett under de senaste 200 åren har vi sopat detta behov under mattan.
Att sopa problem under mattan är ju, emellertid, sällan helt effektivt. Trots vårat tappra försök att tygla våra oönskade lustor har vår besatthet av freaks ändå lyckats klä sig i fårakläder. Med list har den nästlat sig in i köken, fikarummen medierna.
¹ Tolka inte denna liknelse som att jag menar att sverigedemokraterna är de enda som ser Sveriges lilla kuk (invandrarproblemet) och faktiskt vågar tala om det. Sverigedemokraterna företräds av en samling insnöade köksbordsrasister som då de fortfarande hade sitt jobb på Volvo ansåg att "invandrarna utnyttjar systemet genom att inte arbeta". När de nu själva kastas ut i arbetslös kommer de istället hävda att det "invandrarna tar våra jobb". Liknelsen var däremot träffande, varför jag trots denna feltolkningsrisk valde att inkludera den.
² Ordet "krympling", har jag konstaterat, är förmodligen ett av världens i sig roligaste ord. Det skulle kunna bero på min förtryckta instinkt att vältra mig i studerandet av krymplingar. På engelska heter det cripple, också ett oerhört trevligt ord.
Här har ni ert blodsoffer!
Saker och ting har vänt sedan min senaste lägesrapport. Dagarna är korta, solen skiner utanför det bibliotek jag för närvarande sitter på och inmundigar kunskap. Det enda som förhåller sig som förr är att kuken är lång. Det har emellertid krävts - och krävs ännu - ett stålbad för att nå detta eudainomiska tillstånd. Mycket plugg och litet tid till annat. Såsom bloggande. Jag stötte dock på en rolig artikel på DN.se när jag surfade runt lite på den virtuella våg som internet utgör och kände mig skyldig att uplpysa er om denna. Det roliga står att finna i följande korta artikel som ser ut enligt nedan:
Den touché-artade kommentar på NFB:s ordförande utsvävning som spontant ploppar upp ser ut enligt följande: "Har du sett filmen?". Jag menar, hade en recensent som inte sett filmen fällt ett värdeomdöme av den karaktär som Marc Maurer hade han förmodligen förlorat sitt jobb då sannignen uppdagades. Man kan ju - för helvete rent ut sagt - inte uttala sig om en film som man inte sett. Jag vet att jag riskerar att hamna i konflikt med minoritetsgrupper samt deras altruistiska väktare i och med dessa uttalanden, men förutom att jag anser mig ha stöd för det jag säger så är det hela ganska humoristiskt.
I vilket fall. De blinda skall enligt artikelns avslutande stycke ut i sin största demonstration någonsin. Jag skulle gärna se hur demonstrationen ser ut. Jag ser en bild framför mig med ett tusental människor vacklar sig i förtvivlan medan ungefär lika många ledarhundar parar sig kors och tvärs, skapandes ett totalt kaos av i luften vinande blindkäppar och en mark så fylld av krossade tonade glasögon att man halkar vart än man sätter foten. Demonstrationen lär också locka den extremt aggressiva skaran av de gamla hederliga dödsstrafförepråkarna som har en gammal "Öga för öga"-skylt liggandes i ett dammigt hörn och det hela lär inte kunna sluta i något annat än blodsbad.
Mitt upp i detta sammelsurium av kopulerande byrackor och av ilska förblindade demonstranter står motdemonstranterna under parollen "Det du inte ser tar du inte skada av".
Här har ni ert blodsoffer!
Den touché-artade kommentar på NFB:s ordförande utsvävning som spontant ploppar upp ser ut enligt följande: "Har du sett filmen?". Jag menar, hade en recensent som inte sett filmen fällt ett värdeomdöme av den karaktär som Marc Maurer hade han förmodligen förlorat sitt jobb då sannignen uppdagades. Man kan ju - för helvete rent ut sagt - inte uttala sig om en film som man inte sett. Jag vet att jag riskerar att hamna i konflikt med minoritetsgrupper samt deras altruistiska väktare i och med dessa uttalanden, men förutom att jag anser mig ha stöd för det jag säger så är det hela ganska humoristiskt.
I vilket fall. De blinda skall enligt artikelns avslutande stycke ut i sin största demonstration någonsin. Jag skulle gärna se hur demonstrationen ser ut. Jag ser en bild framför mig med ett tusental människor vacklar sig i förtvivlan medan ungefär lika många ledarhundar parar sig kors och tvärs, skapandes ett totalt kaos av i luften vinande blindkäppar och en mark så fylld av krossade tonade glasögon att man halkar vart än man sätter foten. Demonstrationen lär också locka den extremt aggressiva skaran av de gamla hederliga dödsstrafförepråkarna som har en gammal "Öga för öga"-skylt liggandes i ett dammigt hörn och det hela lär inte kunna sluta i något annat än blodsbad.
Mitt upp i detta sammelsurium av kopulerande byrackor och av ilska förblindade demonstranter står motdemonstranterna under parollen "Det du inte ser tar du inte skada av".
Här har ni ert blodsoffer!
