Den unge herr Waerns liv och lidelser

Innan dagens predikan tar sin början tänkte jag inleda med att länka till denna intervju med Roman, den liftande bohem som jag hade turen att träffa under en arbetsdag. Det visade sig att han tydligen var intressant nog för en BT-artiklel och jag måste erkänna att jag mer än drog på läpparna då jag såg hans tryne i blaskan. En viss stolthet att jag hittade honom före BT infann sig också då jag ögnade igenom artikeln.

Nåväl, till saken. Det är snart augusti, vilket innebär de sista veckorna av sommarlov för många och den första veckan efter semestern för andra. Med undantag för en vacker försommar har vädret varit så dåligt att det inte vore helt orimligt att försöka hitta på ett nytt ord som är snäppet värre än katastrofalt, uruselt, värdelöst eller kasst för att med ord kunna beskriva det. Thomas Ledin - alla tänkande människors hatobjekt (fast kanske gillar de honom i smyg?) - och de textrader som jag inte tänker att skriva här (jag hädar inte) känns mer aktuella än någonsin. Förmodligen kommer Sverige nu, när årets höjpunkt semstern totalt hånfullt smulats sönder, att gå ner i en enda stor depression. Det går knappt ens få tag på sista minuten-resor längre. Det är synd om människorna, som Strindberg sade.

Jag vill dock inte tappa hoppet. Det finns ju faktiskt fördelar. Till exempel så kan man nu, utan vidare, definitivt kallprata minst tjugo minuter bara om det dåliga vädret med människor som man annars skulle tvingas dela den där pinsamma tystnaden - eller ännu värre - den totalt stela atmosfär som ofta uppkommer då man konfronteras med folk, vilka man absolut inte har något gemensamt med. Detta händer mig titt som tätt så alltid något att tacka väderguden för. "Vilket väder", kan man säga och sucka. "Jadu, sju meter över vanligt vattenstånd är det, kan inte tro det. Det är väl växthuseffekten" och så är man igång. Ointressant - ja - men man slipper ju torteras av att stå och hålla käft inför den ointressanta personen.

Ytterligare fördelar med vädret vi fått:
* man slipper att se människor man inte vill se lättklädda, gå omrking just lättklädda.
* man slipper att bli sandig om fötterna efter att man har badat och inte veta om det är värt att anstränga sig hårt för att få bort det, strunta i det och ta på sig skorna ändå eller gå barfota hem.
* man slipper att gå omkring i solglasögon och tro att man ser cool ut. (Dock: mina solglasögon blev stulna på Roskilde då jag hälsade på Maja, tjejen som aldrig sviker på festivaler).
* man kan jobba hela sommaren och njuta av alla andra semesterfirares olycka (om man är lagd åt det ondsinta hållet, vilket jag delvis är).
* vi kan gå omkring med paraply, det är kul.
* man kan utbrista "drag under galoscherna" utan att folk tror att man i hemlighet beundrar Bert Carlsson.
* antalet longboards på gatorna minskar (höhö, Camilla).

Listan kan göras längre. The sky is the limit, för att vara underfundig. Vi boråsare borde gå i bräschen för att se på regnet som något positivt då vi enligt vad folk och vi själva säger är så jävla vana vid att det regnar. Det är nu det är dags att bevisa att vi är vana, att vi vet hur vi ska agera även under de tuffaste av tider.

Lev gott, och glöm inte för all del - s**maren är k*rt!

Herregud säger jag bara. Det finns måhända många saker vi boråsare kan vara stolta över, nya Sandwalls plats, Borås Arena, vattentorntet, obelisken eller våra knallar. Men inte fan är vi så stolta att vi ska försöka efterapa och tro att vi är någon slags storstadsmetropol med allt vad det innebär. På senare har jag börjat observera detta i just Borås. Människorna. Jag såg, exempelvis igår, en svart kille klädd i helvit baggy style, halskedja, New Era-keps - en RNB-neger i klarspråk. Tio minuter senare blir man omkörd av en kille med longboard, långa shorts, stor t-shirt och hörlurar hängandes runt halsen. Vad fan killar, ni bor inte i New York. Ni bor i Borås, "Borås, Borås" som galenskaparna sarkastiskt sjunger - inte som Frank Sinatras "New York, New York". Det är en viss skillnad. Vi har inget Manhattan, inga skyskrapor, inget Ground Zero. Inga gula taxibilar och inget Hudson River. Vi har gula fotbollspelare och Viskan.

Visst, det kan väl vara lite häftigt att se ut som en riktig city-människa ibland, men den knivskarpa kontrasten som bildas i den totalt gråa boråsmassan gör att dessa människor tyvärr bara blir tragiska. De har helt enkelt tittat på för många filmer/musikvideos från andra sidan Atlanten och tror att det ska fungera här också. Det gör det inte. Jag säger inte att man inte får ha New Era-keps, men man kan ju ändå göra det med den smula sans som innebär att man inte till och med försöker prata som 50 cent.

Och den logiska följden av att invånare i Borås på allvar tror att de lever i New York, är att folk i Borås förorter tror att de lever i Hudson, Queens eller Bronx. Sandared, där jag ju råkar bo, tycks ganska oväntat ha förvandlats till någon typ av Harlem. Inom loppet av två nätter hanns det med åtminstone två misshandlar och ett misshandelsförsök (varav jag känner en av de misshandlade samt den person, min vapendragare Boris, som blev utsatt för misshandelsförsöket). Killen kommer fram till en halvfull Boris strax efter att han stigit av bussen efter en ganska lyckad kväll på krogen. Försöker först tvinga till sig kontanter och svingar därefter mot honom med en glasflaska. Observera att glasflaskan inte var sönderslagen. Ett ganska ovanligt tillhygge: en hel glasflaska. Killen har inte ens kollat på film. Oavsett: han missar. Boris springer. Allt är frid. Borås - NY. Sandared - Harlem.

Att sådana fenomen skulle komma till Sveriges storstäder, typ Stockholm, är väl föga oväntat. Stureplansfenomenet, take away-kaffe, maffia och anonymitet. Att farsoten skulle ta sig så långt som till Borås - med en stadskärna som man kan se rakt igenom från ena änden till den andra - hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föresteälla mig. Men det är väl bara att gilla läget. Tänkte jag skulle profilera mig som Texas cowboy, ta på mig hatt, skinnkläder och strosa runt med revolver. Sätta mig på Tant grön och beställa in en donut. New Borås.

Snart helg. Dags att gå ut. Taggad. Jag är beroende av alkohol. Det är bara att inse. Inte för att jag dricker speciellt mycket mer än vad den genomsnittlige nittonåringen. Utan för att i princip hela min kompiskrets - samt generation - bara borde "face the truth". Vi är addicts. Ska vi ha kul, kul på riktigt, måste vi antingen betala en smärtsam summa pengar för att komma till något ställe som inte regnmolnen använder som parkeringsplats, eller också det mer vanliga, för en liten mindre summa pengar köpa sig en fylla. På stället utan moln köper vi förmodligen oss en fylla också, till och med mer. Summa summarum: vi dricker för att kunna ha kul. Vi är beroende. Ingen idé att förneka.

Dock: är vi alkisar? En alkis är väl en person som sitter på en parkbänk och häller i sig Norrlands Guld dynamitöl á 7,2%, alternativt någon medelålders kärring som tittat för djupt i bag-in-boxen eller en gubbe i samma ålder som inte kan hålla fingrarna borta från glaset? Sure. Vi är inga alkisar i ordets rätta bemärkelse. Dessutom: det finns alltid folk som partar värre, alltid nån polare som dricker mera. Men vad spelar det för roll; är alkoholism egentligen ett relativt begrepp? Vad är det egentligen?

Egentligen är nog halva mänskligheten mer eller mindre alkoholiserad. Saken är bara att vi inte erkänner det, för av någon konstig anledning skäms vi över att vi inte klarar livet utan att fly ibland. Det är rätt ogrundat egentligen. Verkligheten är ju just verklig och således inte så speciellt omväxlande, inte så nyckfull, inte så spontan som den blir efter ett par öl. Så; erkänn erat beroende och lev med det utan samvetskval. Sluta upp med att hyckla. Omfamna Bacchus, inte bara i smyg, utan helt öppet. För om man börjar ljuga för sig själv redan där, det är då man riskerar hamna i problem. Har man ljugit lite grand kan man ju fortsätta. Då kan man lura sig själv att man inte drycker för mycket när man väl gör det - en helt annan sak än att vara beroende.

Så erkänn erat alkoholberoende på samma sätt som ni erkänner erat beroende av mat, bekräftelse, Mix Megapol, luft, skvaller eller vad det nu än månde vara. Ta er samman människor. Sluta hyckla. Mänskligheten, livet, är ett enda stort fyllerus!

Ses på krogen i helgen!

Mitt jobb har, tveklöst, gjort att jag kommit i kontakt med en hel del lite udda, men ändå på sitt eget lilla vis älskvärda människor. Jag berättade senast om en busschaufför som är en så bitter människa att man inte kan annat än att tycka om honom, just för att han är så insnöad.

I lördags däremot, stötte jag på en helt annan typ av personer, som kanske bäst skulle kunna beskrivas som busschaffisens motpoler. Det var två liftare som droppade in på stationen under eftermiddagen, de såg i ärlighetens namn jädrigt konstiga ut. Speciellt killen, för det var en kille och en tjej, han hade långt brunt hår, glasögon och ett ganska stort skägg. Lite John Lennon, men ändå inte. Båda hade mastodontryggsäckar och såg ut som dränkta katter (inte för att jag någonsin sett en dränkt katt) då de traskat typ en halv mil eller dylikt i monsunregnet som svepte över vårat kära Borås under eftermiddagen. Hur som haver, vi började snacka och det var några jädrans bohemer jag stött på. Tjejen, som var från Brasilien var soulsångerska och killen förstod jag mig inte riktigt på. Jag frågade henne "What brings you here to this desert land?" och hon svarade med att visa en rätt stor tatuering på sin underarm där det stod "Jag älskar Svärje". Det var kul. Han snackade något om sin "tradition" (engelskt uttal) och att han på grund av denna var tvungen att sova utomhus, men inte i tält tydligen utan i något annat som han inte kunde förklara. Jävla lirare helt enkelt.

De försökte få lift från stationen till Göteborg. Jag förklarade för dem att Sverige inte är ett liftarvänligt land och att de förmodligen aldrig skulle få någon lift. Jag hade rätt och det slutade med att de tog samma buss som mig till Sandared. Jag gav dem en påse ved och sa att det fanns en eldstad vid sjön. Som tack fick jag en fjäder av tysken. Den tillhörde tydligen hans "tradition" och han hoppades att den skulle "bring me luck". Jag sparade fjädern.

Dessa människor fick mig fan att tänka till. De var, trots att de förmodligen var totalt panka, inte hade några som helst framtidsplaner (när jag frågade vad de skulle göra efter Göteborg visste de inte) och allmänt kärva så hade de trots allt insett att livet kan levas på betydligt flera sätt än ett. Alla måste ju inte bli jurister, så att säga...

Man brukar ju snacka om att saker "är så jävla nittiotal", och det slog det mig att just dessa två möten - med chauffören och med liftarna - på ett ganska bra sätt sammanfattar vad som i så fall är "så jävla 2000-tal"; Vi har en jävla makt att göra vad vi vill av våra liv, fast det är nog jävligt lätt glömma det och istället fastna i en buss och bli bitter trots allt.

Efter att ni kanske läst mina blogginlägg är det mycket möjligt, för att inte säga troligt, att ni fått bilden av mig som en bitter människa. Så är givetvis också fallet. Fast jag skulle inte vilja kalla mig för genuint bitter utan snarare låtsasbitter. Detta har jag många goda orsaker till; bitterhet är i många sammanhang roligt. Pessimism och cynism gör att man i många lägen inte bygger upp de där förväntningarna på något som ändå bara blir en katastrof.

Jag är absolut inte den enda som är bitter på låtsas. Det finns dock en liten minoritet av vår befolkning som är rakt igenom genombittra. In i märgen sura och vars enda njutning här i tillvaron är att se andra människor råka illa ut. Åtminstone en sådan människa jobbar för Västtrafik. Jag säger det redan nu, detta kommer inte vara något slags allmänt gnäll om hur dåligt bolaget är eller dylikt. Detta handlar om en enda människa som råkade korsa min väg då han var busschaufför på buss 49 häromdagen.

Jag hade just avslutat jobbet och var på väg mot bussen för att ta mig in till stan. Regnet öste ner och jag hade ingen jacka på mig, utan bara min röda bäckängströja. Jag var i tid, om än precis. När jag var ungefär trettio meter från hållplatsen ser jag bussen komma. Vägen är bred, det är inga bilar bakom bussen och inga framför. Jag ställer mig och vinkar frenetiskt mot bussen i min klarröda tröja, inte ens en blind mullvad hade missat mig. När bussen är ungefär tio meter ifrån mig (det fanns fortfarande en liten möjlighet att den skulle stanna) lyckas jag urskilja chauffören. Det är en överviktig och flintskallig man i medelåldern. Samme man har tre gånger innan kört ifrån mig på liknande vis. Mannen gasar och kör vidare.

 

Jag stod nu alltså själv i ösregn utan vare sig jacka eller paraply på Viared. Nästa buss gick om en halvtimma. Jag ställde mig under ett träd och begrundade. Jag ponerade att samme chaufför skulle plocka upp mig om en halvtimma och förberedde varsamt den kavalkad av glåpord som jag skulle bombardera denne onde man med. När jag stått där i en kvart slog det mig dock att min inledningsfras som skulle ha låtit något i stil med: "Hej. Hur mår du egentligen? Känns det skönt för dig att låta ditt eget patetiska, meningslösa och i allmänhet misslyckade liv gå ut över sådana människor som fortfarande har livsgnistan kvar? Är det ditt enda mål här i livet att dra med dig sådana som fortfarande tror att livet kan vara bra ner i ditt djupa fall? Gör mänskligheten en tjänst och begrav dig själv levande i ett kärr din äckliga, ynkliga, lilla jävla skuggbild av en människa!", slog det mig plötsligt att det gröna landskapet, det strilande regnet som smattrade mot lönnlöven och vattnet som rann i små bäckar längst asfalten var mycket vackert. I samma ögonblick insåg jag att ovannämnda verbala våldtäkt knappast skulle förbättra situationen vare sig för mig eller den bittra människan till busschaufför.

Jag vet inte om det är därför att jag är uppvuxen med Bamse, men det slog mig att det bästa jag kunde göra mot denne stackare var att uppträda trevligt mot honom. Låtsas som att det han gjort inte bekom mig alls, fråga vad han hade för planer för semestern och helt enkelt vara allmänt trevlig. Visa att jag brydde mig. Kanske, men bara kanske, hade då denne person - som jag insåg att det var betydligt mer synd om än jag, trots att jag var genomdränkt - ångrat sig och börjat fundera över vilken inställning han vill ha till livet. Och det kanske alla borde göra. Visst låter det som en kliché men livet är, när allt kommer omkring, det enda vi har. Ska vi ägna det åt att vara bittra och hälla salt i andra människors sår och mat, eller ska vi strö lite socker på det istället?

Jag och Boris blev förresten atagna till juristprogrammet, så ni blir det åka av!

Så var man återigen tillbaka i Sverige. Det känns bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Jag tror att man själv måste ha upplevt Roskildefestivalen 2007 för att egentligen kunna förstå vad jag menar med det. Eller åtminstone torsdagen under Roskildefestivalen 2007.

Vi anlände till Danmark med gott humör, något berusade. Förvisso: det ösregnade och blåste, men hur farligt kunde det vara? Det första vi märkte då vi skulle packa ur och bege oss in i det totala vansinnesprojektet som det visade sig vara att försöka resa ett tält i det miserabla vädret, var att min käre storebror glömt all packning hemma. Det innebar:

1) Inga stövlar
2) Inga kalsonger
3) Inget torrt ombyte alls, endast de ganska snygga men otympliga kläder han hade åkt ner i

Av någon helt ogrundad anledning hade vi dock fått med oss en av hans väskor vilken innehöll ett par joggingskor samt ett beachboll-set. Vi hurrade givetvis över denna upptäckt och började genast spela en blixtrande turnering beachboll. Not. Nej, tappra som vi var begav vi oss mot festivalens campingområde som visade sig vara ett inferno av lera och uppslagna tält som såg att blåsa iväg vilken sekund som helst av den piskande vinden. Efter att ha gått ungefär en kilometer i leran, i ömsom panik ömsom förtvivlan slagit upp tältet insåg vi det meningslösa i hela expeditionen och återvände till bilen, där vi skulle uppehålla oss "tills det slutar att regna". Det slutade regna morgonen därpå, vilket innebar att vi under torsdagen såg noll band, men ändå lyckades blöta ner alla våra kläder, slå upp ett tält som aldrig mera skulle återvända hem samt dricka upp femtio öl och en halv liter vodka. Med andra ord: succé.

Nu sitter jag dock här på min torra, varma kammare och jag måste medge att jag inte ångrar någonting av det jag gjorde. What doesn't kill you makes you stronger, brukar man säga, och den där torsdagen i Roskilde var det inget annat göra än att totalt omfamna den devisen. What doesn't kill you makes you a fucking heap of mud.

Idag får jag reda på huruvida det blir juridikstudier i Göteborg eller ej. Det blir det med allra största sannolikhet. Det jag just nu är nervös över är om Boris kommer att komma in. Ber till Allah att han gör det. Saker kommer att bli så mycket roligare då känner jag. Annars kommer Boris med största sannolikhet bli en kriminell bidragsfuskare i förorten, för han är inte svensk, då gör man så. Sen kommer han att skylla på att samhället inte bemött honom på ett rättvist sätt och att hans enda sätt att bemöta det var att börja sälja rakya på gatan. Sen ska jag åtala det fanskapet och skicka in honom på livstid. Fast det vill jag inte, så jag ber till Allah.

Den fjärde juli klockan 13.05 skall du lyssna på P1. Det är mycket möjligt att du är en person som hatar P1 av princip. Jag älskar P1 av princip för att verka smart, men det har egentligen inte med saken att göra nu, för den fjärde juli klockan 13.05 börjar programmet "Sommar" med inga mindre än Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som värdar. Filip och Fredrik är kanske det ultimata komikerparet. För det första, deras namn är en allitteration. För det andra, de skiljer sig från den gråa massan av dussinkomiker genom att vara smarta utan att dölja det. För det tredje, smarta människor brukar oftast vara tråkiga. Det är inte Filip och Fredrik. De är tokiga. Och smarta. För det fjärde och sista, de är på något galet vis ödmjuka.

Hur som haver, jag kommer att missa det ändå. Jag skall till Roskilde, som enligt säkra källor (Rahn) ser ut som ett slagfält a la västfronten under första världskriget. Fast med lite mera öl och lite mindre kpist. Jag skriver korta meningar idag. Fråga mig inte varför. Vissa av dem är inte ens fulla satser. Skit samma. Roskilde kommer vara tokhäftigt ändå med tanke på att det är just Roskilde. Regnar det för mycket är det bara att bli full som en kamel, det brukar hjälpa.

Apropå kamel förresten, nyheterna idag var mer roande än på mycket, mycket länge. Dels rapporterade man att man hade påträffat en död kamel längs random motorväg i Sverige vilket definitivt gjorde att jag överlevde mitt 12-timmarspass på jobbet. Sedan berättade man också att kon (djuret som fixar mjölk alltså) utgör ett större hot mot växthuseffekten än bilismen. Det är nämligen så att kon, genom att rapa och fisa, släpper ut en kopiös massa koldioxid och metangas som gör det surt för alla pingviner och polarisar. Tyska forskare hade utvecklat ett piller, som var typ lika stort som ett äpple, för att motverka gasbildningen i kornas magar. Svenska forskare, å sin sida, hade också fått ett miljonanslag för att utreda hur mycket gas de svenska korna släpper ut. Jag skulle gärna tagit på mig det uppdraget. Tänk att ha det i sin CV sen liksom, att ha tagit reda på de svenska kornas påverkan på växthuseffekten, då är ju alla dörrar öppna för en sen. Sen kan man stå på krogen och skryta om att man fick Arla att byta sin slogan från "Svensk mjölk ger öppna landskap" till "Svensk mjölk ger dränkta holländare". Härliga värld vi lever i.

Jag funderar förresten över hur personen som satt i larmcentralen reagerade när någon ringde och sa att det låg en död kamel vid sidan om motorvägen. Dels, vafan, de måste ju definitivt ha trott att snubben som ringde var totaltrippad och skickat narkotikasnuten dit, och sen när man väl insett att det låg ett kamellik vid vägen, vad skickar man då? Ambulans för människor med ett BMI över 100? Whatever, alla djurvänner lär sörja. Kamelstackaren hade enligt polisens hypotes ramlat ur ett släp på något sånt där jävla tattar-travelling-cirkus och släpats x antal meter efter. Kanske bättre än Sahara dock, vem vet?

Så, alla glada vänner - det har faktiskt kommit att bli en liten skara som tycks läsa det jag har att skriva - jag sticker så snarligen iväg till Danmark för att lyssna på musik och dricka öl. Måste förbereda mig innan genom att inhandla gummistövlar och partytält. Och jobba. Av den enkla anledningen kommer jag inte blogga på ett tag, men jag hoppas att ni kan hålla till godo och sprida mitt evangelium över hela Internet så att jag återvänder till en storpublik. Jag förtjänar det!

Stoj och bröl, mellanöl!