Försvars- och hyllningstal till kon
Ni som är gamla i gamet kanske känner igen rubriken. Det är inte första gången jag håller ett hyllnings- men framför allt (och tyvärr) ett försvarstal för något. Jag har alltid haft en faiblesse för underdogs. Därför höll jag på Ryssland i EM efter det att Sverige åkt ut. Därför blir jag alltid lika munter då jag öppnar morgonbladet och läser om hur någon mot alla odds lyckats med det där som ingen på förhand ens kunde föreställa sig. Detta inlägg tänkte jag ägna ett i mina ögon mycket underskattat samt oförtjänt smutskastat kreatur: Kon. Varje gång jag lekt den där leken när man skall säga vilket djur man vill vara har jag sagt att jag vill vara en ko. Inte, som de andra barnen, en katt, en delfin, en fågel eller kanske ett lejon. Jag har likaså - också här till skillnad från de andra barnen - alltid fått försvara min ståndpunkt. Vad ligger lockelsen i att vara en ko? Frågan tycks ofta berättigad vid ett första skede.Vad fan gör en ko liksom?! Denna fråga är emellertid endast ett retoriskt knep för att förringa kon; inte fan gör kungen många knop men han är likväl älskad av en stor del av vår befolkning.
Det som gör kon till ett förundransvärt fä är dess förmåga att gilla läget. Den är oerhört harmoniskt. Aldrig har man sett en ko behöva läggas in på psykisk klinik, även om den går en ond bråd död till mötes. Kon gnäller inte över att flugorna svärmar runt dess ansikte. Kon behöver inte gå och hålla sig bara för att det är genant att besöka en offentlig toalet för att uträtta nummer två. Kon behöver inte laga sin egen mat, den behöver inte oroa sig över rörlig boränta, utbildning, karriär eller det förtvivlade valet mellan att lyssna på pop, jazz, rock, metal, techno eller indie. Kon slipper att betala skatt och kon har fyra magar. Fyra magar är bra om man gillar mat, och det tror jag att de flesta kor gör. Själv gillar jag också mat, men jag har bara blivit tilldelad en mage av Gud.
Okej, kon har det förmodligen rätt tråkigt på vintern då den är instängd i någon trång jävla lada. Men människan har det också tråkigt på vintern. När kon väl släpps ut måste den emellertid känna som att den befann sig i paradiset; mat upp till knäna, möjlighet att ströva hyfsat fritt och alla bästa polarna ständigt närvarande. Tjejkväll hela tiden. Inga jobbig, klängiga killar. Det jag dock gillar mest med kon är att den - trots dess intellektuella begränsningar - är oerhört livsbejakande. Kon är nyfiken på livet och alla dess finesser. Ett av en uppsjö exempel kommer från mitt jobb. Jag klippte gräset. Efter fem minuter kommer fem kor fram till mig och ställer sig och glor. Deras stora, bruna ögon följde intensivt min gräsklippares allra minsta rörelse. I tio minuter stod de och betraktade mig innan de förnöjsamt lunkade iväg för att betrakta något annat som i deras värld var av likartat intresse. Lättroade, kan man kalla dem. Men är det inte en god egenskap att vara lättroad?
Kon är kort sagt en högst underskattad organism. I Indien har den en status som ligger i linje med vad den förtjänar. Ändå behandlas kon oförskämt; vi slaktar den, vi äter den. Vi använder den som skällsord då vi vill förnedra en fiende. Den största skymfen som kon hittills har blivit utsatt för finner man dock i "klimatsmart"-diskussioen. Kon har genom sina metantäta fisar och rapar blivit jämställd med en miljöbov av samma kaliber som bilismen. Hur understår sig människan att, efter allt kon gjort då den i årtusenden lojalt tjänat mänskligheten, beskylla kon för ett helt och hållet självförvållat problem?
Gör istället som jag. Omvärdera er syn på kon och skänk den en respektfullhetens tanke. I jämförelse med dess oerhörda insats torde kon vara den mest anspråkslösa varelse som vandrat på vår jord. Aldrig har den bett om ett tack, nej, inte ens ett vänligt ord har den krävt som utbyte för att förse människan med mjölk, smör, ost och kött. Don Quixote hade sin Cervantes, Frodo hade sin Sam. Båda dessa fiktiva figurer bleknar emellertid vid en jämförelse med kon. Ända in i döden är kon lojal mot människan och ändå - ändå - är ko, eller kossa, ett invektiv.
Korna som gillade gräsklipparen. Observer att de inte är rasister heller.
Ett alternativt sätt att se på kon: http://osdir.com/ml/students.paistan/2003-08/msg00108.html
Det som gör kon till ett förundransvärt fä är dess förmåga att gilla läget. Den är oerhört harmoniskt. Aldrig har man sett en ko behöva läggas in på psykisk klinik, även om den går en ond bråd död till mötes. Kon gnäller inte över att flugorna svärmar runt dess ansikte. Kon behöver inte gå och hålla sig bara för att det är genant att besöka en offentlig toalet för att uträtta nummer två. Kon behöver inte laga sin egen mat, den behöver inte oroa sig över rörlig boränta, utbildning, karriär eller det förtvivlade valet mellan att lyssna på pop, jazz, rock, metal, techno eller indie. Kon slipper att betala skatt och kon har fyra magar. Fyra magar är bra om man gillar mat, och det tror jag att de flesta kor gör. Själv gillar jag också mat, men jag har bara blivit tilldelad en mage av Gud.
Okej, kon har det förmodligen rätt tråkigt på vintern då den är instängd i någon trång jävla lada. Men människan har det också tråkigt på vintern. När kon väl släpps ut måste den emellertid känna som att den befann sig i paradiset; mat upp till knäna, möjlighet att ströva hyfsat fritt och alla bästa polarna ständigt närvarande. Tjejkväll hela tiden. Inga jobbig, klängiga killar. Det jag dock gillar mest med kon är att den - trots dess intellektuella begränsningar - är oerhört livsbejakande. Kon är nyfiken på livet och alla dess finesser. Ett av en uppsjö exempel kommer från mitt jobb. Jag klippte gräset. Efter fem minuter kommer fem kor fram till mig och ställer sig och glor. Deras stora, bruna ögon följde intensivt min gräsklippares allra minsta rörelse. I tio minuter stod de och betraktade mig innan de förnöjsamt lunkade iväg för att betrakta något annat som i deras värld var av likartat intresse. Lättroade, kan man kalla dem. Men är det inte en god egenskap att vara lättroad?
Kon är kort sagt en högst underskattad organism. I Indien har den en status som ligger i linje med vad den förtjänar. Ändå behandlas kon oförskämt; vi slaktar den, vi äter den. Vi använder den som skällsord då vi vill förnedra en fiende. Den största skymfen som kon hittills har blivit utsatt för finner man dock i "klimatsmart"-diskussioen. Kon har genom sina metantäta fisar och rapar blivit jämställd med en miljöbov av samma kaliber som bilismen. Hur understår sig människan att, efter allt kon gjort då den i årtusenden lojalt tjänat mänskligheten, beskylla kon för ett helt och hållet självförvållat problem?
Gör istället som jag. Omvärdera er syn på kon och skänk den en respektfullhetens tanke. I jämförelse med dess oerhörda insats torde kon vara den mest anspråkslösa varelse som vandrat på vår jord. Aldrig har den bett om ett tack, nej, inte ens ett vänligt ord har den krävt som utbyte för att förse människan med mjölk, smör, ost och kött. Don Quixote hade sin Cervantes, Frodo hade sin Sam. Båda dessa fiktiva figurer bleknar emellertid vid en jämförelse med kon. Ända in i döden är kon lojal mot människan och ändå - ändå - är ko, eller kossa, ett invektiv.
Korna som gillade gräsklipparen. Observer att de inte är rasister heller.
Ett alternativt sätt att se på kon: http://osdir.com/ml/students.paistan/2003-08/msg00108.html
Uppehåll i myrlandet
Sitter på Borås Centralstation. Jag somnade på tåget och nu sitter jag bakfull och jävlig inväntandes det tåg som skall ta mig till mitt slutmål Sandared. Livet är orättvist, som sagt, men man kan ju alltid använda den vid en första anblick totalt bortkastade tiden till något så nyttigt och vitalt som bloggande.
Det är många människor på centralen, trots att det är lördagmorgon, trots att det är lördag och trots att det är tidigt på morgonen. Förmodligen skall alla till Varberg. Det är liksom boråsarens lott här i livet; jobba i regn och rusk under vinterhalvåret för att sedan bränna sina sparade slantar genom att åka till Varberg och dricka sprit under det vi av gammal slentrian valt att kalla för sommarhalvåret. Det är ungefär som med herr- och damcykeln, det där med sommaren. Vi håller än idag strikt på de gamla normerna som säger att mannen, eller herren, skall cykla på en cykel med rak stång medan kvinnan, damen, skall cykla på en med sned. Att det är typ femtio år sedan varenda dam började bära jeans till vardags - och inte klänning som skapade behovet av den sneda stången - spelar ingen roll. En herrcykel är en herrcykel och en damcykel en damcykel. En pojke som skulle komma med en damcykel till skolan skulle förmodligen bli retad för det, trots att han slapp att klämma pungen då han trillade av sadeln. På samma sätt kallar vi sommaren för sommar. Hur mycket det än regnar och pissar, hur mycket mer uppenbart det än blir att den enda chansen att som svensk medborgare få lite sol här i livet är att åka utomlands, hur mycket sommaren inte längre är sommaren, så väljer vi ändå att ta ut våran semester under månaderna juni, juli och augusti.
Nu får det dock räcka det med vädergnäll. Det har jag ägnat mig åt förr och eftersom att vädret tillhör den typ av diskussionsämne som man tar upp när man inte har något annat att snacka om så vill jag helst undvika det. När man träffar någon som man absolut inte känner och därför inte har den blekaste aning om vad man kan säga och inte kan säga, då pratar man om vädret. För hur lämpligt vore det att för en helt okänd människa dra ett skämt om cancer om vederbörandes morsa strök med förra veckan i nämnda åkomma? Hur bra blir stämningen om man efter Sveriges EM-fiasko hävdar att alla ryssar är vodkasörplande heltidsalkisar om personen man snackar med har ryskt påbrå? Även om man egentligen har den största respekt för sjukdomen cancer och även om du verkligen tycker att ryssarna - sina robusta dryckesvanor till trots - är ett älskvärt folk, så är det något man kan säga bara för att skämta till det lite. För det är ju sådana saker som lyser upp den gråa vardagen; att vara lite råare än man borde. Men om man sitter med en människa man aldrig träffat vågar man sig inte på några sådana skamgrepp, utan garderar sig istället genom välja det totalt ofarliga och i det närmsta kastrerade samtalsämne som vädret utgör.
Andra sådana samtalsämnen är ökenspridningen i centrala Afrika, Rysslands utveckling under Tsar Peter I regeringstid, det minskade torskbeståndet samt hur randig tandkräm håller sig randig i tuben. Nej, det är det inte men nu skall jag hoppa på tåget, varför jag inte orkar korrigera det snedsteg som hela detta stycke utgör. I vilket fall, jag skall till Roskilde snart, men jag tror nog att jag skall hinna skriva ner något läsvärt innan jag far. Tills dess: Lev fint och njut av den svenska sommaren!
Det är många människor på centralen, trots att det är lördagmorgon, trots att det är lördag och trots att det är tidigt på morgonen. Förmodligen skall alla till Varberg. Det är liksom boråsarens lott här i livet; jobba i regn och rusk under vinterhalvåret för att sedan bränna sina sparade slantar genom att åka till Varberg och dricka sprit under det vi av gammal slentrian valt att kalla för sommarhalvåret. Det är ungefär som med herr- och damcykeln, det där med sommaren. Vi håller än idag strikt på de gamla normerna som säger att mannen, eller herren, skall cykla på en cykel med rak stång medan kvinnan, damen, skall cykla på en med sned. Att det är typ femtio år sedan varenda dam började bära jeans till vardags - och inte klänning som skapade behovet av den sneda stången - spelar ingen roll. En herrcykel är en herrcykel och en damcykel en damcykel. En pojke som skulle komma med en damcykel till skolan skulle förmodligen bli retad för det, trots att han slapp att klämma pungen då han trillade av sadeln. På samma sätt kallar vi sommaren för sommar. Hur mycket det än regnar och pissar, hur mycket mer uppenbart det än blir att den enda chansen att som svensk medborgare få lite sol här i livet är att åka utomlands, hur mycket sommaren inte längre är sommaren, så väljer vi ändå att ta ut våran semester under månaderna juni, juli och augusti.
Nu får det dock räcka det med vädergnäll. Det har jag ägnat mig åt förr och eftersom att vädret tillhör den typ av diskussionsämne som man tar upp när man inte har något annat att snacka om så vill jag helst undvika det. När man träffar någon som man absolut inte känner och därför inte har den blekaste aning om vad man kan säga och inte kan säga, då pratar man om vädret. För hur lämpligt vore det att för en helt okänd människa dra ett skämt om cancer om vederbörandes morsa strök med förra veckan i nämnda åkomma? Hur bra blir stämningen om man efter Sveriges EM-fiasko hävdar att alla ryssar är vodkasörplande heltidsalkisar om personen man snackar med har ryskt påbrå? Även om man egentligen har den största respekt för sjukdomen cancer och även om du verkligen tycker att ryssarna - sina robusta dryckesvanor till trots - är ett älskvärt folk, så är det något man kan säga bara för att skämta till det lite. För det är ju sådana saker som lyser upp den gråa vardagen; att vara lite råare än man borde. Men om man sitter med en människa man aldrig träffat vågar man sig inte på några sådana skamgrepp, utan garderar sig istället genom välja det totalt ofarliga och i det närmsta kastrerade samtalsämne som vädret utgör.
Andra sådana samtalsämnen är ökenspridningen i centrala Afrika, Rysslands utveckling under Tsar Peter I regeringstid, det minskade torskbeståndet samt hur randig tandkräm håller sig randig i tuben. Nej, det är det inte men nu skall jag hoppa på tåget, varför jag inte orkar korrigera det snedsteg som hela detta stycke utgör. I vilket fall, jag skall till Roskilde snart, men jag tror nog att jag skall hinna skriva ner något läsvärt innan jag far. Tills dess: Lev fint och njut av den svenska sommaren!
"Och där sitter X och Y och hånglar"
Det finns vissa saker som är självklara här i livet. Moraliska maximer som nästan tycks vara en del av vår genetiska kod som människor. Att inte döda andra människor är ett exempel. Att inte blanda sprit och alvedon en annan, trots att man inte vet varför (nåt för Myth busters?!). Att inte ställa sig på bordet och dra ner brallorna på släktkalaset, trots att man känner hur impulsen skriker "gör det, gör det!", en tredje. You get it.
Det tycks, emellertid, som att evolutionen har missat att programmera in en sak i oss. En allmänmänsklig no-no som den på ett eller annat sätt glömt bort. Eller så har evolutionen liksom varit tvungen att välja mellan de två oförenliga intressena "allmän trevnad" och "barnproduktion" och efter typ tiotusen års övervägande kommit fram till att barnaproduktionen är viktigare än den där allmäna trevnaden. Allmän trevnad kan man ju fixa med ett par koppar nybryggt kaffe, ett paket Singoalla-kex och två värmeljus. Nu måste jag dock komma till poängen; det jag syftar på är det totalt moraliskt förkastliga - i paritet med typ mord och våldtäkt - i att sitta med sin respektive och hångla under en hel förfest/fest.
Man kommer till en fest för att ha roligt, umgås, skrika som ett barn utan att bli betraktad som en galning, kanske träffa lite nytt folk och dricka ett par glas. Det är liksom målet med en fest. Ingendera av dessa grundläggande syften uppfylls om man sitter och hånglar i hörnet på en soffa under hela kvällen. Att sitta i och hångla i hörnet på en soffa under hela kvällen, det gör man när man har en så kallad mysig hemmakväll. En mycket viktig skillnad mellan den mysiga hemmakvällen och festen, är att det på festen finns en hel hop folk som vill ha roligt. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att två människor som utbyter kroppsvätskor inte är roligt. Det är tråkigt. När det pågått i mer än en timma blir det dessutom äckligt. Jag vet inte varför vissa par tenderar att bete sig på detta vis. Evolutionen, kanske. Eller så är det bara ett fåfängt jävla behov av att vissa upp hur kär och lycklig man är. Jag är totalt ointresserad över hur kär och lyckliga mina polare är på en fest. Jag vill att de skall vara roliga. Skall de slicka varandras tungor under hela tillställningen kan de lika gärna dra hem och knulla klockan halv nio istället för att sitta där och torka ut tills klockan blir tolv - för det lyckliga paret skall alltid gå litet tidigare än alla andra - och sätta på varandra eller vad det nu är det gör.
Okej. Ni kanske tycker att jag överreagerar. De sitter ju bara där i sitt fitthörn och så länge musiken är på och sorlet någorlunda högt så hör man ju inte ens slafsandet. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att man kommer till festen runt sjusnåret. Man rekar läget: "Där sitter Boris, oj han dricker vodka, det kan nog bli tungt ikväll. Där sitter Olle, han har på sig sin bruna morgonrock. Och där sitter X och Y och hånglar". Ingen fara hittills. Det börjar dock bli irriterande när "och där sitter X och Y och hånglar" aldrig upphör. Så fort man kastar en blick mot soffan sitter de där och ser ut som att de har vuxit fast i varandra. Tionde gången tror man att de är en del av inredningen, ungefär som den där gamla dammiga tavlan som hänger borta i hörnet vid bokhyllan där ingen är. Sen slår det en att det fortfarande är "och där sitter X och Y och hånglar". I det läget känner man att hela festen förstörs av "och där sitter X och Y och hånglar" och man vill bara gå till dem med sin ölburk (eller annars närmsta tillhygge) och köra ner den i deras tungfyllda strupar.
När klockan så äntligen klämtar tolv måste man genomgå det där sista som gör att man kan spy även om man så bara druckit ett glas lättmjölk under kvällen. Det är dags för X och Y att gå. Man märker inte hur de reser sig ur soffan, vilket ju hade varit en sevärdhet. I ena stunden "och där sitter X och Y och hånglar" och i andra stunden "X och Y står i tamburen". Ritualen, för jag skulle vilja kalla det för en ritual, fortgår genom att värden eller någon av de mer gladlynta gästerna på ett i det närmsta ceremoniellt manér går fram till paret och med en urfakad besvikelse kläcker den totalt ogrundade satsen "Men ska ni redan gå?!". Det lyckliga paret - som givetvis går tidigare just för att visa hur lyckliga de är - kommer med någon halvtaskig ursäkt om att "det ju är en dag imorgon också" och dröjer kvar sådär tio minuter för att alla på festen skall observera att "nu ska vi hem och knulla och vara lyckliga, haha!". När de äntligen lämnar huset har det redan blivit dålig stämning på festen. Någon har spytt, partyhattarna sitter på snedden och spriten är slut. Alla undrar vad fan det var som gick snett. Ingen vet varför.
Jag vet varför. Det är det lyckliga paret, X och Y, som genom sitt förpestade hångel har etsat fast en negativ bild i gästernas undermedvetna. Medan man fastslagit att "och där sitter X och Y och hånglar" har man successivt forcerats in i någon slags mörk sinnesstämning. Det värsta är att ingen fattar att det är X och Y's fel. Så där står man. Sur och jävlig och inte blir det bättre av att man vet att X och Y ligger och har lyckosex i någon lägenhet medan man själv är så trött och sur att man inte ens kommer att orka runka när man kommer hem.
Jag tror emellertid att X och Y inte är så jävla lyckliga som de vill framstå. Jag tror inte ens att de tycker att det är roligt att sitta där och mungnuggas en hel kväll och jag är tamejfan inte avundsjuk på dem. Förmodligen är de så utmattade av att ha inandats varandras koldioxid och av att ha ätit varandras gamla avlagrade mat som fastnat mellan tänderna att de inte ens orkar ha det där lyckosexet. De går säkert bara och lägger sig och vaknar dagen därpå med körtelfeber. Så vore det i varje fall om världen är rättvis.
Men världen är ju inte alltid rättvis.
Det tycks, emellertid, som att evolutionen har missat att programmera in en sak i oss. En allmänmänsklig no-no som den på ett eller annat sätt glömt bort. Eller så har evolutionen liksom varit tvungen att välja mellan de två oförenliga intressena "allmän trevnad" och "barnproduktion" och efter typ tiotusen års övervägande kommit fram till att barnaproduktionen är viktigare än den där allmäna trevnaden. Allmän trevnad kan man ju fixa med ett par koppar nybryggt kaffe, ett paket Singoalla-kex och två värmeljus. Nu måste jag dock komma till poängen; det jag syftar på är det totalt moraliskt förkastliga - i paritet med typ mord och våldtäkt - i att sitta med sin respektive och hångla under en hel förfest/fest.
Man kommer till en fest för att ha roligt, umgås, skrika som ett barn utan att bli betraktad som en galning, kanske träffa lite nytt folk och dricka ett par glas. Det är liksom målet med en fest. Ingendera av dessa grundläggande syften uppfylls om man sitter och hånglar i hörnet på en soffa under hela kvällen. Att sitta i och hångla i hörnet på en soffa under hela kvällen, det gör man när man har en så kallad mysig hemmakväll. En mycket viktig skillnad mellan den mysiga hemmakvällen och festen, är att det på festen finns en hel hop folk som vill ha roligt. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att två människor som utbyter kroppsvätskor inte är roligt. Det är tråkigt. När det pågått i mer än en timma blir det dessutom äckligt. Jag vet inte varför vissa par tenderar att bete sig på detta vis. Evolutionen, kanske. Eller så är det bara ett fåfängt jävla behov av att vissa upp hur kär och lycklig man är. Jag är totalt ointresserad över hur kär och lyckliga mina polare är på en fest. Jag vill att de skall vara roliga. Skall de slicka varandras tungor under hela tillställningen kan de lika gärna dra hem och knulla klockan halv nio istället för att sitta där och torka ut tills klockan blir tolv - för det lyckliga paret skall alltid gå litet tidigare än alla andra - och sätta på varandra eller vad det nu är det gör.
Okej. Ni kanske tycker att jag överreagerar. De sitter ju bara där i sitt fitthörn och så länge musiken är på och sorlet någorlunda högt så hör man ju inte ens slafsandet. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att man kommer till festen runt sjusnåret. Man rekar läget: "Där sitter Boris, oj han dricker vodka, det kan nog bli tungt ikväll. Där sitter Olle, han har på sig sin bruna morgonrock. Och där sitter X och Y och hånglar". Ingen fara hittills. Det börjar dock bli irriterande när "och där sitter X och Y och hånglar" aldrig upphör. Så fort man kastar en blick mot soffan sitter de där och ser ut som att de har vuxit fast i varandra. Tionde gången tror man att de är en del av inredningen, ungefär som den där gamla dammiga tavlan som hänger borta i hörnet vid bokhyllan där ingen är. Sen slår det en att det fortfarande är "och där sitter X och Y och hånglar". I det läget känner man att hela festen förstörs av "och där sitter X och Y och hånglar" och man vill bara gå till dem med sin ölburk (eller annars närmsta tillhygge) och köra ner den i deras tungfyllda strupar.
När klockan så äntligen klämtar tolv måste man genomgå det där sista som gör att man kan spy även om man så bara druckit ett glas lättmjölk under kvällen. Det är dags för X och Y att gå. Man märker inte hur de reser sig ur soffan, vilket ju hade varit en sevärdhet. I ena stunden "och där sitter X och Y och hånglar" och i andra stunden "X och Y står i tamburen". Ritualen, för jag skulle vilja kalla det för en ritual, fortgår genom att värden eller någon av de mer gladlynta gästerna på ett i det närmsta ceremoniellt manér går fram till paret och med en urfakad besvikelse kläcker den totalt ogrundade satsen "Men ska ni redan gå?!". Det lyckliga paret - som givetvis går tidigare just för att visa hur lyckliga de är - kommer med någon halvtaskig ursäkt om att "det ju är en dag imorgon också" och dröjer kvar sådär tio minuter för att alla på festen skall observera att "nu ska vi hem och knulla och vara lyckliga, haha!". När de äntligen lämnar huset har det redan blivit dålig stämning på festen. Någon har spytt, partyhattarna sitter på snedden och spriten är slut. Alla undrar vad fan det var som gick snett. Ingen vet varför.
Jag vet varför. Det är det lyckliga paret, X och Y, som genom sitt förpestade hångel har etsat fast en negativ bild i gästernas undermedvetna. Medan man fastslagit att "och där sitter X och Y och hånglar" har man successivt forcerats in i någon slags mörk sinnesstämning. Det värsta är att ingen fattar att det är X och Y's fel. Så där står man. Sur och jävlig och inte blir det bättre av att man vet att X och Y ligger och har lyckosex i någon lägenhet medan man själv är så trött och sur att man inte ens kommer att orka runka när man kommer hem.
Jag tror emellertid att X och Y inte är så jävla lyckliga som de vill framstå. Jag tror inte ens att de tycker att det är roligt att sitta där och mungnuggas en hel kväll och jag är tamejfan inte avundsjuk på dem. Förmodligen är de så utmattade av att ha inandats varandras koldioxid och av att ha ätit varandras gamla avlagrade mat som fastnat mellan tänderna att de inte ens orkar ha det där lyckosexet. De går säkert bara och lägger sig och vaknar dagen därpå med körtelfeber. Så vore det i varje fall om världen är rättvis.
Men världen är ju inte alltid rättvis.
Clementinjäveln
Man är sju år. Man är bjuden till ett födelsedagskalas vars jubilar man inte ens är polare med. Det utspelar sig nämligen på den tid då man måste bjuda alla i klassen för att det var mobbing att välja ut de roliga och därigenom välja bort de tråkiga när det vankades kalas. Födelsedagsbarnets morsa ränner runt som en yr höna och försöker medla ordning i den totala anarki som endast tjugo godsissugna bortskämda snorungar kan lyckas framkalla. Det är dags för fiskedamm. Den manliga skaran gratulanter trängs ivrigt för att få en bra plats i ledet framför det vita lakanet bakom vilket värdens storasyster med en smått uttråkad min huserar. De kvinnliga deltagarna håller sig litet i bakgrunden, väntar till stormen lagt sig och går sedan fram och inkasserar sin godispåse i den fiktiva fiskedamm som har skapats i mellan förortslägenhetens vardagsrum och kök. Bra taktik egentligen, eftersom att varje godispåse - i den sanna icke-mobbningsanda som genomsyrar hela tillställningen - är identisk.
Själv står jag ganska långt fram. Inte tillräckligt girig för att slåss för de mest åtråvärda platserna, men ändå tillräckligt mycket pojke för att delta i den svettiga kamp som utspelas för att få det skrikande godisbegäret släckt inom så kort tid som möjligt. Till slut börjar utdelningen. En riktigt hjärndöd lek egentligen. Till och med en ovanligt klenbegåvad tvååring genomskådar hur alltsammans går till. Inte fan är det påsarna som hugger på kroken, det är ju kärringen bakom som sätter fast dem på klädnypan. Vid sju års ålder är man redan så van vid leken att man helt tappat gnistan för konceptet; det enda man vill är att få sitt godis. Bra godis dessutom.
När födelsedagsbarnets syrra äntligen trixat fram den lilla vita pappåsen som man med ett fakat leende huggit tag i gör man en snabb analys av läget. Vikten på påsen: tung, bra. Examination av innehållet i påsen: Snusklubba, bra. Tablettask Zoo, bra. Kryptoniter, bra. Cola-flaskor, bra. Clementin. Inte bra. Inte alls bra. Jävla fittclementiner, djävulens jävla påfund. Får påsen att kännas mycket tyngre och ökar förväntningarna, ger ingenting tillbaka mer än desillusion och frustration och alienation och FN-sanktion och brandstation.
Så där står man med sin jävla clementin i handen och vill inget annat än att trycka upp den i nyllet på den hispiga morsan som springer omkring och tror att hon har ställt till med ett sånt där jävla fint kalas. Egentligen vill man bara ta tillbaka sin present, pissa på dörrmattan och sen sticka därifrån. ”Man är ju bara ett barn”, kommer ursäkterna låta på efterhand. Men redan som sjuåring har man utvecklat den där spärren som hindrar en från att göra det man tänker och innerst inne vill. Den spärren som räddar en från att ställa sig på bordet och dra ner brallorna på det där stela mötet, eller hoppa ut från en kant så fort man står nära den. Så istället för att dissa hela kalaset och spotta i tårtan öppnar man sin jävla clementin och äter den; äckliga jävla bajsfrukt, satans gröda, representanten för allt vad som är ont på denna jord. Man står där och låtsas se glad ut för att man fått någonting man absolut inte vill ha.
Om jag någon gång blir gammal nog att skaffa barn och därigenom står i begrepp att arrangera ett barnkalas skall jag fylla varenda påse med clementiner. Det gäller att redan på ett tidigt plan bli härdad och lära sig att mycket av livet består av en stor besvikelse.
Idé: Luka Toni
Själv står jag ganska långt fram. Inte tillräckligt girig för att slåss för de mest åtråvärda platserna, men ändå tillräckligt mycket pojke för att delta i den svettiga kamp som utspelas för att få det skrikande godisbegäret släckt inom så kort tid som möjligt. Till slut börjar utdelningen. En riktigt hjärndöd lek egentligen. Till och med en ovanligt klenbegåvad tvååring genomskådar hur alltsammans går till. Inte fan är det påsarna som hugger på kroken, det är ju kärringen bakom som sätter fast dem på klädnypan. Vid sju års ålder är man redan så van vid leken att man helt tappat gnistan för konceptet; det enda man vill är att få sitt godis. Bra godis dessutom.
När födelsedagsbarnets syrra äntligen trixat fram den lilla vita pappåsen som man med ett fakat leende huggit tag i gör man en snabb analys av läget. Vikten på påsen: tung, bra. Examination av innehållet i påsen: Snusklubba, bra. Tablettask Zoo, bra. Kryptoniter, bra. Cola-flaskor, bra. Clementin. Inte bra. Inte alls bra. Jävla fittclementiner, djävulens jävla påfund. Får påsen att kännas mycket tyngre och ökar förväntningarna, ger ingenting tillbaka mer än desillusion och frustration och alienation och FN-sanktion och brandstation.
Så där står man med sin jävla clementin i handen och vill inget annat än att trycka upp den i nyllet på den hispiga morsan som springer omkring och tror att hon har ställt till med ett sånt där jävla fint kalas. Egentligen vill man bara ta tillbaka sin present, pissa på dörrmattan och sen sticka därifrån. ”Man är ju bara ett barn”, kommer ursäkterna låta på efterhand. Men redan som sjuåring har man utvecklat den där spärren som hindrar en från att göra det man tänker och innerst inne vill. Den spärren som räddar en från att ställa sig på bordet och dra ner brallorna på det där stela mötet, eller hoppa ut från en kant så fort man står nära den. Så istället för att dissa hela kalaset och spotta i tårtan öppnar man sin jävla clementin och äter den; äckliga jävla bajsfrukt, satans gröda, representanten för allt vad som är ont på denna jord. Man står där och låtsas se glad ut för att man fått någonting man absolut inte vill ha.
Om jag någon gång blir gammal nog att skaffa barn och därigenom står i begrepp att arrangera ett barnkalas skall jag fylla varenda påse med clementiner. Det gäller att redan på ett tidigt plan bli härdad och lära sig att mycket av livet består av en stor besvikelse.
Idé: Luka Toni
Nu är jag hemma. För fan.
Jag vill egentligen vara en globetrotter, en människa som trivs bäst på resande fot, alltid fullt beredd att omfamna den nya kultur som skall komma att möta honom i den ännu oundersökta horisonten. Men hemma är, om inte bäst, åtminstone jävligt bra när man varit borta ett slag. Att få slippa plocka i de tusen olika mynten och läsa till sig hur mycket de är värda. Att slippa räkna om allting till kronor i huvudet. Att lägga sig i sin egen säng. Att slippa att i ena stunden skämmas för sin dåliga engelska, för att i andra stunden inse att man i jämförelse med de man försöker snacka med framstår som en fucking professor i det engelska språket. Att slippa sova i en jävla husbil. Allt detta gjorde det jävligt härligt att återkomma från det knappt två veckors långa kringflackandet på den europeiska kontinenten.
Hann dock med att ha det förbannat kul. Jag, samt mina medresenärer, överlevde hela resan. En nära-döden-upplevelse på autobahn, en uppfuckad koppling och en totalkvaddad taklucka (vi trodde att bilen var lägre än 2 m, men det trodde inte parkeringshuset) fick man uppleva, men det var ju inte värre än väntat. Vi anlände till Camp Sweden som näst första svenskar. De som var där före hade cyklat från Uppsala på tandemcykel. No kidding. Fem veckor hade det tagit dem. Radio var där och jag och Boris lyckades kvalificera oss till Malmös lokalradio där vi spelade Rikard Wolffs "Pojke på månen". Min hesa stämma lät typ som Wolff (killen som spelar Scar i Lejonkungen) eftersom att jag klämt i mig typ 18 öl dagen innan, så nu sitter jag bara och väntar på ett skivkontrakt.
När den stora lejonparten (för att skämta vidare på Lejonkungen) av de svenska fansen hade anlänt hade vi bunkrat en tredagars delerium-bakfylla och var inte så jävla muntra på de heltaggade samt sprittörstiga svenskarna. Dessutom regnade det som piss och eftersom att marken lutade såg golvet under vårat förövrigt täta partytält ut som en hög bajs. Toaletterna - till en början fräscha - luktade bajs. Tortillinin som vi käkade så att vi spydde började smaka bajs. Allt kändes kort och gott bajs. Samtidigt blev det allt mer uppenbart hur meningslöst det är att åka till 200 mil till Österrike för att campa med svennar. Vi tog därför in på ett litet hotell på den österrikiska landsbygden under de sista dagarna. Hotellet hade ett lamadjur och en påfågel. Påfågeln lät som ett marsvin som blir våldtaget, typ. Annars var allt frid och fröjd.
Sverige torskade mot Spanien och vi blev ledsna. Spanjackerna var galna. Vi festade till två och bestämde oss för att åka hem. Jag träffade Johan Mjällby som stod och väntade på en taxi. Fem minuters kallsnack. Mjällbys stockholmska är sjukt sjuk när han inte är i TV. Johan gled snart in i en cab, men vi hade inte lika tur. Vi letade ttaxi i två timmar. Till slut hittade vi en go' GAISare som erbjöd oss gratis skjuts till hotellet. Den goa' GAISaren vägrade lyssna till våra väginstruktioner då han prompt skulle använda sin GPS. Den goa' GAISaren var förmodligen full, dessutom, för han lyckades missa fyra avfarter som hans GPS instruerade honom att ta av vid. I vilket fall, vi överlevde även denna vansinnesfärd. Vi svor heligt att konvertera och bli goa' GAISare som tack för den goa' tjänsten. Efter tre timmars sömn drog vi till Zürich för att flyga hem. Sen kom vi hem.
Imorgon fyller jag 20. På fredag är det midsommar. Blogging is back. Lakoniskt.
Hann dock med att ha det förbannat kul. Jag, samt mina medresenärer, överlevde hela resan. En nära-döden-upplevelse på autobahn, en uppfuckad koppling och en totalkvaddad taklucka (vi trodde att bilen var lägre än 2 m, men det trodde inte parkeringshuset) fick man uppleva, men det var ju inte värre än väntat. Vi anlände till Camp Sweden som näst första svenskar. De som var där före hade cyklat från Uppsala på tandemcykel. No kidding. Fem veckor hade det tagit dem. Radio var där och jag och Boris lyckades kvalificera oss till Malmös lokalradio där vi spelade Rikard Wolffs "Pojke på månen". Min hesa stämma lät typ som Wolff (killen som spelar Scar i Lejonkungen) eftersom att jag klämt i mig typ 18 öl dagen innan, så nu sitter jag bara och väntar på ett skivkontrakt.
När den stora lejonparten (för att skämta vidare på Lejonkungen) av de svenska fansen hade anlänt hade vi bunkrat en tredagars delerium-bakfylla och var inte så jävla muntra på de heltaggade samt sprittörstiga svenskarna. Dessutom regnade det som piss och eftersom att marken lutade såg golvet under vårat förövrigt täta partytält ut som en hög bajs. Toaletterna - till en början fräscha - luktade bajs. Tortillinin som vi käkade så att vi spydde började smaka bajs. Allt kändes kort och gott bajs. Samtidigt blev det allt mer uppenbart hur meningslöst det är att åka till 200 mil till Österrike för att campa med svennar. Vi tog därför in på ett litet hotell på den österrikiska landsbygden under de sista dagarna. Hotellet hade ett lamadjur och en påfågel. Påfågeln lät som ett marsvin som blir våldtaget, typ. Annars var allt frid och fröjd.
Sverige torskade mot Spanien och vi blev ledsna. Spanjackerna var galna. Vi festade till två och bestämde oss för att åka hem. Jag träffade Johan Mjällby som stod och väntade på en taxi. Fem minuters kallsnack. Mjällbys stockholmska är sjukt sjuk när han inte är i TV. Johan gled snart in i en cab, men vi hade inte lika tur. Vi letade ttaxi i två timmar. Till slut hittade vi en go' GAISare som erbjöd oss gratis skjuts till hotellet. Den goa' GAISaren vägrade lyssna till våra väginstruktioner då han prompt skulle använda sin GPS. Den goa' GAISaren var förmodligen full, dessutom, för han lyckades missa fyra avfarter som hans GPS instruerade honom att ta av vid. I vilket fall, vi överlevde även denna vansinnesfärd. Vi svor heligt att konvertera och bli goa' GAISare som tack för den goa' tjänsten. Efter tre timmars sömn drog vi till Zürich för att flyga hem. Sen kom vi hem.
Imorgon fyller jag 20. På fredag är det midsommar. Blogging is back. Lakoniskt.
I'm Out of Here!
Det har varit lite rossligt i halsen och täppt i näsan på bloggen under de senaste dagarana. Idéerna är dock inte försvunna. De lagras i en stor växande samt allt mer stinkande skithög i min skalle och i anteckningarna på min cell phone. Däremot har vädret varit så förbannat bra att jag inte riktigt orkat ta mig tid att sätta mig ner och pyssla om den med kuckelimuckmedicinoch andra förnödenheter. Det är dessutom på det viset, att jag imorgon beger mig till Österrike för att insupa EM-stämningen som med all förmodan råder där just nu och därför kommer bloggen lämnas utan min försorg i ytterligare ungefär en vecka. Den kommer givetvis inte dö för det, bara må jävligt kass och skrika som en bortskämd unge som inte får sitt måndagsgodis.
Det blir sex svettiga män i en redan allt för sexig och svettig husbil som ger sig ut på korståg för att erövra den europeiska kontinenten. Bilen, en Mercedes Transporter från 1987, är ombyggd till en husbil. Växelspaken sitter av någon anledning tvärtom vad man är van vid, man lägger i ettan genom att dra spaken bakåt, tvåan genom att dra den framåt och så vidare. Vindrutetorkarna har lyxigt nog tre olika hastighetslägen. Det är dock i det närmsta omöjligt att se skillnad på dem; de går mellan långsamt, lite långsammare och långsamt.
Vi köpte den för tjugotusen, ett jävla kap, och nu bär det alltså av. Vi var ute på utflykt med den igår och jag kan med viss stolthet säga att vi lyckades komma upp i 110 i nedförsbacke på motorvägen. Vi får hoppas att vi åtminstone tar oss utanför Sverige innan motorn kokar, däcken lossnar och bromsarna slutar att fungera. Hur som haver, det skall bli skönt att lämna köttbulleland för ett tag. Bloggandet kommer att återupptas med bra intensitet runt den 16 juni.
Lev gott tills dess, så hörs vi!
