I det senaste inlägget berättade jag lite kort om Jehovas Vittnen. Jag tänker nedan spinna vidare en aning på hur det kan tänkas se ut då vittnena samlats på den yttersta dagen, Harmageddon. Medan ni läser måste jag be er ha i bakhuvudet, att en församlingsmedlem tar talet om jordens undergång på blodigaste allvar. Det är alltså en riktigt stor grej; de skall få möta Gud, allt slödder skall rensas bort och jorden skall åter vakna som ett paradis. Pastorn har eldat på stämningen i kanske åratal innan och sagt att detta specifika datum, just då, skall allting ske. Folket har i sann Kenta-anda väntat oerhört länge på just denna dag. Man brukar tala om att bröllop, student och den dag man blir förälder är stora dagar men i jämförelse med vad en medlem i Jehovas Vittnen känner inför Harmageddon väger sådana världsliga prylar fjäderlätt. Det här är big stuff. Förväntningarna är minst sagt mer än maxade.

Alltså. Man kan bara föreställa sig hur det ser ut när vittnena samlats på denna yttersta dag för "Harmageddonvaka": alla medlemmarna sitter klädda i sin finaste stass i den gemensamma lokalen, fesligt inredd dagen till ära. De har handlat pommac och popcorn. I en stor låda på golvet ligger små lustiga hattar och pappturmpeter. De har förberett en gigantisk Harmagedon-tårta med ett sån där liten pjäs i som skjuter gnistror så att det ser sådär oerhört festligt ut. Någon har skrivit ett underfundigt tal som han har tänkt att hålla då klockan klämtar. Allt är fixat. Allt är förberett. Klockan är kvart över elva. Det råder en munter stämning där samtalsämnen som "Vad ska du göra med dina två miljoner?" och "Tror du Gud kommer att använda en machete, en AK4 eller kanske något så klassiskt som sin stora hand då han slaktar alla orättfärdiga?" diskuteras med stor entusiasm.

Klockan börjar närma sig tolv och det muntra sorl som tidigare fyllt lokalen övergår successivt i tyst nervositet. Någon tuggar metodiskt på ett popcorn men blir hyschad åt av personen som sitter närmast. Klockan blir fem i tolv ocht total tystnad råder. Klockan slår tolv. Det enda som hörs är ljudet av tickande klockor. Klockan blir fem över tolv, men det finns fortfarande hopp kvar; någon har en klocka som han har ärvt från sin farfars far och den sackar något. Givetvis måste det vara den klockan som visar rätt tid!

När det stora vägguret, inköpt dagen till ära, visar kvart över tolv börjar de mer förnuftiga (läs: de mindre oförnuftiga) att inse att jorden alls inte kommer att gå under. Inte ens en sketen droppe orättfärdigt blod tycks Gud vilja bjuda på. De mer hängivna börjar med en antydan till desperation i rösten att diskutera vilken tidszon det är i Israel men ger snart upp då de inser att där var klockan tolv redan för en dryg timma sedan. Ledaren - som organiserat hela kalaset med instruktioner om snitslar och (alkoholfria) välkomstdrinkar och som eldat på sin församling i över tre år om att just detta datum, just denna dag, skall de få lön för all möda och hängivelse - sitter fortfarande tyst i ett hörn.

Hittills följer allting ett förståeligt mönster; om man mot all förmodan själv skulle köpt snacket om Harmageddon hade man nog reagerat ungefär såhär. Därefter börjar dock det konstiga. Istället för att inse att allt ledaren sagt har varit osanning och taget ur intet, istället för att bli fly förbannad, istället för att bryta ihop och ta sig en rejäl jävla fylla och istället för att gå ut och få sig ett ligg - istället köper man någon lam bortförklaring om att Gud ändrat sig i sista sekund och fortsätter därefter med samma hängivenhet som tidigare. Hur i helvete är det möjligt? Jag förutsätter inte att vittnena är några genier, men till och med en ovanligt klenbegåvad åsna hade vid det här laget fattat att det var något som inte stämde.

Jehovas Vittnen finns alltså kvar och de försöker uppenbarligen värva nya vittnen som kan följa dem på den rättfärdiga vägen i väntan på Harmageddon. När man ömsom skrattar ömsom känner förtvivlan över deras totala brist på kritiskt tänkande så ligger ett gammalt kärt uttryck nära till hands: Herregud!