Jag vill egentligen vara en globetrotter, en människa som trivs bäst på resande fot, alltid fullt beredd att omfamna den nya kultur som skall komma att möta honom i den ännu oundersökta horisonten. Men hemma är, om inte bäst, åtminstone jävligt bra när man varit borta ett slag. Att få slippa plocka i de tusen olika mynten och läsa till sig hur mycket de är värda. Att slippa räkna om allting till kronor i huvudet. Att lägga sig i sin egen säng. Att slippa att i ena stunden skämmas för sin dåliga engelska, för att i andra stunden inse att man i jämförelse med de man försöker snacka med framstår som en fucking professor i det engelska språket. Att slippa sova i en jävla husbil. Allt detta gjorde det jävligt härligt att återkomma från det knappt två veckors långa kringflackandet på den europeiska kontinenten.

Hann dock med att ha det förbannat kul. Jag, samt mina medresenärer, överlevde hela resan. En nära-döden-upplevelse på autobahn, en uppfuckad koppling och en totalkvaddad taklucka (vi trodde att bilen var lägre än 2 m, men det trodde inte parkeringshuset) fick man uppleva, men det var ju inte värre än väntat. Vi anlände till Camp Sweden som näst första svenskar. De som var där före hade cyklat från Uppsala på tandemcykel. No kidding. Fem veckor hade det tagit dem. Radio var där och jag och Boris lyckades kvalificera oss till Malmös lokalradio där vi spelade Rikard Wolffs "Pojke på månen". Min hesa stämma lät typ som Wolff (killen som spelar Scar i Lejonkungen) eftersom att jag klämt i mig typ 18 öl dagen innan, så nu sitter jag bara och väntar på ett skivkontrakt.

När den stora lejonparten (för att skämta vidare på Lejonkungen) av de svenska fansen hade anlänt hade vi bunkrat en tredagars delerium-bakfylla och var inte så jävla muntra på de heltaggade samt sprittörstiga svenskarna. Dessutom regnade det som piss och eftersom att marken lutade såg golvet under vårat förövrigt täta partytält ut som en hög bajs. Toaletterna - till en början fräscha - luktade bajs. Tortillinin som vi käkade så att vi spydde började smaka bajs. Allt kändes kort och gott bajs. Samtidigt blev det allt mer uppenbart hur meningslöst det är att åka till 200 mil till Österrike för att campa med svennar. Vi tog därför in på ett litet hotell på den österrikiska landsbygden under de sista dagarna. Hotellet hade ett lamadjur och en påfågel. Påfågeln lät som ett marsvin som blir våldtaget, typ. Annars var allt frid och fröjd.

Sverige torskade mot Spanien och vi blev ledsna. Spanjackerna var galna. Vi festade till två och bestämde oss för att åka hem. Jag träffade Johan Mjällby som stod och väntade på en taxi. Fem minuters kallsnack. Mjällbys stockholmska är sjukt sjuk när han inte är i TV. Johan gled snart in i en cab, men vi hade inte lika tur. Vi letade ttaxi i två timmar. Till slut hittade vi en go' GAISare som erbjöd oss gratis skjuts till hotellet. Den goa' GAISaren vägrade lyssna till våra väginstruktioner då han prompt skulle använda sin GPS. Den goa' GAISaren var förmodligen full, dessutom, för han lyckades missa fyra avfarter som hans GPS instruerade honom att ta av vid. I vilket fall, vi överlevde även denna vansinnesfärd. Vi svor heligt att konvertera och bli goa' GAISare som tack för den goa' tjänsten. Efter tre timmars sömn drog vi till Zürich för att flyga hem. Sen kom vi hem.

Imorgon fyller jag 20. På fredag är det midsommar. Blogging is back. Lakoniskt.