Jag upptäckte - till min stora glädje - att det fanns en rad olika åsikter om mitt första inlägg. Jag tänkte därför fortsätta mitt, som någon påpekade, högst subjektivt färgade studium av skillnader mellan de två kön som på många vis delar men som givetvis också förenar oss människor. Jag tänkte i detta inlägga ge mig in i klädbranschen och jag måste innan poängtera att jag är mycket dåligt insatt i den kvinnliga modementaliteten. Däremot vet jag vad män tittar på när det kommer till kvinnors utstyrsel, så helt ute och seglar tror jag inte att jag är. Att tala om kläder är mer eller mindre per definition ytligt. Kläderna sitter ju så att säga ytterst. Jag hoppas dock inte bli anklagad för att vara i paritet med de där jävla modebloggarna när det kommer till flärdfullhet. Jag vill dessutom - för att rädda min heder - poängtera att jag ser mig själv som en observatör och att jag således inte ställer mig bakom eller med entusiasm deltar i det normspel som jag tyckt mig urskilja i den på många vis tragikomiska värld vi befolkar.

Nåja, återigen. Min tes i detta fall är att kvinnor inte, i samma utsräckning som män, behöver visa att de bär märkeskläder. Det tydligaste exemplet är underkläder; av någon patetisk anledning skall män ha sina kalsonger något ovanför byxkanten så att man tydligt kan se att de minsann har råd att köpa kallingar av märken som Björn Borg, CK, Frank Dandy, Armani, Hugo Boss eller Tiger. Det finns, förvisso, dylika anordningar på vissa trosor där märket kläder den övre delen av plagget, men det är långtifrån lika vanligt. Likväl är det mer eller mindre kutym att traditionellt manliga tröjor av märken som Fred Perry, Lyle & Scott, Polo eller La Coste är beprydda med dess karakteristiska varumärke. Man ser sällan, mig veterligen, någon mostvarighet på exempelvis klänningar. Polo har till och med tröjor och pikéer där den polospelande man som utgör deras logga är så stor att även en ledsynt mullvad skulle lägga märke till den.

För att vara konsekvent och stringent går jag efter detta konstaterande vidare genom att ställa mig frågan: vad beror detta på? För det första att män generellt sett har sämre smak och därför måste gardera sig mot sin avsaknad av estetisk känsla genom att betala några hundralappar extra för ett märke. Märkeskläder är ju, "alltid" snygga. Därtill tror jag att en djupt rotad del av mången mäns självbild är att denne, som god familjefader, skall vara en enastående försörjare. Innan klädde man sig i frack och kostym för att visa att man hade en god ekonomi medan man idag spenderar otaliga hundralappar på små logotyper för att ge uttryck för - i grunden - samma sak. Märkena visar omgivningen, såvä konkurrerandel hannar som åtråvärda honor, att man är en man av hög börd. Av samma anledning har många män under högkonjunkturens gynsamma ränte- och arbetsmarknadsläge lånat åtskilliga tusen för att köpa sig en bil värd namnet eller en TV med rätt antal pixlar. Jag är fullt övertygad om att flertalet av de personer som i och med det åtrsamade ekonomiska klimatet inte har råd att betala för sin allt för aggressiv livsstil kommer att vara just män. Kronofogden kommer att utmäta många BMW's och HD-TV's framöver. Och kanske en och annan Armani-kostym.

För en kvinna är det således en dygd att klä sig fint, medan det enligt många - undermevetet eller medvetet - för mannen är en dygd att klä sig dyrt. För visst är de dyra märkena producerade av duktiga designers och generellt sett är vackrare. Men att påstå att man köper en helt vanlig stickad tröja för tusen spänn för att den är "så jävla snygg" när en motsvarande går att hitta på H&M för tvåhundra så är man nog inte helt sanningsenlig.

Nästa inlägg kommer att handla om något hjärndött så att ni får vila hjärnorna. Ha det gott tills dess!