När Olle så korrekt påpekade brist på substans i mina senare inlägg kände jag mig nödgad att skriva något bra, som dessutom faller Olle i smaken. När jag tänker på Olle, leds tankarna - förutom till pingviner - allt som oftast in på vår högstadietid då vi tillsammans utgjorde frontfigurer i Sandaredskolans (numera Sandgärdskolan, varför!?) förmodligen bästa band någonsin; Charlie Brown. Det hände en hel del kul grejer vid sidan om själva lirandet och jag har åtminstone fyra-fem historier av världsklass om hur vi, femton bast gamla, så gott vi kunde levde upp till rockidealet.

Vi var ju varken coola nog, rika nog eller dumma nog att börja snorta kokain. Däremot var vi coola nog, rika nog och dumma nog att införskaffa norsk turbojäst, socker och en spann. Om någon person någon gång kommer få idén att skriva en biografi om vårat band, så skulle det som skall berättas nedan få kallas mäskepisoden eftersom att denna period präglades av väldigt mycket fokus på mäsk och väldigt lite på musiken. Nedan följer denna historia. Mamma; om du läser detta, sluta läsa nu.

För att förstå historien kan det vara på sin plats att göra en snabb genomgång av bakgrunden. Bandet bestod från början av tre personer: jag på gitarr och sång, Olle på bas och en kille som hette Axel (vid tidpunkten nyss fyllda 14) på trummor. Vi hade dock en medlem som så att säga kom och gick med mäskepisoden; Olle Andreasson¹. Vi hade allesammans för en inte alltför lång tid sedan upptäckt alkoholens goda egenskaper och var självfallet passionerat nykära. Som de flesta andra högstadieelever hade vi dock en begränsad tillgång till pengar, men också - framför allt - en mycket begränsad tillgång till personer som kunde trixa fram ett flak öl ur fickan. Kort sagt var alkoholjakten förknippat med mycket besvär i form av skumma människor och överpriser. Förmodligen vardagen för en hederlig gammal knarkare.

Hur som helst, jag vet inte vem det var som kom med idén att vi skulle brygga mäsk i vår (eller snarare fritidsgårdens) totalt oljudisolerade(!) replokal och egentligen spelar det nog ingenr roll, för det dröjde inte långt innan vi alla med stor entusiasm skred till handling. Turbojäst, socker, spann och alkoholmärare inhandlades. Kunskap om temperaturer, bryggtid och annat förvärvades (Internet är en bra pryl!). Idén var att vi skulle förvara alltsammans i ett skåp i lokalen och på så sätt dölja drycken för fritidsledare, föläldrar och sociala myndigheter. Vi såg i och med produktionen ett liv i lyx framför oss; vi räknade ut att YPK-värdet var 10 ggr bättre än på den fulöl man var van att inhandla av mörka män i mystiska mazdor.²

Efter två veckors jäsande - våran lokal luktade vid det laget som en vinkällare och det var ett mirakel att fritidsledarna inte upptäckt oss - var det dags att njuta frukterna av vårat slit. Genom att i spannen doppa ner en av de vita plastmuggar³ som vi vanligtvis brukade ha saft i när vi fikade mellan repen, fyllde vi upp vårat livs första glas mäsk. Vi smakade den gräddgula vätskan.

Jag var och är än idag mycket tolerant vad beträffar smak på alkoholhaltiga brygder, men det jag nu drack hade nog till och med fått en gubbe som Christer Pettersson att grina illa. Det smakade ungefär som det billigaste pissvin man kom över vid gränsen mellan Tyskland-Danmark och som dessutom stått utan utan kork i en vecka i skafferiet. Dessutom var det smått kolsyrat, ungefär som en 1,5 l coca-cola flaska som stått med korken halvöppen i två veckor. Kort sagt: inte gott. Inte gott alls.

En viss desillussion svärtade ner vår tidigare så optimistiska inställning till livet; där satt vi med 25 liter 12 % norskt vin som var i princip odrickbart. Vi kände oss nog ungefär som när en inbiten alkoholist förmodligen känner sig då han går förbi avdelningen med T-röd i en livsmedelsbutik; vilket slöseri! Så kunde det givetvis inte vara, och vi beslutade oss följaktligen för att försöka lösa problemet genom att blanda ut mäsken med mer välsmakande drycker för att på så sätt kunna få fram något som man kunde inmundiga utan att få kväljningar. Det var en fredageftermiddag. Vi hade varit i affären och inhandlat diverse blandbrygder och hade planerat at spendera ett par timmar med denna mäskprovning som vi så vackert kallade det.

När vi som bäst var i färd med att pröva en blandning av apelsin- och annanaslättdryck som nästan gick att dricka och på köpet börjat bli aningen salongsberusade, fick vi se hur vår rigide rektor Örjan tillsammans med vår vaktmästare Mats promenerar utanför lokalen. Vi greps givetvis av panik; tänk om de kunde se oss genom fönsterna! För att undvika detta och de katastrofala följder de kunde ha inneburit (ingen replokal, inget körkort, socialen, dåliga betyg, arbetslöshet, brottslighet, prostitution, hemorrojder, klimatförändringar, kärnvapenkrig etc.) kastade vi snabbt som satan in alla attiraljer som kunde binda oss till brott i vårat skåp, slängde oss på våra instrument och började spela "Sweet Home Alabama". Jag vet egentligen inte varför det föll sig så, och med facit i hand var det nog rätt korkat, för när Örjan och Mats (två medelålders herrar) fick höra tonerna till Lynryd Skynryds gamla rockdänga bytte de helt plötsligt riktning och började vandra mot vår lokal, som vid det här laget luktade som en mindre vinfabrik (om det nu finns några sådana. Man kan i varje fall föreställa sig hur det luktar där).


Med tanke på att inlägget börjar överstiga vad som är överkomligt för en människa med normal koncentrationsförmåga och fritid - och inte minst då det är en utomordentlig cliffhanger - tänkte jag ta en liten paus i historian och för en stund lämna oss åt ödet. Kanske kan Olle dessutom fylla in med lite korrigeringar och annat som kan vara av nytta. Det är spänning på hög nivå.

---

¹ Jag skall inte lägga skulden på Olle A i detta fall, men man kan åtminstone konstatera att hans enda egentliga bidrag till bandet var just det som nedan kommer att behandlas. Olle A så att säga kom och dog med mäskepisoden.

² YPK står för "Yrsel Per Krona" och är en mätenhet som man tillämpar på alkoholhaltiga drycker för att kalkylera hur mycket alkohol man får i sig per spenderad krona. Populärt bland ungdomar och alkoholister. Norrlands Guld Dynamitöl är ett exempel på en dryck med bra YPK-värde.

³ Sådana vita plastmuggar som alltid utbjuds då man får fika som är finansierad av den offentliga sektorn och som man sedermera alltid gör sönder efter att man druckit ur första muggen. När man sedan vill ha mer inser man att muggen kommer att läcka ställs man därför inför ett svårt val: skall man ta en ny mugg, skall man strunta i läckan och dricka snabbt eller skall man kanske rentav helt avstå påfyllning? Tanken med snålkonstruktionen är förmodligen det sista alternativet, vilket också torde vara det mest sannolika då en äkta Svensson ställs inför problemet.