Paraplyer är otrgona jävlar!
Klockan är 09.00. Jag sitter i universitetets läsesal. Den äckliga delen av hösten som hitintills lyst med sin frånvaro har kommit till oss. Det råder därtill total paraplybrist i min tillvaro just nu, varför mitt knotande genom regnrusket ändrat min civilstatus från singel till dyngsur. Mitt sexualliv har gått från torrt till vått och min blick från skarp till vattnig.
Appropå juridk och paraplyer så borde nog paraplyer särskiljas från vanlig lös egendom i lagstiftningen. Paraplyer har så att säga en tendens att vandra runt och byta ägare. De är otrogna jävlar som samvetslöst utbjuder sina tjänster till vilken orättmätig ägare som helst. Att skylla på praplyerna är givetvis att skjuta budbäraren. Det mesta handlar om vädret samt den högst mänskliga egenskapen tankspriddhet: Man skall besöka någon och har med sig ett paraply på grund av att det regnar. När man ett par timmar och ett par tankar som handlat om allt annat än paraplyer senare skall gå hem glömmer man helt bort regnborttagarmojängen man hade med sig då man kom. Därefter är paraplyet i någon annan mans ägo.
Jag har själv aldrig köpt ett paraply. Jag har däremot - vid flertalet tillfällen - blivit attackerad av vänner på stan som hävdar att jag använder deras paraply då jag strosar runt i stan i regnrusket. Det är givetvis genant och man får ursäkta sig litet smått genom att säga att "det hade jag inte en aning om, trodde det var morsans", men det blir sällan aktuellt att lämna tillbaka paraplyet. Glömmer man ett paraply hemma hos någon får man skylla sig själv, helt enkelt. På detta vis vandrar paraplyerna runt. Det skulle inte förvåna mig om jag och kungen hållt i samma paraply någon gång. Johan Frick, förresten, jag har ditt stora, fula jävla regnbågsfärgade paraply hemma. Du kommer inte att få tillbaka det!
När vi ändå är inne på detta i alla lägen intressanta ämne måste jag tillåtas sjunga ut mitt hat mot sådana där små "utvikbara" paraplyer. Jag har hoppat sönder åtminstone två paraplyer av den modellen efter att tålamodet tappats på grund av deras jävla kappvändande. Så fort det blåser lite under dem viker dem upp sig vilket - förutom att göra en dyngsur - får en att se otroligt fånig och panikslagen ut. Det är ungefär som när en stackars förälder inte kan få pli på sin bångstyriga unge som skriker och sticker iväg åt alla håll; man kan inte kontrollera ett löjligt jävla paraply. Dödstraff är i detta läge effektivt. Kasta på marken, stampa sönder, och spotta. "Du skall inte tro att du är något din jävel!", skall man skrika. Om man har något i blåsan finns det ingen anledning att hålla in på. Pissa på. Det hjälper.
Sedan lämnar man ungjäveln liggandes i spott, blod och urin medan man lugnt går därifrån och med ömhet viker ihop sitt paraply.¹
¹ Det kallas twist
Appropå juridk och paraplyer så borde nog paraplyer särskiljas från vanlig lös egendom i lagstiftningen. Paraplyer har så att säga en tendens att vandra runt och byta ägare. De är otrogna jävlar som samvetslöst utbjuder sina tjänster till vilken orättmätig ägare som helst. Att skylla på praplyerna är givetvis att skjuta budbäraren. Det mesta handlar om vädret samt den högst mänskliga egenskapen tankspriddhet: Man skall besöka någon och har med sig ett paraply på grund av att det regnar. När man ett par timmar och ett par tankar som handlat om allt annat än paraplyer senare skall gå hem glömmer man helt bort regnborttagarmojängen man hade med sig då man kom. Därefter är paraplyet i någon annan mans ägo.
Jag har själv aldrig köpt ett paraply. Jag har däremot - vid flertalet tillfällen - blivit attackerad av vänner på stan som hävdar att jag använder deras paraply då jag strosar runt i stan i regnrusket. Det är givetvis genant och man får ursäkta sig litet smått genom att säga att "det hade jag inte en aning om, trodde det var morsans", men det blir sällan aktuellt att lämna tillbaka paraplyet. Glömmer man ett paraply hemma hos någon får man skylla sig själv, helt enkelt. På detta vis vandrar paraplyerna runt. Det skulle inte förvåna mig om jag och kungen hållt i samma paraply någon gång. Johan Frick, förresten, jag har ditt stora, fula jävla regnbågsfärgade paraply hemma. Du kommer inte att få tillbaka det!
När vi ändå är inne på detta i alla lägen intressanta ämne måste jag tillåtas sjunga ut mitt hat mot sådana där små "utvikbara" paraplyer. Jag har hoppat sönder åtminstone två paraplyer av den modellen efter att tålamodet tappats på grund av deras jävla kappvändande. Så fort det blåser lite under dem viker dem upp sig vilket - förutom att göra en dyngsur - får en att se otroligt fånig och panikslagen ut. Det är ungefär som när en stackars förälder inte kan få pli på sin bångstyriga unge som skriker och sticker iväg åt alla håll; man kan inte kontrollera ett löjligt jävla paraply. Dödstraff är i detta läge effektivt. Kasta på marken, stampa sönder, och spotta. "Du skall inte tro att du är något din jävel!", skall man skrika. Om man har något i blåsan finns det ingen anledning att hålla in på. Pissa på. Det hjälper.
Sedan lämnar man ungjäveln liggandes i spott, blod och urin medan man lugnt går därifrån och med ömhet viker ihop sitt paraply.¹
¹ Det kallas twist
Kommentarer
Postat av: Paraply
haha, du skriver på ett kul sätt!
Trackback
