Jag antar att lejonparten av mina läsare kände sig dödligt träffade då jag gav p-tidningsbranschen en känga. Trots väldigt goda möjligheter att komma med fyndiga kommentarer uteblev dessa och jag kan givetvis endast tolka denna förtegenhet på ett vis. Jag har förövrigt blivit sjuk, vilket hotar helgens planer om utgång och andra trevligheter. Eftersom att jag varken har TV 3, TV 5, Canal+, TV1000 eller en dansande iller som kan underhålla mig är jag givetvis också mycket uttråkad.

Nu skulle jag haft min enkätunderöskning oifylld. Jag önskar nästan att den hysteriska bruden från SOM-institutet kunde ringa och påminna mig om den. Jag skulle nog skrämma henne om hon ringde nu, genom att vara så trevlig att hon förmodligen skulle tro att jag inte hade en enda vän på hela jorden. Kanske ett bra sätt att bli av med telefonförsäljare förresten. När jag var liten skrev jag en gång en lista på saker man kunde hitta på när man inte hade något att göra. Typ: klättra i träd, spela Monopol eller bygga en koja. Jag skulle behövt den nu.

Världen var nästan oförskämt okomplicerad på den tiden. Framför allt var man betydligt mer lättroad och dessutom kunde man göra saker som, tja, i varje fall skulle betraktas som suspekta om man gjorde idag. Skulle jag gå ut och klättra träd ett slag skulle nog inte bara mina föräldrar utan till och med skatorna i granen mitt emot titta undrande. Hade jag byggt en ekorrfälla som farmor slog sig halvt fördärvad idag - och inte för tolv år sedan - så hade det inte varit samma sak. För er som undrar hur en ekorrfälla ser ut så vill jag minnas att den bestod av ett cykelställ, ett kaningaller samt en balja. Jag har patent, så det är ingen idé att försöka stjäla den.

När man tänker på sånt här, så handlar det nog inte alltid om att man är nostalgisk, utan snarare om att varje tid - varje period i ens liv - har sin finess. När jag var fjorton kunde ett sexpack folköl på en kal uteplats i tio graders kyla vara något fantastiskt. Det skulle jag inte tycka idag. Det handlar nog lite om samma känsla som när det för första gången på året har kommit riktigt mycket snö. Betrakta det orörda, rimfrostskimrande höljet ett par sekunder innan man rusar ut och trampar ner det. Trampar ner det orörda. Men när allt väl är nedtrampat så blir det aldrig riktigt samma sak igen.

Frågan är om inte hela livet just går ut på att finna nya platser med nyfallen snö att trampa ner. Och om det i så fall handlar om att det ständigt blir svårare - att det ständigt krävs mer - för att hitta dessa orörda plättar med pudersnö. Jag tror att jag för tillfället just har svårt att hitta nya platser, och än värre, när jag väl hittar ett schysst ställe så vågar jag inte riktigt rusa rakt ut i nysnön lika hämningslöst som förr.

Jag ber om ursäkt för mitt svårmod. Jag är under behandling och lär snart kunna producera något banalt igen!