Det där med schlagerfestivalen är ett jävla gytter. I princip varenda jävel har någon bestämd åsikt om jippot och är inte sen med att basunera ut den så fort löpsedlarna börjar mala sin skit om olika mer eller mindre intressanta nyheter rörande tillställningen. Generellt kan sägas att få människor säger sig verkligen tycka om arrangemanget, men likt förbannat är det en jävla massa som kollar på det. Det är ungefär som att ingen röstade på Ny Demokrati trots att de fick 7 % av rösterna; folk skäms för och vågar inte erkänna att de innerst inne tycker om att titta och engagera sig i det där flärdfulla som melodifestivalen uttrycker.

Man skulle kunna dela upp de olika åsikterna om festivalen i olika kategorier. För att nämna några: de renodlade schlagerbögarna, Svenssons som ser det som en god ursäkt att samla vännerna och dricka mer alkohol än nöden kräver, pensionärerna som tycker att "det inte är riktig schlager" längre men likt förbannat tittar, patrioterna som i slutändan rasar över att öststatsländerna röstar på varandra i Eurovision och därför inte anser det vara någon idé att ens bry sig. Sedan har vi den grupp jag tillhör, eller i varje fall har tillhört, nämligen den pretentiösa kategorin människor som anser sig lite för smarta och lite för intresserade av så kallad riktig musik för att kunna omfamna melodifestivalen. Detta leder istället till ett instinktivt hat, och hävdar man något annat är man per automatik dum. Det är en hård grupp att tillhöra. Konformitet krävs för att inte bli hånad och slaktad.

Jag tänkte därför, genom detta inlägg, göra ett offentligt utträde ur denna sociala konstellation. Jag är verkligen ingen fan av musiken och tycker att allt som produceras i samband med festivalen är rent piss. Däremot hatar jag inte konceptet. Jag skrattar åt det och njuter av det istället. Att hata schlagern är jävligt gjort, det är jävligt 70-tal och 90-tal.

Vändningen som fick mig att komma till den insikt att man skall älska schlager var då jag såg Christer Sjögren framföra sitt finalbidrag "I Love Europe". Mitt automatiska hat kopplades först på med illamående som följd. Plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det dock upp för mig att Christer lyckas fånga något unikt i sitt bidrag. Det handlar om definitionen på klämkäckhet, Platons idévärld gestaltad i den verkliga, klämkäckhetens fucking idé! Christer lyckas med något som förmodligen ingen tidigare har gjort. Det är svängigt, det är leende, det är korta fraser på andra europeiska språk, det är publikfriande - det är klämkäckt!

Jag är inte den enda som hävdar att Christer är fenomenal och i särklass mycket bättre än övriga bidragande artister. Han sticker ut från mängden genom att vara äkta. Han står för sin låt, som han själv sagt. Han "framför den med rak rygg" och "det är en kaxig låt". Och det märks verkligen att Christer går ut med rak rygg och att han tycker att låten är kaxig. Hör bara på de små fnysningarna som han gör då och då under låten. Det är precis sådana fnysningar man gör när man är säker på sig själv. Se bara det vid det här laget legendariska afroninjaklippet. Samma fnysning, samma självsäkerhet. Sen gick det ju förvisso åt helvete för ninjan, men han var ändå säker på sig själv. Att Christer sedan kanske har världshistorians mest klyschiga text spelar ingen roll. Den är ändå äkta för honom och den går rakt in i hjärtat på en utan krusiduller.

"I Love Europe" har potential att bli den Europeiska Unionens officiella anthem. Därför vädjar jag till er alla, oavsett vad ni tycker om schlager eller Christer eller låten eller svält i Afrika eller senaste avsnittet av Lost: rösta på Christer i morgon! Rösta på Christer! I love Christer!