Haloween är över och jag tackar Gud för att jag lyckats med den häpnadsväckande bedriften att inte infinna mig på en enda jävla maskeradfest. Jag gillar inte kostympartyn och jag skall som sig bör förklara varför.

Jag skulle egentligen gärna tyckt om maskerader; man känner sig litet som en tråkig, bitter samt fantasifascistisk jävel när man i sitt stilla sinne konstaterar sitt hat mot dessa tillställningar. Denna skamkänsla, rädslan att uppfattas som tråkig, gör förmodligen att många av de förmodligen tusentals maskeradhatare som finns i vårat avlånga land inte vågar komma ut ur garderoben. Att ogilla maskerader tyder enligt gängse normer på att man inte vågar gå utanför det strikta modekodexet som finns, att man saknar förmågan att "släppa loss" samt att man besitter ett bristande mått av kreativitet. Jag tänkte därför - icke utklädd - ta klivet ut ur garderoben och döda denna myt genom att utropa mig själv som maskeradhatare av högsta rang och därtill hävda att jag för den delen inte är en tråkig jävel - tvärtom! Detta är således samt följaktligen en maskeradhatares försvarstal.

Jag vill till att börja med säga att jag inte är emot utklädnader som sådana; mycket bra humor är vitalt förknippade med lustiga utklädnader. Exemplen är många och för att endast nämna något kan sägas Nile City's adpotivpäron samt Mick Tolbot. Jag har däremot aldrig begripit mig på kombinationen mellan fest och utklädnad. Hur länge är en kostym rolig? De tio första sekundrarna skulle jag säga. Visst kan du via lustiga samt till kostymen passade gester, upptåg och dansmoves skapa ytterligare skrattframkallande situationer, men vinningarna är enligt mig små. Samtidigt är förlusterna med en maskerad uppenbara; det är ansträngande och ofta kostsamt att fixa en frän dress och det innebär i många fall att man känner sig jävligt obekväm och svettig i sin inte sällan obekväma kostym.

Det som framför allt får mig att ogilla fenomenet är dock att maskeradfesten har en tendens att skapa någon slags konstiga förväntningar på partyt; en stor del av den tid man har till sitt förfogande innan klockan klämtar och man skall bege sig hemåt går åt till att jämföra dressar, posa framför kameror samt på andra vis inträda i den roll som kommer med utklädnaden. Detta sänker, enligt mig, kvaliten på tillstänningen. På samma sätt som youtube kan döda en fest genom att flytta fokus från personerna och det sociala, på samma sätt gör utklädnaden att man inriktar sig på de yttre hos deltagarna istället för det inre. Nyckfullheten och spontatniteten begränsas. Den där osäkerheten om vilken rikting festen kan tänkas ta som man känner innan man äntrar lokalen reduceras ungefär på samma vis som när värden har uppställt ett strikt samt späckat jävla schema med massa löjliga lekar som gästerna tvingas delta i. Festen blir så att säga begränsad i och med att man förser den med etiketten maskeradfest. Ramarna för vad som kan hända och tillåts ske blir striktare.

Med detta sagt menar jag inte att varenda maskeradfest per definition skulle vara tråkig. Jag vill dock påstå att kostympartyn i sig tenderar att urgröpa det som gör det så göttigt med att festa. Den uppstyltade vardag man försöker undkomma gör sig ständigt påmind. En betydligt bättre idé för er som älskar utklädnader är att istället klä ut er när det inte är maskeradfest. Överraskningsmomentet kommer att vara stort och förklädnaden kommer att vara ett stämningshöjande inslag i - och inte en förutsättning för - festen. Att komma utklädd till Björne på en konventionell fest skulle fungera som en fin injektion för hela eventet.

Sammanfattningsvis: maskeradfesten är, enligt mig, en metod som man bör ta till då man vill kompensera för en bristande personligheter. Är man inte rolig som person kan man åtminstone klä sig litet kul. Jag tycker dock inte att man skall behöva se ut som Batman eller en potatis för att ha roligt. Genom att anordna en maskerad utraderar man på många vis möjligheten till överraskningar - det som oftast gör en fest rolig - och begränsar på så vis tillställningen till den tvångströja som maskeraden utgör.

En rolig kostym kan aldrig någonsin kompensera för en tråkig personlighet.