I'm leaving maktjakt.blogg.se!
Jag tänkte att det är på tiden med ett litet byte av bloggdistributör. Således har jag lämnat blogg.se för wordpress.com. Jag hoppas att känsliga läsare har överseende med detta och inte tvingas lägga om sina liv på grund av denna informationstekniska rokad.
Den "nya" bloggen finner ni på följande adress (som jag för säkerhets skull låtit upprepa ett par gånger):
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
Den "nya" bloggen finner ni på följande adress (som jag för säkerhets skull låtit upprepa ett par gånger):
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
Management by Distributing Porno
Danskarna är det folk i Skandinavien som anses mest kontinentala. Jag vet själv inte vad "kontinental" exakt innebär, men det lär i varje fall inkludera en högre grad av acceptans gentemot cigaretter, feta såser och pornografiskt material. Med tanke på detta vet jag inte exakt hur stor uppståndelsen har blivit i Danmark till följd av att deras största fotbollsklubb belönar sina spelare med porrullar vid seger. I Sverige hade det i varje fall förmodligen blivit en sådan folkstorm att huvuden rullat på de högre posterna inom klubben. Aftonbladet och dess anhang (läs: Expressen och GT) hade gottat sig i veckor kring det tumult som utbrutit, spelare hade försvarat sitt mottagande av porren "som en rolig grej", hela feministexpertisen hade mobiliserats och en debatt om fotbollen som "grabbig" hade brutit ut och fått som konsekvens att omklädningsrum förbjudits. Sverige är så att säga litet mer ortodoxt än Danmark.
Hur som haver; roligt i sammanhanget är att FC Köpenhamn är ett tämligen framgångsrikt lag. Man har hittintills lyckats vinna tio av femton spelade matcher i ligan. Detta innebär att de ordinarie spelarna torde ha en hylla med inte mindre än tjugo porrfilmer i sina hem. Jag vet inte hur svärföräldrarna i Danmark hade reagerat över att deras dotter är ihop med en porrknarkande fotbollspelare, men i Sverige hade det i varje fall förmodligen blivit en sådan uppståndelse att bröllopet fått flyttas fram med ett par dagar...
Anledningen till att man använder sig utav förmåner med vinst är givetvis att om möjligt lyckas motivera spelarna att verkligen göra sitt yttersta för att ro hem en seger. Jag tänker inte spekulera i hur denna effekt uppnåtts via porrfilmsduösern, men frågan är vad som kommer att hända med FC Köpenhamn om de plockar bort bonusen. Kommer spelarna verkligen att prestera lika bra? Det vore i varje fall väldigt kul om lagets spel som av en händelse totalt brakade samman efter att man skurit av bonusen.
Förutom det mycket roliga i att FC Köpenhamn använder sig av denna i många avseenden kontroversiella löneförmån har DN.se lyckats förstärka det absurda i alltihop genom att lägga upp sin nätfråga. Som står att läsa längst ned på bilden bör resultatet "tolkas med viss försiktighet" men jag tänker ändå tillåta mig själv att spekulera lite grand i de siffror som bilden presenterar. 50 % har ansett att det är "förkastligt" att använda sig av porrbonusen medan resterande 50 % är positivt eller tveksamt inställda till arrangemanget. Utan att göra några som helsta kopplingar vill jag belysa att 50 % av Sveriges befolkning - och förmodligen också 50 % av DN.se's läsare - består av kvinnor.
Enough said.
Kan man nedvärdera en bok mer än på detta vis? (del 2)
Nu har en total förnedring av Maud Olofsson legat som förstasida på mitt blogg under ett bra tag och jag är rädd att mina läsare skall gripas av något slags politisk panik då de beslutar sig för huruvida de skall läsa min blogg eller ej. Jag vill emellertid inte hamna i den beklämmande position kulturella mästerverk som exempelvis Karl-Bertil Jonssons jul gjort; politiserande dårar tar inte till sig budskapet och den fantastiska berättelsen eftersom att den är "socialistpropaganda" eller något dylikt mindre vackert klingande.
Jag skall därför inleda med att ta avstånd från det som skrivits i mitt förra inlägg. Eller inte ta avstånd kanske, utan snarare förtydliga att det skrevs av en fiktiv karaktär. Jag har förvisso aldrig tyckt om Maud Olofsson och vågar hävda att hon är den mest inkompetente av våra statsråd. Att jag skulle hysa ett så stort hat mot henne som recensionen av hennes bok ger för handen är emellertid inte riktigt sanningsenligt. När jag skrev fick jag nämligen för mig att
1) Jag var en überkommunistisk kulturskribent på en socialradikal tidning
2) Jag hatade Maud Olofsson mer än någon annan varelse på hela jorden
3) Det jag skrev skulle, utan att någon gång gå ner på billiga påhopp, kvalificeras som förtal
och
4) Jag hade inte läst boken jag recenserade
Resultatet blev som det blev - om ni läst det - som ni läst. Efter detta lilla förtydligande vill jag säga att jag ruvar på något nytt och trevligt att skriva för att lysa upp det mörker som för tillfället känns obehagligt närvarande.
Jag skall därför inleda med att ta avstånd från det som skrivits i mitt förra inlägg. Eller inte ta avstånd kanske, utan snarare förtydliga att det skrevs av en fiktiv karaktär. Jag har förvisso aldrig tyckt om Maud Olofsson och vågar hävda att hon är den mest inkompetente av våra statsråd. Att jag skulle hysa ett så stort hat mot henne som recensionen av hennes bok ger för handen är emellertid inte riktigt sanningsenligt. När jag skrev fick jag nämligen för mig att
1) Jag var en überkommunistisk kulturskribent på en socialradikal tidning
2) Jag hatade Maud Olofsson mer än någon annan varelse på hela jorden
3) Det jag skrev skulle, utan att någon gång gå ner på billiga påhopp, kvalificeras som förtal
och
4) Jag hade inte läst boken jag recenserade
Resultatet blev som det blev - om ni läst det - som ni läst. Efter detta lilla förtydligande vill jag säga att jag ruvar på något nytt och trevligt att skriva för att lysa upp det mörker som för tillfället känns obehagligt närvarande.
Kan man nedvärdera en bok mer än på detta vis? (del 1)
En man som kanske hette Arne hade kommenterat mitt förrförra inlägg. Jag bemödade mig - vilket jag nu skäms för - att skriva ett svar på detta. Det hela slutade dock med att jag råkade ta bort hans kommentar. Jag är ledsen för det Arne, det var inte meningen och jag syftade absolut inte till att tysta ner dig. Om jag hade varit en så "naiv vänster" som du menade hade nämligen alla med den minsta mån av läsart blivit övertygade vänstersympatisörer efter att ha läst det du skrivit. Så dålig var din argumentation och jag menar det verkligen.¹ Dessutom tror - eller hoppas - jag att du missuppfattade hela inlägget eftersom att kopplingen mellan ditt svar och det jag skrivit var så svag att jag hellre hade trott att det var en urusel recension av en Dostojevskij-roman än ett svar på mitt inlägg.
Nog om detta. Jag sitter och tentapluggar för tillfället. Nu är jag dock klar och tar mig en välförtjänt rast innan det är dags för att slumra till. Jag tänkte att jag skulle använda denna tid till att utföra ett litet experiment. Jag kommer att googla på ordet "socialtjänstutredningen", och låta nedanstående anförande inledas med den mening som inleder beskrivningen av den på sökmotorn överst angivna träffen. Allting därefter skall vara 100 % improvisation via association. Såhär blir resultatet (som jag ännu ej vet om):
På marginalen - En intervjubok från Socialtjänstutredningen(end of quote), recenserad av Dagbladets egne Daniel Waern.
I en bok så usel att tarmarna vänder sig i matsmältningssystemet, försöker den klimakteriesprättande kalkonen Maud Olofsson att presentera "Sin dröm för Sverige"². Boken är så fylld av floskler och perlagonvattnande hemmafruresonemang att man ständigt förstummas av hur skrämmande liten gränsen mellan människa och djur verkligen kan vara.
Det är inte med ett lätt hjärta jag tvingas beklä mig med denna imaginära kappa av manschauvinism. Maud Olofssons uppkomst i de sverigekpolitiska finrummen lämnar mig dock tyvärr inte med något val. Hennes bilringeutrustade brynja formligen lyser av hönaktighet. Hon kacklar som en panikslagen kycklingmamma så fort någon är korkad nog att tilltala henne. Hon är för jämställdhetsrörelsens vad Ronaldos prestation i VM-finalen 1998 är för fotbollen. Maud Olofsson skadeskjuter den tänkande kvinnan så till den grad att hon varken förmår eller törs ta till orda. Hennes fettstinna stämma förser den olyckligt lottade åhöraren med ett sådant äckel, att sjukskrivningsfrekvensen med all sannolikhet kommer att skjuta i höjden under kommande kalenderår.
Maud Oloffsons dröm för Sverige är så fullproppad av språkliga paradoxer och sublim dumhet att man ständigt tvingas revidera sin syn på människan som en förnuftig och tänkande varelse. Är kvinnodjuret, kvigan som skriver, beviset på att mänsklig inskränkthet kan nå så långt att man icke längre kan skilja homo sapiens från en förhållandevis obegåvad encellig organism? Jag tror inte att världen - ja, rent utav universum - någonsin igen kommer att få skåda en så motbjudande humanoid varelse som Maud Olofsson. Hennes framtoning, hela hennes väsen, skiner av en så total brist på begåvning att gräset dör framför hennes fötter. Orden i boken liksom suger in själen i något slags postmodernistisk mardrömsstadium där ens tidigare solida bild av hur världen är beskaffad besudlas av en irreversibel smitta. Läsare rekomenderas att ha spypåsen nära till hands innan de ger sig in i det avgrundsdeprimerande projekt som det är att ta sig igenom boken.
Min dröm för Sverige är förmodligen den sämsta bok som någonsin har tillåts gå till tryckpressarna i vårt avlånga land. Boken är ett oförskämt hån såväl mot svensken som mot mänskligheten. Den tron av fåraktighet som Maud Olofsson bestiger genom denna publikation kommer aldrig någonsin att hotas av en rättmätig usurpator. Genom en ångestladdad orgie av bristande stringens släpas läsaren obönhörligen mot den helvetiska avgrunden. Dantes resa genom helvetets olika nivåer glömde att nämna denna helvetets mest själsförödande del; den Tionde kretsen. I denna mest avlägsna del av det svavelosande helvetet står Maud Olofsson och pläderar. Hennes röst skär genom de plågade olycksandarnas skrik; dem som varit syndiga nog att förtjäna denna allra mest upphöjda känsla av lidande. Jag är som människa för evigt brännmärkt av denna bedrövliga sammansättning ord. 230 sidor, 72 000 ord. 230 mycket goda anledningar att begå det filosofiska självmord som den franske existentialisten Albert Camus skriver om i sin bok "Myten om Sisyfos". Om jag skall lämna något för mina efterlevande att lära av mig så skall det vara just detta: läs inte denna bok! Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige".
Min syn på dödsstraff via stening har förändrats efter den med milda ord uttryckt traumatiserande upplevelse som läsandet av boken utgjorde.
(end)
¹ Jag vill bland annat minnas att svaret innehöll frasen - inga namn nämnda - "logisk kullerbytta" med ett därtill avslutande "sa Bull".
² Titeln på boken är i själva verket "Min dröm för Sverige"
Nog om detta. Jag sitter och tentapluggar för tillfället. Nu är jag dock klar och tar mig en välförtjänt rast innan det är dags för att slumra till. Jag tänkte att jag skulle använda denna tid till att utföra ett litet experiment. Jag kommer att googla på ordet "socialtjänstutredningen", och låta nedanstående anförande inledas med den mening som inleder beskrivningen av den på sökmotorn överst angivna träffen. Allting därefter skall vara 100 % improvisation via association. Såhär blir resultatet (som jag ännu ej vet om):
På marginalen - En intervjubok från Socialtjänstutredningen(end of quote), recenserad av Dagbladets egne Daniel Waern.
I en bok så usel att tarmarna vänder sig i matsmältningssystemet, försöker den klimakteriesprättande kalkonen Maud Olofsson att presentera "Sin dröm för Sverige"². Boken är så fylld av floskler och perlagonvattnande hemmafruresonemang att man ständigt förstummas av hur skrämmande liten gränsen mellan människa och djur verkligen kan vara.
Det är inte med ett lätt hjärta jag tvingas beklä mig med denna imaginära kappa av manschauvinism. Maud Olofssons uppkomst i de sverigekpolitiska finrummen lämnar mig dock tyvärr inte med något val. Hennes bilringeutrustade brynja formligen lyser av hönaktighet. Hon kacklar som en panikslagen kycklingmamma så fort någon är korkad nog att tilltala henne. Hon är för jämställdhetsrörelsens vad Ronaldos prestation i VM-finalen 1998 är för fotbollen. Maud Olofsson skadeskjuter den tänkande kvinnan så till den grad att hon varken förmår eller törs ta till orda. Hennes fettstinna stämma förser den olyckligt lottade åhöraren med ett sådant äckel, att sjukskrivningsfrekvensen med all sannolikhet kommer att skjuta i höjden under kommande kalenderår.
Maud Oloffsons dröm för Sverige är så fullproppad av språkliga paradoxer och sublim dumhet att man ständigt tvingas revidera sin syn på människan som en förnuftig och tänkande varelse. Är kvinnodjuret, kvigan som skriver, beviset på att mänsklig inskränkthet kan nå så långt att man icke längre kan skilja homo sapiens från en förhållandevis obegåvad encellig organism? Jag tror inte att världen - ja, rent utav universum - någonsin igen kommer att få skåda en så motbjudande humanoid varelse som Maud Olofsson. Hennes framtoning, hela hennes väsen, skiner av en så total brist på begåvning att gräset dör framför hennes fötter. Orden i boken liksom suger in själen i något slags postmodernistisk mardrömsstadium där ens tidigare solida bild av hur världen är beskaffad besudlas av en irreversibel smitta. Läsare rekomenderas att ha spypåsen nära till hands innan de ger sig in i det avgrundsdeprimerande projekt som det är att ta sig igenom boken.
Min dröm för Sverige är förmodligen den sämsta bok som någonsin har tillåts gå till tryckpressarna i vårt avlånga land. Boken är ett oförskämt hån såväl mot svensken som mot mänskligheten. Den tron av fåraktighet som Maud Olofsson bestiger genom denna publikation kommer aldrig någonsin att hotas av en rättmätig usurpator. Genom en ångestladdad orgie av bristande stringens släpas läsaren obönhörligen mot den helvetiska avgrunden. Dantes resa genom helvetets olika nivåer glömde att nämna denna helvetets mest själsförödande del; den Tionde kretsen. I denna mest avlägsna del av det svavelosande helvetet står Maud Olofsson och pläderar. Hennes röst skär genom de plågade olycksandarnas skrik; dem som varit syndiga nog att förtjäna denna allra mest upphöjda känsla av lidande. Jag är som människa för evigt brännmärkt av denna bedrövliga sammansättning ord. 230 sidor, 72 000 ord. 230 mycket goda anledningar att begå det filosofiska självmord som den franske existentialisten Albert Camus skriver om i sin bok "Myten om Sisyfos". Om jag skall lämna något för mina efterlevande att lära av mig så skall det vara just detta: läs inte denna bok! Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige".
Min syn på dödsstraff via stening har förändrats efter den med milda ord uttryckt traumatiserande upplevelse som läsandet av boken utgjorde.
(end)
¹ Jag vill bland annat minnas att svaret innehöll frasen - inga namn nämnda - "logisk kullerbytta" med ett därtill avslutande "sa Bull".
² Titeln på boken är i själva verket "Min dröm för Sverige"
Paraplyer är otrgona jävlar!
Klockan är 09.00. Jag sitter i universitetets läsesal. Den äckliga delen av hösten som hitintills lyst med sin frånvaro har kommit till oss. Det råder därtill total paraplybrist i min tillvaro just nu, varför mitt knotande genom regnrusket ändrat min civilstatus från singel till dyngsur. Mitt sexualliv har gått från torrt till vått och min blick från skarp till vattnig.
Appropå juridk och paraplyer så borde nog paraplyer särskiljas från vanlig lös egendom i lagstiftningen. Paraplyer har så att säga en tendens att vandra runt och byta ägare. De är otrogna jävlar som samvetslöst utbjuder sina tjänster till vilken orättmätig ägare som helst. Att skylla på praplyerna är givetvis att skjuta budbäraren. Det mesta handlar om vädret samt den högst mänskliga egenskapen tankspriddhet: Man skall besöka någon och har med sig ett paraply på grund av att det regnar. När man ett par timmar och ett par tankar som handlat om allt annat än paraplyer senare skall gå hem glömmer man helt bort regnborttagarmojängen man hade med sig då man kom. Därefter är paraplyet i någon annan mans ägo.
Jag har själv aldrig köpt ett paraply. Jag har däremot - vid flertalet tillfällen - blivit attackerad av vänner på stan som hävdar att jag använder deras paraply då jag strosar runt i stan i regnrusket. Det är givetvis genant och man får ursäkta sig litet smått genom att säga att "det hade jag inte en aning om, trodde det var morsans", men det blir sällan aktuellt att lämna tillbaka paraplyet. Glömmer man ett paraply hemma hos någon får man skylla sig själv, helt enkelt. På detta vis vandrar paraplyerna runt. Det skulle inte förvåna mig om jag och kungen hållt i samma paraply någon gång. Johan Frick, förresten, jag har ditt stora, fula jävla regnbågsfärgade paraply hemma. Du kommer inte att få tillbaka det!
När vi ändå är inne på detta i alla lägen intressanta ämne måste jag tillåtas sjunga ut mitt hat mot sådana där små "utvikbara" paraplyer. Jag har hoppat sönder åtminstone två paraplyer av den modellen efter att tålamodet tappats på grund av deras jävla kappvändande. Så fort det blåser lite under dem viker dem upp sig vilket - förutom att göra en dyngsur - får en att se otroligt fånig och panikslagen ut. Det är ungefär som när en stackars förälder inte kan få pli på sin bångstyriga unge som skriker och sticker iväg åt alla håll; man kan inte kontrollera ett löjligt jävla paraply. Dödstraff är i detta läge effektivt. Kasta på marken, stampa sönder, och spotta. "Du skall inte tro att du är något din jävel!", skall man skrika. Om man har något i blåsan finns det ingen anledning att hålla in på. Pissa på. Det hjälper.
Sedan lämnar man ungjäveln liggandes i spott, blod och urin medan man lugnt går därifrån och med ömhet viker ihop sitt paraply.¹
¹ Det kallas twist
Appropå juridk och paraplyer så borde nog paraplyer särskiljas från vanlig lös egendom i lagstiftningen. Paraplyer har så att säga en tendens att vandra runt och byta ägare. De är otrogna jävlar som samvetslöst utbjuder sina tjänster till vilken orättmätig ägare som helst. Att skylla på praplyerna är givetvis att skjuta budbäraren. Det mesta handlar om vädret samt den högst mänskliga egenskapen tankspriddhet: Man skall besöka någon och har med sig ett paraply på grund av att det regnar. När man ett par timmar och ett par tankar som handlat om allt annat än paraplyer senare skall gå hem glömmer man helt bort regnborttagarmojängen man hade med sig då man kom. Därefter är paraplyet i någon annan mans ägo.
Jag har själv aldrig köpt ett paraply. Jag har däremot - vid flertalet tillfällen - blivit attackerad av vänner på stan som hävdar att jag använder deras paraply då jag strosar runt i stan i regnrusket. Det är givetvis genant och man får ursäkta sig litet smått genom att säga att "det hade jag inte en aning om, trodde det var morsans", men det blir sällan aktuellt att lämna tillbaka paraplyet. Glömmer man ett paraply hemma hos någon får man skylla sig själv, helt enkelt. På detta vis vandrar paraplyerna runt. Det skulle inte förvåna mig om jag och kungen hållt i samma paraply någon gång. Johan Frick, förresten, jag har ditt stora, fula jävla regnbågsfärgade paraply hemma. Du kommer inte att få tillbaka det!
När vi ändå är inne på detta i alla lägen intressanta ämne måste jag tillåtas sjunga ut mitt hat mot sådana där små "utvikbara" paraplyer. Jag har hoppat sönder åtminstone två paraplyer av den modellen efter att tålamodet tappats på grund av deras jävla kappvändande. Så fort det blåser lite under dem viker dem upp sig vilket - förutom att göra en dyngsur - får en att se otroligt fånig och panikslagen ut. Det är ungefär som när en stackars förälder inte kan få pli på sin bångstyriga unge som skriker och sticker iväg åt alla håll; man kan inte kontrollera ett löjligt jävla paraply. Dödstraff är i detta läge effektivt. Kasta på marken, stampa sönder, och spotta. "Du skall inte tro att du är något din jävel!", skall man skrika. Om man har något i blåsan finns det ingen anledning att hålla in på. Pissa på. Det hjälper.
Sedan lämnar man ungjäveln liggandes i spott, blod och urin medan man lugnt går därifrån och med ömhet viker ihop sitt paraply.¹
¹ Det kallas twist
Paradox. Inte politik.
Yes. Sverige har fått sin första konkursbank som pappa staten måste plåstra om. Det var för övrigt Carnegie som hjälpte regeringen vid försäljning av OMX och SBAB. De tar hand om varandra, helt enkelt. Det är gott det. "Banken har missköt sig allvarligt." "Carnegie har tagit exceptionella risker", enligt finansinspektionen. Nice.
När en alkis missköter sig, slirar bort sitt socialbidrag på krogen och glömmer att söka arbete stryper man hans cashflow. När en bank - dessutom som sprängfylld med slipsklädda nationalekonomer som gör anspråk på att vara betydligt mer kompetenta än alkisen - spenderar miljarder på korkade investeringar och ogenomtänkta lån blir det dock andra bullar. Världen krisar och staten räddar banker. Politiker, ekonomer och invånare blir glada för att man visar att det råder "stabilitet i det svenska bankväsendet". Samtidigt vet vi alla var krisen kommer att slå hårdast; dem som inte har några bankkonton.
Alkholisterna, invandrarna, de sjuka, de lata, de gamla och andra som inte ens kan stava till ordet "finanskris" kommer att få betala för att "det är viktigt att visa att bankerna är likvida". Be so fucking sure att det är dem vi kommer att skylla på då vi nästa gång skall gå till valurnorna och rösta på det parti som i största möjliga mån kommer att förstora vår plånbok. En socialbidragstagare kostar staten ungefär 8 000 spänn per månad. På en miljard, vilket är en struntsumma i finansiella sammanhang, kan man dela ut 125 000 sådana bidrag vilket blir ett års bidrag för fler än 10 000 personer. Det är 10 000 människors uppehälle i ett år. Jag ger blanke fan om merparten av dessa pengar går till Explorer Vodka. Finns det något som lyfter deras tillvaro så skall de fan ha det. Att folk i allmänhet skulle vara korkade nog att offra sin sociala status samt möjligheten att ha banktillgångar genom att medvetet "utnyttja" systemet för åtta skitiga tusenlappar är inte bara orimligt utan därtill korkat. Bankinstituten, å sin sida, kommer genom sina bristfälliga kreditbedömningar göra att många människor kommer att tvingas ur sina hus och därtill vara skuldsatta resten av livet.
Ändå är folk förbannade över våra bidragstagande samhällsparasiter. Samtidigt kör man med "de kunde ju inte veta att det skulle gå så illa"-argumentet när de stackars direktörerna får skära ner på den ryska kaviaren till frukostbuffén på Scandic Hotel. Paradoxalt.
Jag vet att jag låter som en 12-årig nyröd fjant när jag skriver. Jag vet att alternativet - att låta bankerna kursa - hade gjort att ännu fler uteliggare fått frysa extra i vinter. När man ser hur folk resonerar blir man dock förbannad. Parkbänksalkoholister är presigelösa, ofast mycket snälla och vill inget annat än att dricka sin öl i fred. Jag tänker gladeligen pröjsa den lilla promillen av min skatt som de krävs för att de skall få fortsätta med det. Jag vill dock att staten skall posta mig ett brev med varenda jävla öre jag betalt för att rädda de ostronstinna girigbukarna bakom Carnegie.
Obama vräkte ut Bush ur Vita Huset idag, by the way. Är det en slump att mannen till höger ler mest?
När en alkis missköter sig, slirar bort sitt socialbidrag på krogen och glömmer att söka arbete stryper man hans cashflow. När en bank - dessutom som sprängfylld med slipsklädda nationalekonomer som gör anspråk på att vara betydligt mer kompetenta än alkisen - spenderar miljarder på korkade investeringar och ogenomtänkta lån blir det dock andra bullar. Världen krisar och staten räddar banker. Politiker, ekonomer och invånare blir glada för att man visar att det råder "stabilitet i det svenska bankväsendet". Samtidigt vet vi alla var krisen kommer att slå hårdast; dem som inte har några bankkonton.
Alkholisterna, invandrarna, de sjuka, de lata, de gamla och andra som inte ens kan stava till ordet "finanskris" kommer att få betala för att "det är viktigt att visa att bankerna är likvida". Be so fucking sure att det är dem vi kommer att skylla på då vi nästa gång skall gå till valurnorna och rösta på det parti som i största möjliga mån kommer att förstora vår plånbok. En socialbidragstagare kostar staten ungefär 8 000 spänn per månad. På en miljard, vilket är en struntsumma i finansiella sammanhang, kan man dela ut 125 000 sådana bidrag vilket blir ett års bidrag för fler än 10 000 personer. Det är 10 000 människors uppehälle i ett år. Jag ger blanke fan om merparten av dessa pengar går till Explorer Vodka. Finns det något som lyfter deras tillvaro så skall de fan ha det. Att folk i allmänhet skulle vara korkade nog att offra sin sociala status samt möjligheten att ha banktillgångar genom att medvetet "utnyttja" systemet för åtta skitiga tusenlappar är inte bara orimligt utan därtill korkat. Bankinstituten, å sin sida, kommer genom sina bristfälliga kreditbedömningar göra att många människor kommer att tvingas ur sina hus och därtill vara skuldsatta resten av livet.
Ändå är folk förbannade över våra bidragstagande samhällsparasiter. Samtidigt kör man med "de kunde ju inte veta att det skulle gå så illa"-argumentet när de stackars direktörerna får skära ner på den ryska kaviaren till frukostbuffén på Scandic Hotel. Paradoxalt.
Jag vet att jag låter som en 12-årig nyröd fjant när jag skriver. Jag vet att alternativet - att låta bankerna kursa - hade gjort att ännu fler uteliggare fått frysa extra i vinter. När man ser hur folk resonerar blir man dock förbannad. Parkbänksalkoholister är presigelösa, ofast mycket snälla och vill inget annat än att dricka sin öl i fred. Jag tänker gladeligen pröjsa den lilla promillen av min skatt som de krävs för att de skall få fortsätta med det. Jag vill dock att staten skall posta mig ett brev med varenda jävla öre jag betalt för att rädda de ostronstinna girigbukarna bakom Carnegie.
Obama vräkte ut Bush ur Vita Huset idag, by the way. Är det en slump att mannen till höger ler mest?
En maskeradhatares försvarstal
Haloween är över och jag tackar Gud för att jag lyckats med den häpnadsväckande bedriften att inte infinna mig på en enda jävla maskeradfest. Jag gillar inte kostympartyn och jag skall som sig bör förklara varför.
Jag skulle egentligen gärna tyckt om maskerader; man känner sig litet som en tråkig, bitter samt fantasifascistisk jävel när man i sitt stilla sinne konstaterar sitt hat mot dessa tillställningar. Denna skamkänsla, rädslan att uppfattas som tråkig, gör förmodligen att många av de förmodligen tusentals maskeradhatare som finns i vårat avlånga land inte vågar komma ut ur garderoben. Att ogilla maskerader tyder enligt gängse normer på att man inte vågar gå utanför det strikta modekodexet som finns, att man saknar förmågan att "släppa loss" samt att man besitter ett bristande mått av kreativitet. Jag tänkte därför - icke utklädd - ta klivet ut ur garderoben och döda denna myt genom att utropa mig själv som maskeradhatare av högsta rang och därtill hävda att jag för den delen inte är en tråkig jävel - tvärtom! Detta är således samt följaktligen en maskeradhatares försvarstal.
Jag vill till att börja med säga att jag inte är emot utklädnader som sådana; mycket bra humor är vitalt förknippade med lustiga utklädnader. Exemplen är många och för att endast nämna något kan sägas Nile City's adpotivpäron samt Mick Tolbot. Jag har däremot aldrig begripit mig på kombinationen mellan fest och utklädnad. Hur länge är en kostym rolig? De tio första sekundrarna skulle jag säga. Visst kan du via lustiga samt till kostymen passade gester, upptåg och dansmoves skapa ytterligare skrattframkallande situationer, men vinningarna är enligt mig små. Samtidigt är förlusterna med en maskerad uppenbara; det är ansträngande och ofta kostsamt att fixa en frän dress och det innebär i många fall att man känner sig jävligt obekväm och svettig i sin inte sällan obekväma kostym.
Det som framför allt får mig att ogilla fenomenet är dock att maskeradfesten har en tendens att skapa någon slags konstiga förväntningar på partyt; en stor del av den tid man har till sitt förfogande innan klockan klämtar och man skall bege sig hemåt går åt till att jämföra dressar, posa framför kameror samt på andra vis inträda i den roll som kommer med utklädnaden. Detta sänker, enligt mig, kvaliten på tillstänningen. På samma sätt som youtube kan döda en fest genom att flytta fokus från personerna och det sociala, på samma sätt gör utklädnaden att man inriktar sig på de yttre hos deltagarna istället för det inre. Nyckfullheten och spontatniteten begränsas. Den där osäkerheten om vilken rikting festen kan tänkas ta som man känner innan man äntrar lokalen reduceras ungefär på samma vis som när värden har uppställt ett strikt samt späckat jävla schema med massa löjliga lekar som gästerna tvingas delta i. Festen blir så att säga begränsad i och med att man förser den med etiketten maskeradfest. Ramarna för vad som kan hända och tillåts ske blir striktare.
Med detta sagt menar jag inte att varenda maskeradfest per definition skulle vara tråkig. Jag vill dock påstå att kostympartyn i sig tenderar att urgröpa det som gör det så göttigt med att festa. Den uppstyltade vardag man försöker undkomma gör sig ständigt påmind. En betydligt bättre idé för er som älskar utklädnader är att istället klä ut er när det inte är maskeradfest. Överraskningsmomentet kommer att vara stort och förklädnaden kommer att vara ett stämningshöjande inslag i - och inte en förutsättning för - festen. Att komma utklädd till Björne på en konventionell fest skulle fungera som en fin injektion för hela eventet.
Sammanfattningsvis: maskeradfesten är, enligt mig, en metod som man bör ta till då man vill kompensera för en bristande personligheter. Är man inte rolig som person kan man åtminstone klä sig litet kul. Jag tycker dock inte att man skall behöva se ut som Batman eller en potatis för att ha roligt. Genom att anordna en maskerad utraderar man på många vis möjligheten till överraskningar - det som oftast gör en fest rolig - och begränsar på så vis tillställningen till den tvångströja som maskeraden utgör.
En rolig kostym kan aldrig någonsin kompensera för en tråkig personlighet.
Jag skulle egentligen gärna tyckt om maskerader; man känner sig litet som en tråkig, bitter samt fantasifascistisk jävel när man i sitt stilla sinne konstaterar sitt hat mot dessa tillställningar. Denna skamkänsla, rädslan att uppfattas som tråkig, gör förmodligen att många av de förmodligen tusentals maskeradhatare som finns i vårat avlånga land inte vågar komma ut ur garderoben. Att ogilla maskerader tyder enligt gängse normer på att man inte vågar gå utanför det strikta modekodexet som finns, att man saknar förmågan att "släppa loss" samt att man besitter ett bristande mått av kreativitet. Jag tänkte därför - icke utklädd - ta klivet ut ur garderoben och döda denna myt genom att utropa mig själv som maskeradhatare av högsta rang och därtill hävda att jag för den delen inte är en tråkig jävel - tvärtom! Detta är således samt följaktligen en maskeradhatares försvarstal.
Jag vill till att börja med säga att jag inte är emot utklädnader som sådana; mycket bra humor är vitalt förknippade med lustiga utklädnader. Exemplen är många och för att endast nämna något kan sägas Nile City's adpotivpäron samt Mick Tolbot. Jag har däremot aldrig begripit mig på kombinationen mellan fest och utklädnad. Hur länge är en kostym rolig? De tio första sekundrarna skulle jag säga. Visst kan du via lustiga samt till kostymen passade gester, upptåg och dansmoves skapa ytterligare skrattframkallande situationer, men vinningarna är enligt mig små. Samtidigt är förlusterna med en maskerad uppenbara; det är ansträngande och ofta kostsamt att fixa en frän dress och det innebär i många fall att man känner sig jävligt obekväm och svettig i sin inte sällan obekväma kostym.
Det som framför allt får mig att ogilla fenomenet är dock att maskeradfesten har en tendens att skapa någon slags konstiga förväntningar på partyt; en stor del av den tid man har till sitt förfogande innan klockan klämtar och man skall bege sig hemåt går åt till att jämföra dressar, posa framför kameror samt på andra vis inträda i den roll som kommer med utklädnaden. Detta sänker, enligt mig, kvaliten på tillstänningen. På samma sätt som youtube kan döda en fest genom att flytta fokus från personerna och det sociala, på samma sätt gör utklädnaden att man inriktar sig på de yttre hos deltagarna istället för det inre. Nyckfullheten och spontatniteten begränsas. Den där osäkerheten om vilken rikting festen kan tänkas ta som man känner innan man äntrar lokalen reduceras ungefär på samma vis som när värden har uppställt ett strikt samt späckat jävla schema med massa löjliga lekar som gästerna tvingas delta i. Festen blir så att säga begränsad i och med att man förser den med etiketten maskeradfest. Ramarna för vad som kan hända och tillåts ske blir striktare.
Med detta sagt menar jag inte att varenda maskeradfest per definition skulle vara tråkig. Jag vill dock påstå att kostympartyn i sig tenderar att urgröpa det som gör det så göttigt med att festa. Den uppstyltade vardag man försöker undkomma gör sig ständigt påmind. En betydligt bättre idé för er som älskar utklädnader är att istället klä ut er när det inte är maskeradfest. Överraskningsmomentet kommer att vara stort och förklädnaden kommer att vara ett stämningshöjande inslag i - och inte en förutsättning för - festen. Att komma utklädd till Björne på en konventionell fest skulle fungera som en fin injektion för hela eventet.
Sammanfattningsvis: maskeradfesten är, enligt mig, en metod som man bör ta till då man vill kompensera för en bristande personligheter. Är man inte rolig som person kan man åtminstone klä sig litet kul. Jag tycker dock inte att man skall behöva se ut som Batman eller en potatis för att ha roligt. Genom att anordna en maskerad utraderar man på många vis möjligheten till överraskningar - det som oftast gör en fest rolig - och begränsar på så vis tillställningen till den tvångströja som maskeraden utgör.
En rolig kostym kan aldrig någonsin kompensera för en tråkig personlighet.
Och så var det något som hände där på andra sidan Atlanten...
Det har varit val i USA. Vår första livs levande neger har intagit ämbetet som världens mäktigaste människa. Ingen seger utan neger, brukar man ju säga och skratta litet försiktigt. Jag är glad över Obama's seger, men skall inte gå in på varför då denna blogg inte gör anspråk på att vara politisk.
Denna utgångspunkt exkluderar förvisso inte möjligheten att reflektera kring de händelser som utspelar sig i politikens kölvatten. Valet av president i USA är förvisso världens viktigaste men det är också en show utan dess like. Åtskilliga miljoner dollars pumpas in i respektive kampanj. Populismen blir allt mer påtaglig ju närmre valdagen man kommer, smutskastningen mer krampaktig, de billiga tricken allt billigare. Vid ett radikalt utspel - som är nödvändigt för att skaffa uppmärksamhet - är gränsen mellan fiasko och succé hårfin. Hockey-morsan Palin blir busringd av några komiker och tror på fullaste allavar att det är frankrikes president Sarkozy som är i andra änden av luren. McCain refererar till "Joe the Plumber" (en metafor för den flitige amerikanske arbetaren) och det visar sig att snubben varken heter Joe eller är rörmokare. Obama köper TV-tid i de fem största TV-kanalerna och helt plötsligt börjar man tala om att pengar spelar en allt för stor roll i det amerikanska presidentvalet. No shit?!
Pins, kepsar, T-shirts och allsköns accessoarer finns till försäljning. Konfettin viner genom luften. Palin, "hockey-morsan", har blivit stylad för miljonbelopp just för att ge ett "casual" intryck. Obamas mormor dör i cancer dagen innan vallokalerna öppnar, McCain visar på självironi genom att spela Rocky-vinjetten då han kampanjar vikande opinionssiffror till trots. Det är valvaka i Sverige, Filip & Fredrik leder den i kanal 5 och i Chicago bakar man paj för fulla muggar för att fira den kommande segern. Det svenska valet får mindre uppmärksamhet i Sverige än det amerikanska. Och ändå får vi inte ens rösta, utan nöja oss med en schaskig åskådarplats.
Det amerikanska presidentvalet har på många vis karaktären av en show. I skuggan av detta är det emellertid mycket lätt att glömma de praktiska och högst verkliga verkningar detta val kommer att föra med sig inte bara i USA utan även i Sverige och övriga delar av världen. Det är USA som för tillfället ockuperar (?) Irak och Afghanistan. Det är USA som låser in människor på Guantanaom Bay. Det är USA, eller företag med bas i landet, som har initierat den finanskris vars följder vi ännu inte kan utvärdera. Från USA kommer så även McDonalds och Gud vet hur vi skulle klara oss utan BigMac och Happy Meals som snart är en integrerad del av den svenska folksjälen.
God bless America!
Denna utgångspunkt exkluderar förvisso inte möjligheten att reflektera kring de händelser som utspelar sig i politikens kölvatten. Valet av president i USA är förvisso världens viktigaste men det är också en show utan dess like. Åtskilliga miljoner dollars pumpas in i respektive kampanj. Populismen blir allt mer påtaglig ju närmre valdagen man kommer, smutskastningen mer krampaktig, de billiga tricken allt billigare. Vid ett radikalt utspel - som är nödvändigt för att skaffa uppmärksamhet - är gränsen mellan fiasko och succé hårfin. Hockey-morsan Palin blir busringd av några komiker och tror på fullaste allavar att det är frankrikes president Sarkozy som är i andra änden av luren. McCain refererar till "Joe the Plumber" (en metafor för den flitige amerikanske arbetaren) och det visar sig att snubben varken heter Joe eller är rörmokare. Obama köper TV-tid i de fem största TV-kanalerna och helt plötsligt börjar man tala om att pengar spelar en allt för stor roll i det amerikanska presidentvalet. No shit?!
Pins, kepsar, T-shirts och allsköns accessoarer finns till försäljning. Konfettin viner genom luften. Palin, "hockey-morsan", har blivit stylad för miljonbelopp just för att ge ett "casual" intryck. Obamas mormor dör i cancer dagen innan vallokalerna öppnar, McCain visar på självironi genom att spela Rocky-vinjetten då han kampanjar vikande opinionssiffror till trots. Det är valvaka i Sverige, Filip & Fredrik leder den i kanal 5 och i Chicago bakar man paj för fulla muggar för att fira den kommande segern. Det svenska valet får mindre uppmärksamhet i Sverige än det amerikanska. Och ändå får vi inte ens rösta, utan nöja oss med en schaskig åskådarplats.
Det amerikanska presidentvalet har på många vis karaktären av en show. I skuggan av detta är det emellertid mycket lätt att glömma de praktiska och högst verkliga verkningar detta val kommer att föra med sig inte bara i USA utan även i Sverige och övriga delar av världen. Det är USA som för tillfället ockuperar (?) Irak och Afghanistan. Det är USA som låser in människor på Guantanaom Bay. Det är USA, eller företag med bas i landet, som har initierat den finanskris vars följder vi ännu inte kan utvärdera. Från USA kommer så även McDonalds och Gud vet hur vi skulle klara oss utan BigMac och Happy Meals som snart är en integrerad del av den svenska folksjälen.
God bless America!
En varbergsk viking
Jag har inte skrivit så mycket på senare som ni märkt. Detta har en högst enkel förklaring; någon stal min laddare. Jag var dum. Jag lämnade laddaren i läsesalen på universitet då jag skulle käka lunch. Vad jag inte visste då var att nypriset på en MagSafe 60 w är åttahundra spänn. Det är vad man kallar ockerpris för en jävla laddare. Nåväl, nu har jag inhandlat en ny och är därtill hemkommen från en weekend i Köpenhamn. Inspiration har inhämtats och jag är givetvis taggad till tänderna vad beträffar att PRODUCERA!
Vi åkte tåg till den danska huvudstaden. I snålheten och boråsismens tecken hade vi valt billigaste möjliga nedresa framför komfort och tidseffektivitet, varför vi tvingades spendera en timma i Varberg väntades på det tåg som så slutligen skulle ta oss till Köpenhamn. Vi slog oss - för att göda myten om den förfallna ungdomen - ned på Varbergs centralstation, öppnade en öl och började lira gitarr. Efter en lidelsefull tolkning av Cornelis sång om trasiga skor kom en man fram till mig och frågade om han fick slå sig ned på bänken där jag satt. Han såg, av allt att döma och likt mig, ut att föredra alkoholhaltiga drycker framör opreparerade. Detta antagande bevisades också snart i och med att han plockade fram en Pripps Blå 7,2 % som han öppnade samt tömde med stor entusiasm. Efter en kort tids konverserande där vi bland annat urtönt att mannen gick under namnet Viking, fått reda på att han sålt öl till Tommy Körberg, idkat otukt med kända sångerskor och kompat Monica Zetterlund var vi givetvis frälsta. Det visade sig att Viking, sitt hedonistiska leverne till trots, var så gammal som 72. Jag frågade om han hade några tips för att hålla sig så kurant och samtidigt leva på ett så kortsiktigt sätt som han gjort. Viking utnyttjade då kroppspråkets starka medium genom att helt tvärsäkert peka ned i sin sprängfyllda systembolagspåse. Viking var alltså det levande beviset på att alkohol alls inte förstör hälsan och förkortar livet. Vi konspirerade en stund och Viking förde en tes om att regeringen medvetet slussar ut så kallade alkoholister, vilka i själva verket är anställda av staten, för att ingjuta alkoholskräck hos medborgarna. Teorin tedde sig i den kontext vi befann oss i som fullt rimlig.
Sammanhanget krävde, så att säga, att vi tog ett kort på Viking. Nedan presenteras resultatet av denna pliktuppfyllelse. Jag har Vikings nummer och denne försäkrade om att han skulle komma och spela för mig om jag så erfordrade då jag någon gång nästa sommar sätter mig för att dricka öl vid Varbergs klippor.
Vi åkte tåg till den danska huvudstaden. I snålheten och boråsismens tecken hade vi valt billigaste möjliga nedresa framför komfort och tidseffektivitet, varför vi tvingades spendera en timma i Varberg väntades på det tåg som så slutligen skulle ta oss till Köpenhamn. Vi slog oss - för att göda myten om den förfallna ungdomen - ned på Varbergs centralstation, öppnade en öl och började lira gitarr. Efter en lidelsefull tolkning av Cornelis sång om trasiga skor kom en man fram till mig och frågade om han fick slå sig ned på bänken där jag satt. Han såg, av allt att döma och likt mig, ut att föredra alkoholhaltiga drycker framör opreparerade. Detta antagande bevisades också snart i och med att han plockade fram en Pripps Blå 7,2 % som han öppnade samt tömde med stor entusiasm. Efter en kort tids konverserande där vi bland annat urtönt att mannen gick under namnet Viking, fått reda på att han sålt öl till Tommy Körberg, idkat otukt med kända sångerskor och kompat Monica Zetterlund var vi givetvis frälsta. Det visade sig att Viking, sitt hedonistiska leverne till trots, var så gammal som 72. Jag frågade om han hade några tips för att hålla sig så kurant och samtidigt leva på ett så kortsiktigt sätt som han gjort. Viking utnyttjade då kroppspråkets starka medium genom att helt tvärsäkert peka ned i sin sprängfyllda systembolagspåse. Viking var alltså det levande beviset på att alkohol alls inte förstör hälsan och förkortar livet. Vi konspirerade en stund och Viking förde en tes om att regeringen medvetet slussar ut så kallade alkoholister, vilka i själva verket är anställda av staten, för att ingjuta alkoholskräck hos medborgarna. Teorin tedde sig i den kontext vi befann oss i som fullt rimlig.
Sammanhanget krävde, så att säga, att vi tog ett kort på Viking. Nedan presenteras resultatet av denna pliktuppfyllelse. Jag har Vikings nummer och denne försäkrade om att han skulle komma och spela för mig om jag så erfordrade då jag någon gång nästa sommar sätter mig för att dricka öl vid Varbergs klippor.
