Var lite proletär av mig idag genom att gå på mitt livs första första (!) maj-tåg. Från Järntorget till Gustav Adolfs torg marscherade ett tusental tappra själar med fanor och banderoller. Jag var med, men ändå inte. Jag kände, än mer påtagligt än tidigare, hur mitt röda hjärta slumrar i det brusande sorlet av politiska praoller och intetsägande klichéer. Slagorden ekade tomt i skallen. Talet jag lyssnade till var talat och lyssnat till innan. Tusen gånger, eller mer. Allting var bara ord, som i sin kontext och ordning bildade det som kallas politik. Bara ord, inget annat. Allt kändes uppgivet. Talet som var talat innan lästes innantill och inte ens kvinnan som höll det talade talet verkade tro på det hon själv sade. Förnekelsen gjorde sitt men var slutligen tvungen att ge vika för den ofrånkomliga sanning jag konfronterades med: den eld som en gång fanns har falnat.

Vi har det för bra, helt enkelt. Ingen orkar. De som mot all förmodan orkar gör det genom att försöka föreställa sig den bittra världen. För de som verkligen upplever den kyla som vänsterakademiker, villasocialister och principröda talar om går inte i något första maj-tåg. De är någon annanstans. Kanske står de i förorten och langar knark. Kanske står de i kön på bolaget. Kanske jobbar de den röda dagen till trots för att ha råd med hyran. Vad vet jag? Och när varken jag, den som talar eller de som bär fanorna själva befinner oss i den där riktiga skiten, blir det bara avslaget alltihop. Klasskampen är en pseudokamp vilken utspelar sig i huvudet på vita medelklassungar med filosofiexamen. Det är inte en arbetarrörelse som rör sig i tåget. Det är en nostalgisk skara människor som återskapat sagan om David och Goliat för att dämpa sitt dåliga samvete. Men David är inte där. Och en spännande saga utan dess huvudperson blir inte sådär gastkramande som man önskar, utan mynnar istället ut i en trött, ofullbordad gäspning.

Jag skriver med en blandad känsla av vemod och vanmakt. Jag vill inte att det skall vara såhär. Varför kan inte saker och ting förhålla sig som de gör på film, i romaner och i historieböcker? Världen susar förbi i illfart. Tanken hinner inte tänkas. Dagssländorna flyger tills de obemärkt lägger sig för att dö i ensamhet. Elden har falnat och det svaga ljus den fortfarande förmår frambringa försvinner i skenet av löneförhandlingar, aktieklipp och individuellt pensionssparande. Låt oss bara hoppas att den glöd som fortfarande gömmer sig bland askan av det som en gång brann åter kommer att flamma upp i sin forna prakt om stormen på riktigt börjar rycka i våra helförsäkrade boningar.

Det är svårt det där med att vara människa.