Den unge herr Waerns liv och lidelser

Jag har i min bakfylla suttit ner och funderat och har kommit fram med ett så vasst politiskt resonemang att jag återigen måste frångå principen om opolitiskt bloggande. Jag vill dock direkt rekommendera folk som är av den åsikten, att politik är ungefär lika rolig som en väderprognos i november att ändå fortsätta läsa. Det här är nämligen nåt helt nytt. Det är revolution; mitt resonemang kommer göra Lars Ohly och Jan Björklund till bästa kompisar. Jag känner mig nästan lite elak mot andra politiska bloggare för att jag gör det här så mycket bättre. Istället för att komma med politiska floskler föreslår jag något helt nytt. Det är innovativt, det är subversivt - det är genialt. Det handlar om skolpolitiken och lyder såhär:

Människan är en bångstyrig varelse. Är det någonting man borde göra - så vill man inte göra det. Inte för att det om man verkligen tänker efter kanske är så jävla tråkigt, utan helt enkelt för att tanken på att man måste göra det väcker någon slags liten trotsig skitunge i en. Att plugga är just så; det är per definition tråkigt. Hur intresserad man än är av andra världskriget så är det dödligt trist att sätta sig med historiaboken och plugga in skiten när man har prov på det. Just bara för att man måste, man är tvingad att göra det, just därför vill man inte göra det. Antagligen är det denna drift i oss som gör det så oerhört skönt att bryta mot regler, att spy galla på överheten och att röka allt för många cigaretter på lördagkvällarna. Ibland är det dock inte så jävla skönt, som när man skall plugga.

Jag lider tungt av det syndromet just nu. Andra saker blir helt plötsligt mer angelägna och intressanta än att sätta sig ner och läsa. Hur mycket äppeljuice kan jag hälla i glaset innan det svämmar över? Kan jag ta mig från datorn till kylskåpet blundande utan att slå i någonting? Kommer min mobiltelefon fungera om jag lägger den i frysen en timma? Vad händer om jag...?

För att göra det bästa av situationen borde man därför försöka intala sig själv att man absolut inte bör plugga och på så vis vända fenomenet till sin fördel. Det skulle fungera. Om man följer den  fullt logiska logiken skulle eleverna bli mer studiemotiverade om läraren med hot om våld, sänkta betyg, indragen studiepeng eller dylikt försöker tvinga sina elever att inte läsa en viss bok. Jag hade definitivt blivit jävligt trotsig och jävligt nyfiken på vad som stod i boken och hade bara för att jävlas läst den. Jag ska skicka ett brev till Jan Björklund och argumentera för min alternativa pedagogik. Jan Björklund, om någon, borde ju ha insett att ungjävlar är trotsiga och gör tvärtemot vad man säger. Han tror dock att ordningsbetygena skall rädda situationen men mitt förslag är ju tveklöst bättre. Även sossar och vänsterpartister skulle tycka om förslaget; helt plötsligt är det ungarna som inte pluggar som är kungar i klassrummet. Arbetarklass- och invandrarungarna tar över. Lars Ohly gråter av glädje.

Alla skulle bli nöjda. Allt skulle vara rättvis. Pluggar du inte blir du dum, men belönad i form av bra betyg eller annat. Pluggar du blir du smart, men straffad. Det här är revolution. Be om min autograf nu innan den kostar en miljon på Ebay.

Eftersom att min själsfrände och tillika hatobjekt Rahn ogillade att kommentarfunktionen höll på att utvecklas till en chat tänkte jag göra en kortfattad lägesrapport över mitt liv just nu, för att slippa att det blir som Rahn befarar: Jag pluggar på handels. Det är föreläsning varje dag i tre timmar. Jag åker tåg varje dag i två timmar. På tåget sover jag och jag är förövrigt ganska asocial. Jag orkar inte plugga på grund av lathet. Igår skulle jag göra varm choklad men upptäckte efter att jag värmt en liter mjölk att jag inte hade O'boy hemma. Jag hällde ut mjölken och gjorde blåbärssoppa. Jag sov istället för att åka in till skolan på morgonen idag. Jag åt hönökaka med skinka till frukost. Igår fick jag lön.

Jag lever således ett fartfyllt liv (tåget åker snabbt) som är fullt av överraskningar (att jag inte hade någon O'boy i skafferiet), jag lär mig något av varje dag som går (i skolan), där jag har möjlighet att förverkliga mig själv (sova istället för att åka till skolan) och dessutom känner mig fri att göra vad jag vill (skinan på hönökakan istället för ost). Det är få förunnat och jag känner mig nästan lite otacksam att jag inte likt folket på Livets Ord spontant brister ut i hallelujah-rop över min lyckliga lott. Det vore skönt om jag kunde gjort det, men samtidigt kan jag inte riktigt köpa deras kanhända förenklade världsbild där Gud hjälper dig med alla tänkbara problem så länge du proppar kollekten full med femhundralappar. Själv lever jag efter devisen att man skall stoppa dem i krogkassan vilket kanske ungefär ger lika mycket tillbaka. I helgen slogs jag i varje fall av den tanken.

Även om jag måhända låter lite bitter och det hela kanske framställs i en något kamelrövhåls-becksvart  nyans så är det bara en illusion uppbyggd av tomma ord. För det är ju spännande tider nu. Alla vänner och ovänner har börjat sina nya liv. Jobbar, pluggar, reser eller slöar. Det skall bli folk av oss är det tänkt. Jag har svårt att se att det kommer att bli så; att vi ska ha lite kul nu tills vi börjar bli trettio och börjar få ångest för att vi inte har hittat någon av motsatt kön att spendera livet med. Skall vi sedan, om en inte allt för lång tid, sitta och muttra att det var bättre förr när vi handlar dyrt toapapper i den lokala matbutiken? Skall vi börja planera midsommarafton i april? Inte för att den behöver planeras när den sett mer eller mindre likadan ut i trettio år, utan för att vi inte har något bättre att fylla ut vår fritid med. Skall vi få ångest när ungarna börjar flytta hemifrån?

Jag hoppas inte det i alla fall. Det skulle kännas lite väl förutsägbart och meningslöst. Men vi kan ju inte hålla på och flumma runt hela livet heller. Eller det kanske vi kan. Vi får se vad som händer helt enkelt. Det är spännande tider.

Jag noterar, efter mitt förra inlägg, en bottennotering på antalet kommentarer. Jag vet inte om jag skall tolka det som att den lite mera reflekterande nischen inte gick hem eller om ni helt enkelt blev så förstummade av min briljans att ni inte förmådde er att kommentera. Hur som haver, det här inlägget kommer att skrivas i anti-filosofisk anda och jag hoppas därför på att jag får en hop giftiga kommentarer som värmer mitt högra smalben i den ruggiga höstaftonen.

Jag tänkte göra det genom att dela med mig lite av mina funderingar kring begreppet "snäll". Det är ett väldigt vanligt ord i svenskan och jag har alltid, tills för kanske ett år sedan, sett epitetet "snäll" som något positivt. Men så funderade jag lite och kom på att snäll inte är det minsta positivt att vara. Snäll, det är man som människa om man inte är något annat. Snäll är man om man inte är rolig, utåtriktad, ambitiös, snygg, duktig eller engagerande. Snäll är man om man inte är elak, spydig, dryg, oempatisk, fräck eller lat. Snäll är man, kort och gott, om man är en riktigt tråkig jävel utan några egentliga personlighetsdrag.

Snäll, det är personen i din klass eller på ditt jobb som inte öppnat käften på tre år och då någon frågar "hur är han egentligen?" och du som icke-fördömande människa inte vet vad vad du ska säga utan svarar att "han är väl snäll...". Men hur fan vet du om han är snäll egentligen?! Du hade inte ens vetat vem det var om det inte vore för att du ofrivilligt hamnat på samma plats som honom. Han kanske är en riktigt ond jävel som ägnar sin fritid åt att skära ut ansikten ur fotografier, han kanske älskar att se hur det går åt helvete för andra, han största nöje här i livet kanske är att kasta sten på katter. Det är mycket möjligt, med tanke på att du egentligen inte vet något om denne person.

Men snäll är han i varje fall, för du kan inte komma på något annat att säga om honom och eftersom att han inte säger något så gör han dig i alla fall inget illa. Därför är han snäll. Han är helt enkelt snäll för att han inte märks. Nej, snäll, det vill man inte vara. Då är jag tamejfan hellre elak. Det innebär åtminstone att man är något. Den dagen någon beskriver mig som att "han är väl snäll" vet jag att det är dags att ta tag i mig själv och börja fundera över varför jag lever och finns. Missförstå mig inte nu, jag uppmanar ingen att börja vara allmänt jävlig mot folk, stjäla post ur brevlådor och gå in med skorna på i vardagsrummet fast ni vet att morsan blir sur som fan. Fast det vore förbannat mycket roligare än om ni bara gick omkring och var snälla.

Jag tänkte ge mig på ett litet försök att höja smartstatusen på bloggen lite grand. Vara lite djup, reflekterande och intelligent och på så vis självgod utan att direkt skryta eller höja upp mig själv. Vi får se vad ni tycker om det.

Jag tänkte snacka om selektiv perception. Det låter jävligt fint det där, men egentligen handlar det bara om att man lägger märke till saker just bara för att man vet att de finns. Det har på senare tid slagit mig att det är ett vidrigt intressant fenomen. Det funkar såhär: jag gör ett arbete i skolan om yttrandefrihet. När jag slår upp tidningen de närmsta tre dagarna ser jag artiklar om yttrandefrihet över allt. Jag läser i "Vår författning" om att riksdagen har ett så kallat riksmöte (bry er inte om vad det är, det har egentligen inte med saken att göra och kommer förmodligen bara förvirra era förmodligen redan förvirrade hjärnor) och dagen efter pryds förstasidorna i tidningen med att ett nytt riksmöte öppnats (vilket det gör en gång per år).

Är man naiv, eller bara sjukt narcissistisk, kan man tolka det som att universum snurrar runt en själv. Det är dock inte möjligt enligt alla lagar om gravitation, så jag avfärdar snabbt den idén. Jag måste dock erkänna att den känns ganska tilltalande. Eller kanske inte egentligen. Jag menar, okej, det vore coolt om universum snurrade runt mig rent bildligt och det hade säkert gått att imponera på folk man träffar på krogen om man lyckades med att övertyga folk om att det var sant. Men det hade nog varit lite jobbigt att i längden ha hela makrokosmos snurrande runt sig sådär. Stressande.

Åter till saken: om vi accepterar teorin med selektiv perception, det vill säga att vi i högre grad uppmärksammar sådant vi vill lägga märke till, så borde det innebära att det också har en bakvänd verkan. Läs om förra meningen en gång till för det är viktigt, fan så coolt och lite skrämmande när man förstår det där jag just skrev. Det måste betyda att vi inte lägger märke till saker som vi inte vet att de finns.

Det måste alltså betyda att om jag inte läst om det där jävla riksmötet hade jag inte lagt märke till det i tidningen heller. Jag hade i varje fall inte tänkt på det. Hade jag inte vetat att all makt korrumperar hade jag förmodligen inte funderat över det den där gången när Göran Persson snattade likörägg i godisbutiken. Hade jag inte vetat om att iPod hade funnits hade jag inte sett att varenda jävel går omkring med iPods nuförtiden.

Hade jag inte vetat att himlens färg kallas "blå" hade jag trott att den var svart.

Okej, det lät väl hyfsat självkart, men det där sista om att himlen skulle vara svart bara för att jag inte visste om något ord för blå, så kan det väl inte vara, det ser väl en idiot att det är skillnad på färgen blå och svart? Svaret är ja. Men det betyder inte att man skulle bry sig om skillnaden. Låt oss ta ett exempel: säg att du sitter i ett rum med en person som jobbar inom inredningbranschen. På en skärm framför er visas olika färger upp. Du ser att den första färgen på skärmen är blå och säger det. Inredaren säger att den är kornblå. Nästa färg är röd, vilket du säger. Inredaren säger scharlakansröd. Nästa färg som kommer är återigen blå, i princip identisk med den första. Du känner dig lite förnärmad och drar till med mörkblå. Proffset flinar och säger ultramarin.

Om ni hängt med hyfsat har ni insett att inredan var en bessewisser som förtjänar att dö men också - vilket är viktigare - hur beroende vi är av att ha sorterat saker och gett dem namn för att förstå dem och ens lägga märke till dem. I Sverige hade vi för ungefär hundra år sedan inget namn för färgen lila, vi ansåg att den var brun, vilket har lämnat  sitt spår i att vi har en blomma som heter brunkulla som i själva verket snarare är lila. Enough. Om det här med färgerna står att läsa i Fredrik Lindströms bok "Världens dåligaste språk" som han gav ut innan han blev sådär äckligt självgod. Rekommenderas.

I vilket fall. Det här fenomenet är fascinerande. Hela ens verklighetsuppfattning baseras på hur man har lärt sig att sortera upp hela världen. Och framför allt vad man inte lärt sig. Vad ska man då dra för slutsats av detta, förutom att det är ett ganska häftigt faktum?

Ja, egentligen gillar jag inte att predika för folk och egentligen gillar jag inte att försöka ge folk nya insikter. Jag gillar heller inte underfundiga och moraliska slutsatser. Trots detta, alltså till synes utan någon förnuftig anledning, vill jag säga att man här bör inse att bara för att man får någonting bekräftat, betyder det inte att det är sanningen. Har vi uppfattningen att invandrare suger ut systemet så lägger vi också märke till när så råkar vara fallet. Har vi åsikten att män är djur så är det inte svårt att få det bekräftat när man slår upp en tidning (på samma sätt som jag lade märke till riksmötet). Tycker vi att teknister är dumma i huvudet så nog fan är det de hårdblonderande tuggummiidisslande brudarna vi ser traska ut ur byggnaden. Det kan också gälla lite mindre allvarliga saker. Exempelvis är det nog inte så svårt att få bekräftat att bussen som alltid är tio minuter försenad tamejfan alltid avgår för tidigt när man själv råkar vara något sen.

Så, det är dags att sluta tro att vi vet någonting. För det gör vi inte. Det enda vi ser är det vi vill se och det enda vi vet är den lilla promille av verkligheten som vi lärt oss att uppfatta.

Efter att ha läst en lång argumenterande artikel med namnet "Domstolar demokrati - är det dags för maktdelning?" samt ett hundratal sidor i boken "Vår konstitution" känner jag ett stort, i det närmsta religiöst behov av en kontrast. Resultat: Nationalteaterns "Spisa" i bakgrunden och lite bloggande utan uttryck som "till yttermera visso" och "folksuveränitetsprincipen". Oerhört rebelliskt och inspirerande.

Klockan börjar närma sig fyra och jag sitter fortfarande i morgonrock - något jag tänkt att fortsätta med tills det att jag går och lägger mig ikväll. Den här söndagen är så jävla söndag att det inte ens är någon idé att försöka kämpa emot skiten. Det regnar, det går kassa repriser på TV, inspirationen är på noll och imorgon är det måndag.

Vi borde införa sexdagsveckor där söndagen inte finns. Det hade löst alla problem med skit på TV, regn och allt det där. Dessutom hade inte Gud haft någon vilodag. Det hade varit bra. För då hade inte Gud den sjätte dagen tänkt "det är ju fanmej lördag idag. Jag har haft en hård vecka och eftersom att det är vilodag imorgon kan jag släppa loss rejält ikväll", och av denna anledning blivit så tankad att han kom på den oerhört korkade idén att skapa människan. För ingen kan väl på allvar tro att Gud var nykter när han skapade människan? Gud lär dagen därpå varit det första väsendet att ha söndagsångest när han vaknade på den sjunde dagen med saharaöknen i käften, huvudvärk, illamående och en jävla vånda för att han gjort något dumt. Och då fanns det inte ens några kassa repriser, för programmen hade ju inte visats första gången ännu. Det fanns inga doku-såpor, inga kvällstidningar som informerar oss om viktiga saker såsom bantning och Paris Hiltons semester, inget cipramil eller alvedon, som han kunde dämpa hela skiten med.

Det var synd om Gud den där söndagen. Idag är det synd om mäninskan på söndagar. Därför manar jag er till engagemang: slåss för avskaffandet av söndagen i vår almanacka!

Har ni dåligt med cash förresten och inte har något att sitta av lite tid, så kan ni försöka er på att knäppa killen som ritade Muhammed som rondellhund. Då får man en 100 000-dollarsedel av Al-Qaida.

Jag vill hålla mig undan från politiken när jag bloggar, men nu tvingas jag göra ett undantag. Det här handlar dock inte om partipolitik där jag vill argumentera för eller emot skattesänkningar, privatiseringar eller någon annan skit. Det handlar om att människor skall få den respekt de förtjänar. Det handlar om att ingen gråhårig politiker skall tvinga gymnasielärare att bedöma om vuxna människor beter sig bra eller ej. Eftersom att ni som läser detta är unga borde det inte vara någon fråga om jag har rätt eller inte. Det handlar om att visa oss respekt, för även om vi inte har hela näsan full med hår, celluliter och en växande ölmage, så är vi tamejfan mogna nog att inte bli bedömda efter hur vi uppför oss. Vi ska bli betygsatta efter hur mycket vi kan, skolan har ingen annan bedömande uppgift än så.

På Bäckängsgymnasiet är man av samma åsikt.  Man samlar in namn, och har i skrivandes stund samlat ihop mera än 500 namnunderskrifter mot ordningsomdömena. Jag går inte där längre, men känner ändå att jag också vill göra något mot denna skymf. Jag har av denna anledning, i samarbete med allas vår klasskamrat Johan Frick, snickrat ihop en text som visar var vi står. Om du tog studenten på Bäckäng i somras och läser detta, ställ dig bakom mig genom att skicka ett mejl till [email protected] eller kontakta mig på annat vis, så lägger jag till din underskrift på brevet som kommer att sättas upp i skolan inom drygt en vecka. Om du inte vill att folk som det dammar om skall bestämma över dig - visa vad du tycker genom att skriva under!



Visa eleverna respekt - slopa ordningsomdömen

När vi började läsa på Bäckängsgymnasiet för tre år sedan var en av de absolut viktigaste anledningarna till detta att Bäckäng var en plats där ingen speciell livsstil premierades - man fick lov att vara sig själv helt enkelt. Detta byggde på att elever och lärare visade respekt för varandra, vilket också var något som gymnasiechef, rektorer och lärare poängterade då man som niondeklassare besökte skolan. På Bäckängsgymnasiet bemöts du med respekt, såväl av elever som personal.

Det nya förslaget om ordningsomdömen och registrerat skolk är ett avstamp från denna princip. Politiker, många som inte varit i ett klassrum på åratal, har ovanför elever och personals huvuden beslutat om att eleverna inte är kapabla att välja hur de själva vill leva. Ordningsomdömen betyder i teorin att ett visst beteende skall gynnas och ett annat fördömas. En äldre generation skall alltså utifrån sina moraliska normer betygssätta en yngre generation. Mössan skall av, i andra fall sänkt betyg i ordning. I praktiken innebär det att lärarna sätts i en situation där de skall bedöma om vuxna människor - eleverna på gymnasiet är faktiskt vuxna, även om det tycks ha förbigåtts av vissa - uppför sig som de bör eller ej. Det visar otvetydigt på att våra politiker starkt misstror de unga vuxna personer som utgör elevskaran på vår gymnasieskola.

Det går lätt att dra historiska paralleller där den äldre generationen tar till desperata och rent ut sagt ogenomtänkta åtgärder som en bromskloss för vår förfallna ungdom. Ofta grundas dessa på moraliska och inte sakliga principer; under 60-talet var man förfärad över att ungdomarna gick ut på dans och tuggade tuggummi istället för att besöka kyrkan. Under 2000-talet, tyvärr, råder bestörtning över att eleverna inte betraktar läraren som ett ofelbart gudomligt väsen som skall lydas blint. Vi trodde att den äldre generationen tagit lärdom och insett att ungdomen inte kommer att vara en spegelbild av sig själv. Vi trodde att den äldre generationen tagit lärdom och insett att detta är själva kärnan till att vårat samhälle utvecklas; hade det inte varit för att yngre krafter granskat gammal och förlegad moral med friska ögon hade kvinnorna i vårat land ännu inte haft rösträtt.

Det gläder mig därför väldigt mycket att se att eleverna på Bäckängsgymnasiet med rak rygg står upp och slåss mot de reaktionära krafterna. Även om man inte skulle vinna på pappret och ordningsomdömen införs är det eleverna, och inte politikerna, som är de stora vinnarna. För stunden kan politikerna ta en delseger genom att de missbrukar den makt som de hunnit förvärva genom att de helt enkelt levt längre, men om bara ett par år kommer det att vara våra nuvarande elever som fattar de politiska besluten. Och då kommer det inte att finnas några ordningsomdömen, det finns det helt enkelt inte något demokratiskt stöd för.

Vi vill inte ta upp argument om hur ordningsomdömen inte går till botten med det verkliga problemet, eller påstå att redan svaga och stressade elever kommer att få ytterligare problem medan starkare elever sätts på piedestal. Dessa arguments sanningshalt lämnar vi åt andra att diskutera och debattera.

Vi tycker helt enkelt att det räcker med att säga - att konstatera - att ordningsomdömen och registrerat skolk visar på en total respektlöshet från politiker gentemot elever. Det är också ett bevis på en fullständig oförståelse för att det som betraktas som "gott uppförande" och etiskt riktigt inte är hugget i sten. Hade det varit så hade vi fortfarande kastat icke-protestanter i fängelse i detta rike. Eller varför inte bedrivit rasbiologisk forskning?

Yes. Det är inte svårare än så att producera en ointressant, intetsägande och grå rubrik. Ofta följs en sådan rubrik av en uppsjö schabloner och klichéer om i det här fallet gulröda löv, ångest, Lars Winnerbäck, grådisiga dagar, mörker, ny stil, sega morgnar då man bara vil kura ihop sig som en boll under täcket istället för att gå upp till en meningslös skol- eller arbetsdag, tjocka jackor, svampplockning, huttrande människor i busskurer, dimma, nystart som människa som går åt helvete, meningslösa fyllor, meningslösa dagar, meningslösa kvällar - meningslösa uppräkningar -, men (en eloge till den som kommer ihåg hur meningen började) jag tänkte göra ett försök att vara annorlunda. Jag tänkte kompensera den jävligt tråkiga rubriken med en sjuhelvetes orginell och hatiskt underhållande text.

Till att börja med vill jag påminna alla om att hösten började ungefär runt midsommar, så om ni ska gå och få ångest nu bara för att det blir september och ni tror er känna någon slags höstbris i luften så är det bara er egna strävan efter att vara "tänkande personer" som spökar. Det innebär att du är en person som då och då drabbas av ångest utan att veta varför, bara för att det är just det tänkande människor gör - och en tänkande människa vill man ju vara. De som tänker riktigt mycket har givetvis genomskådat det där med att Lars Winnerbäck skall vara ens kompanjon höstångesten och lyssnar istället på något lite mera alternativt - Winnerbäck har ju blivit så jävla kommersiell - vilket betyder att ens ångest är mer äkta och därigenom mera värd. Att hela skiten bara är ett påhitt är en annan sak.

För av någon anledning finns det en massa förväntningar som skall infrias när det vi kallar hösten kommer. Om man inte vill tillhöra den här tänkande delen av befolkningen så kan det ju alltid vara god tid att ta tag i sitt liv. Framförallt kan man nog räkna klimakteriekärringarna hit. För det är ju ett utmärkt tillfälle att göra det då, sådär efter semestern. Inte för att det finns någon egentlig orsak till att man ska börja träna regelbundet, käka rätt och dricka mindre rödtjut bara för att löven ramlar av träden, utan mest bara för att... ja. Dem som har sådana harmonrubbningar att brösten börjar växa inåt börjar med stavgång också. Med vänninorna. Det tur att jag inte har tillgång till vapen ibland. Å andra sidan - nu är jag något generaliserande - stavgång är ett utmärkt sätt att generera ökad fettförbränning och har egentligen inget med menopausen att göra. Min mamma har ett par stavar hemma faktiskt. Men ändå.

Själv tänkte jag inleda hösten med en kväll i Borås där ett besök på Lilla krogen givetvis står på agendan. Där ska jag fundera på vad jag ska göra av hösten. Typ starta ett nytt liv där jag lever sämre än jag gör nu, bara för att vara just orginell. För det vill man ju vara. Dessutom är chips väldigt mycket godare än broccoli och öl väldigt mycket roligare än mineralvatten.

Det finns en viss typ av människor som jag aldrig riktigt kan sluta att fascineras av. Folk som jag inte riktigt förstår, men som samtidigt imponerar mig genom sitt otroliga engagemang för något så totalt meningslöst. Jag talar om eldsjälarna. Deras gärningar kan vara vitt skilda; den gamla gubben som åkt på varenda match och sett varenda träning med Ätrafors BK, division VII Norra halland, eller en ung man som skickar politiska insändare till lokaltidningen om den enda rätta vägen att förändra världen(jag pikar ingen). Ibland blir dock denna glöd inte bara förundransvärd, utan också väldigt, väldigt rolig. När någon kanaliserar sitt engagemang genom att gå ut på ett torg i Pakistan och sätta fyr på en sverigeflagga, exempelvis. Inte minst när sverigeflaggan inte är en sverigeflagga. Inte minst när sverigeflaggan som inte är en sverigeflagga är grön och gul.

Jag vet, muslimerna är offer. Det är synd om muslimerna vars religion blir bespottad i västerländska medier. Därför unnar jag dessa herrar att utöva denna lilla fritidsaktivitet. Jag vet inte mycket om Pakistan och jag har ingen källreferens när jag påstår att det finns en hyfsat hög arbestlöshet i landet. Jag antar att de inte har en massa fotbollsplaner eller "efterfesten" på Internet. Det är synd om muslimerna i Pakistan. Inte minst när någon enfaldig snubbe i ett litet land som de inte har en susning om var det ligger eller (uppenbarligen) hur deras flagga ser ut, avbildar deras profet i en halvmedioker blaska (Nerikes Allehanda). Då är det klart att de ska få elda lite. Frågan är om männen på bilden tyckt att det varit lika kul att elda om de vetat att vi, eller åtminstone jag, skrattar åt dem.

För jag kan inte släppa det: Varför är flaggan grön och inte blå? Kanske är det som Olle sa, att de bara hade tillgång till svartvita böcker och fick chansa, kanske spillde mannen till höger om lågan ut all blåfärg på vägen till demonstrationen vilket gjorde att man provosoriskt tvingades välja grön. Kanske var det så att mannen till höger om lågan i fjol målat om sin båt i grönt, hade en skvätt över och tänkte att "vafan, den ska ju ändå eldas upp, det gör nog inget att det är fel färg. Det är ju ändå lika kul att elda". Det måste finnas en intressant historia bakom det, för om man ska elda en flagga är det faktiskt rätt viktig att den ser ut på rätt sätt. Annars förlorar ju hela handlingen liksom sitt värde.

Förutom det mycket orginella och roliga färgvalet på den svenska flaggan, tycks eldsjälarna på bilden för övrigt vara mycket intressanta personligheter. Vad har de för intressen, utöver att skrika (som de uppenbarligen gör på bilden), läsa Nerikes Allehanda och elda sverigeflaggor som inte är sverigeflaggor? Vad gör de på dagarna förutom allt detta?

Jag vill ge samtliga män som går att urskilja på bilden en stor eloge för att de på ett så nydanande och kreativt sätt avbildar den svenska flaggan, för att de orkar bry sig om vad Nerikes Allehanda skriver (jag kan med skam i sinnet erkänna att jag inte orkar bry mig om vad som står i deras lokaltidning) och framför allt för att för att de genom att elda flaggan visar att de vågar stå för att de har sitt barnasinne kvar. Jag avundas dem för detta. Jag skulle själv vilja gå ut och lunta - eller elda flaggor -, smälla påsksmällare och leka burken. Fast jag vågar inte, för jag är tydligen för gammal för sånt nu. Dessa män lever livet som de behagar, något som fler utav os borde prova på.

All heder åt dem!