Den unge herr Waerns liv och lidelser

Åker till Köpenhamn över Haloween. Tänkte att det skulle vara skönt att slippa alla jävla ungar som ringer på dörren och vill ha godis. Fast numera vill de ha pengar, de oförskämda jävlarna. Det tragiska är att folk förmodligen ger mer pengar till bortskämda snorungar än till Rädda Barnen. Förvisso ser de kanske lite sötare ut än ett biafrabarn eller än de pensionärer som oftast står med insamlingsbössorna. Det är inte heller så sannolikt att en gammal kärring på 70 bast med rulator skall kasta ägg på dig eller dränka din fasad i ketchup ifall du inte skramlar fram några slantar till hennes förbannade börs när du stressar ut ur mataffären. Men skenet kan bedra, ulvar kan både ha fårakläder och löjliga masker eller kostymer på sig då de bedrar dig!

Jag har själv idkat den här typen av tiggeri när jag var liten. Jag insåg dock inte då att hela Haloween måste vara den organiserade brottslighetens stora konspiration. Ungarna lär sig att det lönar sig att knacka dörr och med hjälp av hot tvinga till sig almosor. Jag menar, vad är egentligen skillnaden mellan "Bus eller godis?" och "Har du en brandförsäkring? En olycka händer lätt". Hela trick or treat-trenden är förmodligen initierad av den sicilianska maffian, själva inkörsporten till den grova organiserade brottsligheten. Man brukar ju säga att man skall lösa problem genom att angripa dess kärna. Till alla Svenssons därute som laddat upp med godis och pengar till de små glinen säger jag därför: beväpna er, slå tillbaka. Varken föräldrar eller ungar kommer att förstå det på en gång, men det är trots allt för allas eget väl. I början ville de ha godis, right? Nu vill de ha pengar. Innan busplingade de om du inte gav dem vad du ville ha. Nu kastar de ägg. Vad är det som säger att de inte börjar kräva fyrsiffriga belopp snart, och spränger din bil om du inte gör som de vill? De är dessutom maskerade och svåra att identifiera på efterhand.

Du kanske skrattar, men det här är blodigt allvar. Om det plingar på dörren; kontrollera först att de inte är tungt beväpnade. De har ofta plastvapen, typ liar och yxor, som kan se autentiska ut. Kolla därför noga så att du inte låter dig luras. Om de är obeväpnade eller har någon plastatrapp: ta ett baseballträ, slå upp dörren och klubba ner den som står längst fram - han är förmodligen ledaren. Låt dig inte luras av att han börjar grina. Låt dig inte luras av att det är grannens unge och att snoret rinner ikapp med blodet. Slå ett slag till så att varenda mjölktand ryker ur käften för säkerhets skull. Visa att du inte låter dig kuvas. Det här kan låta drastiskt, men man måste se det i ett större sammanhang. Det innebär helt enkelt ett försvar mot den organiserade brottsligheten. Vill du bli maffians lakej - fine. Annars: slå tillbaka innan det är för sent!

Som sagt, en liten utsvävning bara. Jag skulle ju säga att jag skall till Köpenhamn. Det blir följaktligen inget bloggande över helgen, men jag kommer å andra sidan med all sannolikhet att ha många roliga anekdoter att förtälja när jag har kommit hem i tryggt förvar.

Lev i andakt under helgen!

Det har varit en hård helg. Jag har bland annat, då jag varit totalt underkastad Bacchus (jag hade dock inte druckit vin utan billig öl), hållt ett brandtal om Boris far och hans högst sannolika kopplingar till jugo-maffian. Detta har spelats in på film och arkiverats. Jag har gjort andra saker också som jag inte vågar skriva här ifall mamma eller pappa läser. Jag är en jävla mes, jag vet. Men de betalar fortfarande min mat, min tandkräm, mina strumpor och mitt mycket statushöjande medelmskap i Sandareds IF. Därför måste jag idka en del självcensur ibland, även om jag vet att det innebär att ni då och då snuvas på en vacker story.

Sådär. Enough diary. Idag har jag tänkt ta er tid i anspråk för att skriva om något om dem som försöker tillhöra någon slags intellektuell elit. För att enkelt belysa jag menar skulle en sådan person istället kalla "intellektuell elit" för "avantgarde", eftersom att dessa människor har en fallenhet att i dagligt tal använda svårare ord än nöden kräver (jag är själv en sådan person, jag vet, men när jag skriver såhär känns det som att jag har självinsikt).

Dessa personer har inte skapat sig denna fasad för att de tycker att kunskap i sig är så kalas, utan snarare i syfte att utnyttja sin ställning för att kunna sprida sin skit på så många andra som möjligt. Du skall nu få en bild i huvudet av en man i frack. Mannen står på toppen av ett högt berg med en tunna gödsel under armen. Han kastar dyngan så att den liksom sprids med vinden ner på alla andra stackars dumma satar. Han har liksom klättrat upp för det där jävla berget - dessutom med oerhört otymplig klädsel - bara för att så många som möjligt skall få avföring i skallen medan de tittar på honom nerifrån. Vissa nöjer sig med att klättra upp på berget och titta neråt. De blickar inte neråt för att de gillar utsikten, den kan man ju se på vykort som man fått av nån jävla släkting på alpresa. De tittar neråt för att de vet att de nedanför måste titta uppåt för att se en. De kastar psykisk skit på folk.

Jag känner att jag är i ett slags behov av att kasta skit på dem som kastar skit. För jag har själv redan hunnit göra det en hel del på denna blogg. Folk med longboards, folk som är för PK, folk som är snälla, folk som vill verka intressanta, folk som är självgoda och folk som tar OS-medalj trots bröstcancer, men sedan väljer att åka bobsleigh dopad och därefter likställs med en rysk KGB-agent. Jag har gjort det och jag känner mig som mannen i fracken som kastar skit från berget.

Därför måste jag snacka skit om mig själv. Jag orkar inte fundera på om det finns någon logik i det, men skit samma. Det finns en hel del fördomar om detta folkslag. Den kvasi-intellektuelle röker Lucky Strike, dricker take-away kaffe, har glasögon med tjocka ramar (inte sällan med vanliga glas i), ogillar musik som spelas på radio (dock kallar man inte detta för musik). Den kvasi-intellektuelle name-droppar folk som han själv inte känner till, men eftersom att ingen annan heller gör det så klarar han sig utan att bli avslöjad. Det hela handlar alltså om en klassisk bluff. En fasad som saknar möblemang. En kejsare utan kläder som dessutom har en jävligt liten kuk.

Det är inget ovanligt med bluffar och ofta skapar det en väldigt komisk effekt. Det som är det tragiska med denna bluff är dock att den tror sig stå över alla i sin omgivning, inte genom att säga det rakt ut, utan genom subtila signaler, blickar och små hånleeden. Även om man blir genomskådad så leder detta till att många börjar att ogilla en - vilket inte är så konstigt eftersom att hela självbekräftelsebehovet täcks genom att man vill framstå som lite bättre, lite smartare, än alla runtomkring sig. Besserwisser är inte rätt ord. Snarare en slags uppgradering som mist den där lilla komiska finessen som en riktig besserwisser (=exemplvis en god kamrat till mig som jag inte tror att jag behöver nämna vid namn) har.

Sådär. Sådär. Jag har slagit höjdrekordet, genom att klättra upp på den frackklädde mannens huvud och bajsa på honom. Nu står jag på topparnas topp och är världsmästare i dyngkastning. Det känns bra. För stunden. Skämt åsido. Jag vet att jag är en av dem som försöker verka smart här i världen och jag vet att folk ibland stör sig på det. Till och med hatar det.

Fortsätt att hata. De - jag om jag är sådan - förtjänar allt hat. De förtjänar att förstå att folk skiter i vilka jävla böcker de läst, att de läser kultursidorna i dagsblaskan eller vad i helvete de läser överhuvudtaget. Få dem att falla. Glöm dock inte att de är människor för all del. Många av dem förstår inte själva att de kastar skit från berget. Dessutom är de så narcissistiska att de skulle dö av fallet om man tar dem för hårt. Så sträck ut handen och hjälp dem ner därifrån. Döda dem inte. De kanske faktiskt visar sig vara smarta på riktigt. För smart, det är man inte om man formligen pissar ur sig ord ur SAOL och referar till folk ingen har hört talas om. Då är man bara korkad. Ungefär som de där kineserna som jobbade på en bank, förskingrade sådär 40 miljoner spänn och köpte skraplotter för pengarna.

Muntrare lektyr kommer med mitt stigande humör!

Sådär. Sådär, det brukar man säga när man uträttat något ofta ganska enkelt. Sådär, säger Anders Timell när han snickrat ihop en hylla i TV-rutan och ger alla andra medelålders män dåligt samvete och mindervärdeskomplex för att de inte kan göra samma sak och säga "sådär" på samma självsäkra och naturliga sätt som Martin. Nu säger jag sådär. För nu har jag gjort klart tentan (det gick visserligen inte så lätt så jag kan säga det som Martin) och en tung period av pluggande ligger bakom mig.

Jag pluggade till och med så mycket, att jag och Boris dagen innan tentaskrivningen fastslog att vi hade studerat klart. Nu fick det vara nog. Vi drog följaktligen till SWING, drack öl för 18 kr styck och tog så att säga ut segern i förskott. Vi skulle ta det lugnt, vi skulle åka hem halv elva med bussen. Det slutade med att Boris skallade en tjej (av misstag förvisso men det brydde sig nog inte hennes knäckta näsa om) och att vi tog taxi hem klockan ett på natten. Dagen efter skrev vi tentan. Sen drog vi hem till en kursares studentlägenhet - fyrtio personer på trettiofem kvadrat kan vara mysigt men också klaustrofobiskt - och hällde i oss oförskämt mycket öl. Efter detta drog vidare till Chez Amiz och drack ännu mera öl. Det jag kommer ihåg därifrån var ungefär att jag kastade is på bartendern och fick en utskällning i gör-du-det-igen-så-slänger-jag-ut-dig-anda. Vi tog bussen till Bollebygd vid två på natten, dock misslyckades vi av onämnda anledningar med målet att just gå av i Bollebygd, varför vi återigen fick ta taxi hem från Borås. Jag har just vaknat med en riktigt härlig bakfylla; ont i halsen, pH-värde 2 i munnen och en slags aura av spritlukt som omger mig. Härligt.

Det var vad som hänt mig under de två senaste dagarna. Övriga dagar som jag spenderat i frånvaro från bloggosfären har kan som sagt sammanfattas med ordet pluggande. Hoppas inte att ni har svikit mig under denna mörka tid! Nu har jag informerat alla nyfikna och känner mig nöjd. Sådär.

Jag har tänkt många saker under uppehållet som jag tyckt varit kloka och värda att klottra ner här. Jag tänkte i torsdags att det inte är lika lätt att ragga på dansgolvet när man är lite för nykter. Gick ut på dansgolvet på SWING - verkligen inte min hemmaplan - och den ende som tycktes vilja dansa med mig (förutom Boris och Erik) var en supresizad pingla med make-up som en tolvåring, vilken just gått lös med morsans sminklåda. Hon snarare flöt fram på dansgolvet än dansade och lyckades trots mycket intima blickar inte tillfredställa det odefinierade behov som alltid väcks i mig efter ett par öl, och som obönhlrligen leder till att jag ger mig ut på dansgolvet och utövar något som jag kallar dans. Horace Engdahl skulle förmodligen anse att jag förstör det svenska språket genom att kalla det för dans. Förlåt Horace.

Det slog mig ungefär i samma veva att det faktiskt är synd om människan. Vi väljer att leva våra liv på vårat eget sätt säger vi, men oftast är det inte annat än skitsnack. Jag får sådana moments ibland. Den här gången såg tankegången ut såhär: "Egentligen gör vi alla likadant. Vi spenderar våra liv med att försöka bli rika, lyckliga, välmående och whatever när det enda de allra flesta av oss får är ett rätt trist jävla liv där man vill bli som Martin Timell, Ernst Kirchsteiger eller Filip och Fredrik. Eller den där killen på jobbet som bara är sådär skön och har en så avslappnad inställning till allt. För man duger inte. Ett liv vars enda ljuspunkt är lördagens fyllerus. Varje sjuttiofemma, som man som människa dricker ur, det är en dröm om en bättre värld som man sedan pissar ut, för att citera en klok person. Men vem fan vill bli som Martin, egentligen? Och vem fan vill inte supa bort skiten ibland? Jag skulle vilja säga att jag inte lever så, och det gör jag inte heller. Men jag är där och nosar och det skrämmer mig." Så tänkte jag. Lite bittert, och jag tror knappast jag hamnar bredvid Sokrates i filosofiboken för det. Men det måste man tillåta sig sådant ibland också.

Jag har varit med på BT:s förstasida också förresten. Inte i fokus kanske, men ändå. Någonstans måste man börja.

Ikväll skall jag återigen ut och häda genom att dansa fast det inte är dans och dricka öl som jag i slutändan bara pissar ut i Trägårns pissoar. Det kommer givetvis att bli trevligt. Det går mot godare tider.

Ordet "varför" är kanhända mänsklighetens viktigaste ord. Om det inte vore för alla vetgiriga jävlar därute så skulle vi förmodligen torka oss i röven med händerna än idag, för att därefter inte fundera över varför vi är bruna om händerna och missta det för något smakligt. Själv brukar jag ställa mig frågan ganska ofta och när väl börjar fundera på varför vissa saker ser ut som de gör eller är utformade på ett visst sätt blir inte helt sällan mycket road.

Är ni trogna läsare så förstår ni vad jag menar. Frågan "Varför placerade Jan Guillou sig själv i TV-serien Talismanen?" blir, om man funderar länge och djärvt, föremål för mycket komik. Något jag begrundat länge och som jag inte funnit något riktigt svar på är två frågeställningar, som sammansatta bildar en oerhört komplex och i det närmsta mystisk gåta. En riktig utslagsfråga. Utslagsfrågan lyder: (detta var en medveten upprepning och associerar till ett svenskt humorprogram från början av nittiotalet, gissa vilket).

1) Varför började Ludmila Enqvist att åka bob?
och
2) Varför dopade hon sig under tiden som hon utövade denna sport?

Ludmila Enqvist var, för er med dåligt minne alt. dålig allmänblidning, en rysk-svensk häcklöperska av hög kaliber. År 1996 tog hon OS-guld i 100 m häck, 97 VM-guld i samma disciplin. Hennes mest anmärkningsvärda bedrift var dock då hon 1999, trots en hård bröstcancerbehandling, lyckades ta VM-brons. Vid det här laget var inte Ludmila bara svensk medborgare utan en del av den svenska folksjälen; att som invandrande kvinna lyckas trotsa en sådan sjukdom (som inte minst idag i och med de rosa banden är "mode") gjorde att hon skulle kunna glida genom resten av livet genom att åka på diverse föreläsningar där hon blir bjuden på Ramlösa och poängterar vikten av att inte ge upp. Kanske ge ut en bok. Kanske sitta i någon TV-soffa. Kanske bli expertkommentator.

Ludmila ville dock inte falla för denna frestelse utan gå sin egen väg. Ludmila hade andra, mer storslagna planer med sitt liv och karriär. Jag skjuter lite från höften nu, men jag vill minnas att hon ville bli den första person att ta guld i både vinter- och sommar-OS. Det övermod som många gånger blir så roligt har börjat anas. Nåja, folk brydde sig överlag inte speciellt mycket om Ludmilas långtgående ambitioner om att lämna ett stort avtryck i den internationella idrottshistorien. Kanske skrattade de till lite över valet av gren - bobsleigh ses i svenska ögon inte riktigt som en sport utan snarare en lek jämförbar med pulkaåkning - men lät ändå Ludmila hållas på sin kant. Hon var ju trots allt en superkvinna. Henne kunde man inte håna hur som helst.

Det blev dock inte riktigt som Ludmila tänkt. Det blev åt helvete inte i närhten av vad hon tänkt. Hon lyckades endast prestera mediokra resultat som inte resluterade i någon större uppmärksamhet (utom att hon möjligen gått upp i vikt för att så att säga ge släden mer skjuts utför branten). Hånen uteblev dock. Ludmila överlevde på grund av sina tidigare fenomenala prestationer, ungefär som Tomas Brolin för många svenskar fortfarande är helig trots dammsugarmunstycksförsäljning, kraftig övervikt (jag är ingen viktfanatiker även om det kan tyckas så) och pinsamma PR-utsvävningar. Alltså ingen riktig fara än så länge.

År 2001 kom dock händelsen som förändrade allt. Kanske var det desperation över att inte längre stå i rampljuset, eller kanske var det bara ren tanklöshet. Kanske var det Ludmilas man, Johan Enqvist, som stod bakom allt. Dessa är frågor jag har slutat hoppas få svar på, men de är fortfarande värda att sälla sig. Ludmila kommer ut med att hon har dopat sig för att lyckas bättre med sina bob-ambitioner. Ludmila Enqvist, som trots sin brytning för två år sedan varit så svensk att hon förmodligen sket blågult blev på några korta dagar återigen rysk. En svensk dopar sig nämligen inte.

Det finns helt klart en mycket tragisk aspekt i denna historia, när man ser till hur det svenska folket cyniskt vände kappan efter vinden, men man kan aldrig komma ifrån det komiska i ett så katastrofalt och rent ut sagt genomkorkat beslut. Hade det inte varit för att Ludmilas alternativa karriär (med alternativa kosttillskott), så hade vi sett henne tillsammans med Ravellis straffräddning -94, Ingos knockout -59 och Ingemar Stenmarks OS-guld -80 när sportgalorna i sedvanlig ordning rullar upp oförglömliga svenska idrottsögonblick. Hade det inte varit för att Ludmila inte hade nöjt sig med Ramlösa och upplysta föreläsningssalar så hade hon fortfarande varit den svenska superkvinnan. För att ge Ludmila en liten smula av den upprättelse hon definitivt förjänar petar hon därför ut Che från blogg-headern.

Jag måste dock avsluta genom att återigen ställa mig frågan: Varför Ludmila? Varför?!

Jag tänkte att det, med ungefär fyra månaders frustande bloggande i ryggen, var dags att sätta en mer personlig prägel på min blogg-layout. Mycket svart. Några mäktiga och före detta mäktiga män (den snea könsfördelning är ett uttryck för min djupa, i det närmsta religiösa, manschauvinism) och jag själv på en dollarsedel (vilket är ett uttryck för min stora förkärlek till USA samt det kapitalistiska systemets helg). Som det är nu har jag en tämligen schablonartad skara män på tablån. Bush (ett uttryck för min stora beundran av att även mindre begåvade människor kan lyckas), Hitler (ett uttryck för att även esteter kan bli mäktiga), Stalin (ett uttryck för att man kan vara älskad trots att man plundrat, plågat och pinat en befolkning), Putin (ett uttryck för att även den som är ohyggligt ful kan lyckas) är alla personer som man känner igen trots att man hellre läser Hänt Extra än morgontidningen. Jag har dock med tiden tänkt att byta ut dessa mot mera intressanta människor som kanhända ger uttryck för något jag egentligen tycker.

Föregående stycke är ett uttryck för hur man faktiskt kan överanvända ett uttryck in absurdum utan att det man vill uttrycka blir alltför dåligt uttryckt. Det blir nog svårare att övertyga er svensklärare om detta, så ta inte detta på för stort allvar. Ta aldrig det jag skriver på för stort allvar förresten. Jag ljuger mytomaniskt och per slentrian. Jag vill dock, på heder och samvete, försäkra er om att jag i framtiden skall bespara er från liknande orgier i upprepning och parenteser som ni nyss blev utsatta för, så sluta inte läsa för all del!

Innan jag börjar skriva något som ni skall ta till er, begrunda och sedan rätta er efter (mitt ord är lag, jag vet för jag pluggar juridik) vill jag först säga att all text ni hittills har plågat er igenom är skriven under pågående föreläsning i förvaltningsrätt. Jag har således offrat inhämtande av kunskap för att framställa ovannämnda skitsnack, så visa därför vördnad och andakt när ni läser.

I och med att detta är det första inlägget med den nya designen känner jag en hård press, för att inte säga prestations(döds)ångest, för att presentera något så gapskrattigt eller tårdrypande att ni efteråt - företrädelsevis i någon talkshow i Oprah-tappning - kommer att beskriva genomläsningen av detta inlägg som den stora vändpunkten i era liv. Av den anledningen skall jag, i sann melodikryss-anda skriva om det där med livet.

För det där med livet, det är en lustig sak. Jag har många saker som jag tänker ta tag i när jag börjar mitt nya liv. Jag skall exempelvis gå upp i tid varje morgon, även om jag inte behöver. Jag skall sluta dricka öl varenda helg och roa mig med meningsfulla ting istället för att låta alkoholen lura mig att det jag gör har någon mening. Jag skall sluta med att sitta två timmar framför datorn utan att egentligen få något uträttat. Jag skall sluta ta av mig kläderna där jag står och slänga dem i en hög, jag skall bli vegetarian, jag skall börja jobba för någon god sak och jag skall börja lyssna på mer musik, spela mer musik och läsa fler intressanta böcker.

Problemet, för min del och som jag tror att jag delar med många andra, är att jag alltid lyckas finna någon god ursäkt för att mitt nya liv inte riktigt kan börja än. Jag hade tänkt att åtminstone börja med någon light-version av mitt nya liv när jag började på universitetet. Så har dock inte blivit. Jag skyller på att jag inte har tid nu, eftersom att pendlandet tar så lång tid. Jag är dock ganska smart av mig och har därför vissa aningar om att en eventuell flytt knappast kommer innebära att jag börjar läsa Kafka-böcker (eller varför inte Doris Lessing?), sluta sova på dagarna och börja på någon intressant kvällskurs. Men någon gång, när jag är färdig med alla studier, karriär, kärlek, identitetskris, trettiorskris, fyrtiorskris, impotensproblem och gud vet allt man skall vara med om - då kan jag väl börja ta itu med alla de saker som jag egentligen vill ta tag i men som jag aldrig riktigt orkat?

Förmodligen inte. Antagligen kommer något emellan. Med största sannolikhet kommer jag leva hela mitt liv med denna diskrepans mellan mitt jag och mitt idealjag. Det enda jag kommer att lyckas med är väl att, när döden står för dörren, bli religiös i ett sista försök att reparera den stora skuld jag gjort mig skyldig till genom att inte göra det jag borde gjort. Om nu inte gud är lättlurad nog att tro på mina bortförklaringar. Jag har svårt att tro att han är det, det sägs ju att han ser allt, den satan.

Igår drog jag och Olle till Mariestad för att kolla in Ola Magnell och fullt leva upp till "man ska väl ha det lite gött också"-mentaliteten. Jag körde. Det var ingen munter upplevelse. Det var plåtpoliser längs hela vägen som utgjordes av en 16 mil lång raksträcka. Mitt största nöje var att pekade finger åt kameran varje gång vi körde förbi en i hopp om att någon uttråkad snut någonsin skulle kolla på de bilder som eventuellt togs. Farsan blev i sin stora respekt till polisväsendet sur över hans sons ouppfostrade beteende. Jag förklarade för honom att när man är ung så hatar man poliser och refererade till Nationalteatern.

Konserten var som väntat grymt bra. Därefter gick vi till en videoaffär för att köpa folköl. De sålde trevligt nog bara Mariestads, men deras folkölssortiment var något magert - det utgjordes av ett 4-pack nyss nämnda öl. Vi köpte det. Vi drack det. Vi blev inte fulla.

Sådär, jag gillar inte att dagboksblogga och jag är som ni märker urusel på det. Jag har dock märkt att de allra flesta bloggare - oavsett om de har ämnesbloggar - tar till metoden att glimta små delar av sitt vardagliga liv för att skapa ett mer personligt och intimt förhållande till sina läsare. Eller kanske vill de bara bevisa att de har ett liv utanför matrecept, politik, bilmotorer, gräsklippare eller vad det nu än må vara de bloggar om? I till och med Joakim Malmbergs blogg kan man finna sådana tendenser genom upplysningar som exempelvis "Jag sitter just nu i skolans datasal och väntar på att klockan ska slå 16.00". Den upplysningen strider definitivt mot tesen att man vill bevisa att man har ett liv så jag får nog sälla mig till teorin om att man vill verka personlig.

Allt det här får mig osökt att tänka på fenomenet internetkommunikation. Det började med typ ICQ, men då var det inte riktigt på riktigt så att säga. Ett par nördar satt med sina 56k-modem och höjde telefonräkningarna till skyn, fick en rejäl utskällning av farsan och sen var det finito. Sen kom Lunarstorm. Det finns fortfarande kvar. Medelåldern är kanske över tjugo med tanke på att en tredjedel av användarna utgörs av 50-åriga pedofiler, medan resterande skara är mellan 12-14 och således utgör perfekta offer för ovan nämnda perverser. Efterfesten skall vara lite mognare men egentligen är det samma skit iform av "hej-hur-mår-du?-bra-sj?"-mentalitet. Helgon är för dem som tycker att Efterfesten är ytligt vilket konkretiseras genom mörka färger och emo-kids på startsidan. I praktiken är det samma tjafs, om än lite mer deprimerande.

Jag har - även om undertecknad använder bilddagboken ganska flitigt - alltid ställt mig kritisk mot denna ganska poänglösa typ av umgängesform. Förutom ganska små informativa fördelar så är blir communitys mest ett meningslöst tidsfördriv. Facebook tar till och med ytterligare ett steg mot avgrunden genom att man kan skicka löjliga förskrivna meddelande av typ "X wants you to Y", där Y oftast utgörs av något oerhört fånigt. Jag får typ 10 sådana mejl om dagen om akvarier, vampyrklubbar och you name it. Det verkar som att man bakom datorskärmens anonymitet blir betydligt mer spontan och rolig. Å andra sidan skrattar jag inte åt denna nyvunna nyckfullhet. Jag skulle vilja svara med ett att byta ut X mot "Daniel Waern" och Y mot "eat his shit" men inser att det vore olämpligt. De är ju mina facebook-kompisar! Det väger tungt i generationen som är lost in internetation.

Nu ska jag sova, för att knyta an till min inleding.