Kan man nedvärdera en bok mer än på detta vis? (del 1)
En man som kanske hette Arne hade kommenterat mitt förrförra inlägg. Jag bemödade mig - vilket jag nu skäms för - att skriva ett svar på detta. Det hela slutade dock med att jag råkade ta bort hans kommentar. Jag är ledsen för det Arne, det var inte meningen och jag syftade absolut inte till att tysta ner dig. Om jag hade varit en så "naiv vänster" som du menade hade nämligen alla med den minsta mån av läsart blivit övertygade vänstersympatisörer efter att ha läst det du skrivit. Så dålig var din argumentation och jag menar det verkligen.¹ Dessutom tror - eller hoppas - jag att du missuppfattade hela inlägget eftersom att kopplingen mellan ditt svar och det jag skrivit var så svag att jag hellre hade trott att det var en urusel recension av en Dostojevskij-roman än ett svar på mitt inlägg.
Nog om detta. Jag sitter och tentapluggar för tillfället. Nu är jag dock klar och tar mig en välförtjänt rast innan det är dags för att slumra till. Jag tänkte att jag skulle använda denna tid till att utföra ett litet experiment. Jag kommer att googla på ordet "socialtjänstutredningen", och låta nedanstående anförande inledas med den mening som inleder beskrivningen av den på sökmotorn överst angivna träffen. Allting därefter skall vara 100 % improvisation via association. Såhär blir resultatet (som jag ännu ej vet om):
På marginalen - En intervjubok från Socialtjänstutredningen(end of quote), recenserad av Dagbladets egne Daniel Waern.
I en bok så usel att tarmarna vänder sig i matsmältningssystemet, försöker den klimakteriesprättande kalkonen Maud Olofsson att presentera "Sin dröm för Sverige"². Boken är så fylld av floskler och perlagonvattnande hemmafruresonemang att man ständigt förstummas av hur skrämmande liten gränsen mellan människa och djur verkligen kan vara.
Det är inte med ett lätt hjärta jag tvingas beklä mig med denna imaginära kappa av manschauvinism. Maud Olofssons uppkomst i de sverigekpolitiska finrummen lämnar mig dock tyvärr inte med något val. Hennes bilringeutrustade brynja formligen lyser av hönaktighet. Hon kacklar som en panikslagen kycklingmamma så fort någon är korkad nog att tilltala henne. Hon är för jämställdhetsrörelsens vad Ronaldos prestation i VM-finalen 1998 är för fotbollen. Maud Olofsson skadeskjuter den tänkande kvinnan så till den grad att hon varken förmår eller törs ta till orda. Hennes fettstinna stämma förser den olyckligt lottade åhöraren med ett sådant äckel, att sjukskrivningsfrekvensen med all sannolikhet kommer att skjuta i höjden under kommande kalenderår.
Maud Oloffsons dröm för Sverige är så fullproppad av språkliga paradoxer och sublim dumhet att man ständigt tvingas revidera sin syn på människan som en förnuftig och tänkande varelse. Är kvinnodjuret, kvigan som skriver, beviset på att mänsklig inskränkthet kan nå så långt att man icke längre kan skilja homo sapiens från en förhållandevis obegåvad encellig organism? Jag tror inte att världen - ja, rent utav universum - någonsin igen kommer att få skåda en så motbjudande humanoid varelse som Maud Olofsson. Hennes framtoning, hela hennes väsen, skiner av en så total brist på begåvning att gräset dör framför hennes fötter. Orden i boken liksom suger in själen i något slags postmodernistisk mardrömsstadium där ens tidigare solida bild av hur världen är beskaffad besudlas av en irreversibel smitta. Läsare rekomenderas att ha spypåsen nära till hands innan de ger sig in i det avgrundsdeprimerande projekt som det är att ta sig igenom boken.
Min dröm för Sverige är förmodligen den sämsta bok som någonsin har tillåts gå till tryckpressarna i vårt avlånga land. Boken är ett oförskämt hån såväl mot svensken som mot mänskligheten. Den tron av fåraktighet som Maud Olofsson bestiger genom denna publikation kommer aldrig någonsin att hotas av en rättmätig usurpator. Genom en ångestladdad orgie av bristande stringens släpas läsaren obönhörligen mot den helvetiska avgrunden. Dantes resa genom helvetets olika nivåer glömde att nämna denna helvetets mest själsförödande del; den Tionde kretsen. I denna mest avlägsna del av det svavelosande helvetet står Maud Olofsson och pläderar. Hennes röst skär genom de plågade olycksandarnas skrik; dem som varit syndiga nog att förtjäna denna allra mest upphöjda känsla av lidande. Jag är som människa för evigt brännmärkt av denna bedrövliga sammansättning ord. 230 sidor, 72 000 ord. 230 mycket goda anledningar att begå det filosofiska självmord som den franske existentialisten Albert Camus skriver om i sin bok "Myten om Sisyfos". Om jag skall lämna något för mina efterlevande att lära av mig så skall det vara just detta: läs inte denna bok! Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige".
Min syn på dödsstraff via stening har förändrats efter den med milda ord uttryckt traumatiserande upplevelse som läsandet av boken utgjorde.
(end)
¹ Jag vill bland annat minnas att svaret innehöll frasen - inga namn nämnda - "logisk kullerbytta" med ett därtill avslutande "sa Bull".
² Titeln på boken är i själva verket "Min dröm för Sverige"
Nog om detta. Jag sitter och tentapluggar för tillfället. Nu är jag dock klar och tar mig en välförtjänt rast innan det är dags för att slumra till. Jag tänkte att jag skulle använda denna tid till att utföra ett litet experiment. Jag kommer att googla på ordet "socialtjänstutredningen", och låta nedanstående anförande inledas med den mening som inleder beskrivningen av den på sökmotorn överst angivna träffen. Allting därefter skall vara 100 % improvisation via association. Såhär blir resultatet (som jag ännu ej vet om):
På marginalen - En intervjubok från Socialtjänstutredningen(end of quote), recenserad av Dagbladets egne Daniel Waern.
I en bok så usel att tarmarna vänder sig i matsmältningssystemet, försöker den klimakteriesprättande kalkonen Maud Olofsson att presentera "Sin dröm för Sverige"². Boken är så fylld av floskler och perlagonvattnande hemmafruresonemang att man ständigt förstummas av hur skrämmande liten gränsen mellan människa och djur verkligen kan vara.
Det är inte med ett lätt hjärta jag tvingas beklä mig med denna imaginära kappa av manschauvinism. Maud Olofssons uppkomst i de sverigekpolitiska finrummen lämnar mig dock tyvärr inte med något val. Hennes bilringeutrustade brynja formligen lyser av hönaktighet. Hon kacklar som en panikslagen kycklingmamma så fort någon är korkad nog att tilltala henne. Hon är för jämställdhetsrörelsens vad Ronaldos prestation i VM-finalen 1998 är för fotbollen. Maud Olofsson skadeskjuter den tänkande kvinnan så till den grad att hon varken förmår eller törs ta till orda. Hennes fettstinna stämma förser den olyckligt lottade åhöraren med ett sådant äckel, att sjukskrivningsfrekvensen med all sannolikhet kommer att skjuta i höjden under kommande kalenderår.
Maud Oloffsons dröm för Sverige är så fullproppad av språkliga paradoxer och sublim dumhet att man ständigt tvingas revidera sin syn på människan som en förnuftig och tänkande varelse. Är kvinnodjuret, kvigan som skriver, beviset på att mänsklig inskränkthet kan nå så långt att man icke längre kan skilja homo sapiens från en förhållandevis obegåvad encellig organism? Jag tror inte att världen - ja, rent utav universum - någonsin igen kommer att få skåda en så motbjudande humanoid varelse som Maud Olofsson. Hennes framtoning, hela hennes väsen, skiner av en så total brist på begåvning att gräset dör framför hennes fötter. Orden i boken liksom suger in själen i något slags postmodernistisk mardrömsstadium där ens tidigare solida bild av hur världen är beskaffad besudlas av en irreversibel smitta. Läsare rekomenderas att ha spypåsen nära till hands innan de ger sig in i det avgrundsdeprimerande projekt som det är att ta sig igenom boken.
Min dröm för Sverige är förmodligen den sämsta bok som någonsin har tillåts gå till tryckpressarna i vårt avlånga land. Boken är ett oförskämt hån såväl mot svensken som mot mänskligheten. Den tron av fåraktighet som Maud Olofsson bestiger genom denna publikation kommer aldrig någonsin att hotas av en rättmätig usurpator. Genom en ångestladdad orgie av bristande stringens släpas läsaren obönhörligen mot den helvetiska avgrunden. Dantes resa genom helvetets olika nivåer glömde att nämna denna helvetets mest själsförödande del; den Tionde kretsen. I denna mest avlägsna del av det svavelosande helvetet står Maud Olofsson och pläderar. Hennes röst skär genom de plågade olycksandarnas skrik; dem som varit syndiga nog att förtjäna denna allra mest upphöjda känsla av lidande. Jag är som människa för evigt brännmärkt av denna bedrövliga sammansättning ord. 230 sidor, 72 000 ord. 230 mycket goda anledningar att begå det filosofiska självmord som den franske existentialisten Albert Camus skriver om i sin bok "Myten om Sisyfos". Om jag skall lämna något för mina efterlevande att lära av mig så skall det vara just detta: läs inte denna bok! Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige".
Min syn på dödsstraff via stening har förändrats efter den med milda ord uttryckt traumatiserande upplevelse som läsandet av boken utgjorde.
(end)
¹ Jag vill bland annat minnas att svaret innehöll frasen - inga namn nämnda - "logisk kullerbytta" med ett därtill avslutande "sa Bull".
² Titeln på boken är i själva verket "Min dröm för Sverige"
Kommentarer
Postat av: Victor
"Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige"."
HELT JÄVLA UNDERBART! :D
Postat av: Victor
Jag gör hellre som Oden och offrar mitt öga för att få dricka ur kunskapens brunn, än att sälja min själ till djävulen genom att bada i Mauds badtunna.
Postat av: waern
Victor: Jag har ingen aning från vart jag fick idén, men när den väl hade slagit mig rådde det ingen tvekan om hur den exakta formuleringen av texten skulle se ut!
Trackback
