Den unge herr Waerns liv och lidelser

I min rastlösa tankesmedja som utgjordes av mig själv, två burkar cola samt en smörgås med potatissallad och skinka kom jag att tänka på en för oss svenskar ganska ny uppfinning som framför allt under sommarhalvåret under senare tid kommit att sälja lika bra som ägg under kortegeveckan. Jag talar givetvis om det som vid en första anblick ser ut som ett litet tennisracket, men som i själva verket är en elektronisk mördarmaskin. Genom att trycka ned en liten knapp blir racketen strömförande och tar på en milisekund död på valfritt småkryp som har oturen att vidröra stålsträngarna.

Jag hade själv det stora nöjet att få en sådan pjäs av min gode vän Olle i studentpresent. Efter en kort stunds användande slog det mig att denna myggmördare knappast var det effektivaste sättet att bli kvitt mygg - man dödar dem lika lätt med handflatan och knott är för små för att fastna i skiten - utan att det snarare gav mig en djup inre tillfredställelse att se hur de äckliga små djuren liksom krumplade efter att ett litet blått sken hade slagit om uppfinningen. Det tycktes också som att jag inte var ensam om att hysa denna helt klart sadistiska uppfattning; alla ville använda racketen, inte för att myggorna var jobbiga, utan för att få sprida denna spektakulära död runt omkring sig. En av mina släktingar provade till och med att elchocka en helt oskyldig snigel som halvt om halv kokade och krumpnade ihop.

Jag har sett hur denna uppfinning spridit sig som en löpeld bland etern och att den väl snart lär vara var mans egendom. Detta kan bara betyda att människan innerst inne är en varelse som njuter av att andra lider. Förvisso är det myggor. Alla hatar myggor. Till och med Ida planterar in svalorna i sin visa för att bli av med de satans kreaturen. Men ändå, faktum kvarstår, bakom vår städade fasad (med mänskliga rättigheter, FN och USA) som är ett resultat av tusenårig kulturell utveckling lurar fortfarande en brutal best som inte vill annat än att sprida död.

Vem vet, kanske blir myggdödaren den utlösande faktor som river ner hela denna empatiska fasad och slutligen kastar hela den mänskliga rasen i ett ändlöst kaos bestående av elchockar, Rix FM och bröstförstoringar?

Som jag förstått det så är den stora merparten av mina läsare ute i det bildsköna Borås och roar sig om kvällarna. Utbudet i denna lilla håla är ju i ärlighetens namn inte allt för stort. Jag vill av den anledningen guida er till en guldklimp som kommit att bjuda mig på många skratt och glada stunder.

Lilla krogen, eller "Lilla trägårn" som den med elak underton av SWING-stammisarna ibland kallas, är en pub som är belägen i hörnet vid Allégatan-Åsbogatan i Borås. Ägarna - eller åtminstone personalen - utgörs av en brokig skara människor av östasiatiskt ursprung, förmodligen kineser. Under kvällarna är Lilla krogen skådeplats för socialt utbyte, där en mix av medborgare bestående av framför allt medelålders singlar dricker varandra till, skrattar och dansar.

Många illsinta rykten har spridits om denna fröjdens lokal, bland annat finns det hos många boråsare en stark övertygelse om att Lilla krogen kommer att gå i konkurs då man genomför sänkningar av A-kassan. Detta är givetvis inte sant; merparten av Lilla krogens besökare är välmående människor som tjänar sin brödföda på ett mer eller mindre legalt sätt. Dessutom är många av dem rent godsinta; jag och min bosniske vän Boris stötte så sent som förra veckan på en man som för fem år sedan räddat en stackars thailändska undan fattigdom och misär genom att ta med henne hem till Sverige. Att Lilla krogens besökare skulle vara något slags samhällets avskum är således helt fel. Snarare är det så, att dessa människor är starka nog att på ett alternativt sätt avnjuta livet. Ingen Volvo, kids och kraschade förhållande helt enkelt.

Jag har varit på Lilla krogen fyra gånger i mitt liv och varje gång har jag berikats med en ny erfarenhet, vilket säger en hel del om den höga kvalité som stället levererar. Dessutom är ölen billig. Att stöta på allas vår Malmberg är också snarare regel än undantag: två gånger har jag träffat honom glad i hågen där han stått och tiggt drinkar och andra yrselskapande drycker vid krogdisken. Alltid trevligt att utbyta några ord med denne innan han med ett leende vinglar vidare mot SWING för att avsluta den kväll som redan fått en så fin början. Jag är säker på att denne för en gång skull kan instämma i mina vitsord!

Som någon så finurligt utryckte sig så hittar man meningen med livet någonstans mellan Jesus och Jack Daniel's. På Lilla krogen kommer du definitivt närmre Jack Daniel's - och vem föredrar inte en rejäl whisky framför våran sedan länge avlidne gudsvurmare?

Jag hoppas att jag, efter att ha gett puben denna upprättelse, får träffa många utav er över ett glas skummande öl och ett intressant samtalsämne. Döda en fördom - gå till Lilla krogen!

Snart gör juli sitt inträde i den svenska sinnesfriden, vilket innebär industrisemester, grillfester med knottinvasion, Roskildefestival samt en kopiös mängd pilsner. För Stureplan innebär det för övrigt Båstad, en jävla massa champagne och Sant Tropez. Jag vet inte riktigt vilket som är bäst. Dels för att jag aldrig varit i vare sig San Tropez eller Båstad, dels för att den enda gång jag supit mig full på Moët vaknade jag med en mardrömsbakfylla i Robins Salomonssons lägenhet - vilket kändes allt annat än lyxigt.

Hur som haver, under juli - eller kanske rättare sagt under semestern - händer det något med alla svenssons som ockuperar detta vårat avlånga land. Helt plötsligt börjas det med en jävla massa vanor som man inte ens skulle drömma om att ta för sig under årets andra elva månader. Den karekteristiska skäggstubben, avklippta jeans, sandaler (gärna med strumpor), brassestolar, åka ut till nåt jävla ställe på landet och spela yatzy etc. Och grilla. Och njuta av sin extra tusenlapp som man spenderar på en Rolling Stones-biljett. Eller om processen är allt för långt gången: Allsång på Skansen. Och så sommar i P1. Och Ernst i sommartorpet. Livet är härligt under sommaren.

Det gladde mig att se att så många tog sig tid att läsa och kommentera mitt första inlägg. Förvisso kanske det hade något att göra med min provokativa marknadsföringskampanj på msn. Men man måste ju göra något för att överleva här i världen. Kliar mig skäggstubben.

Det där med bloggosfären är ju knappast något nytt direkt. Men det är ett jävla tjat om alla bloggar nu. Varenda stolle - mer eller mindre begåvad, vältalig eller klok - skaffar sig en blogg. Det har blivit en epidemisk fluga, som dessutom spridit sitt gift till mera kulturella kretsar. På ledarsidor, P1, nyhetsprogram snackar man om bloggarna och det hela låter ju så väldigt trendigt, modernt och upplyst. Vissa blir till och med respekterade böcker. Men vad är det som provocerar fram denna frustande flod av egensnickrade texter egentligen?

För det första tror jag att de flesta bloggare mer eller mindre betraktar sig som missförstådda genier, och som lite sådär utan att vilja skryta skapar en blogg för att vara lite djupa, lustiga eller bara allmänt genialiska. Sedan har vi givetvis de medelålders politikerna. De tillhör en egen kategori. Med en blandning av 40-årskris och en tro att de kan nå de breda massorna börjar de skriva. Framför allt är det väl 40-årskris; de vill verka moderna, de vill ge intrycket att de förstår vad som pågår, vad som går hem.

Men inte fan vet Carl Bildt vad som går hem, det har han aldrig vetat och kommer heller aldrig att ha en aning om. Se bara på hans glasögon. För att inte tala om hans sätt att hantera sin ministerpost. Med detta sagt menar jag inte att Carl Bildt är en hyvens kille, bara att han inte har koll - vilket man absolut inte ska ha när man är i hans ålder. Lika lite som han skall tatuera sig, bära skinnjacka, prenumerera på Slitz eller köpa en fånig sportbil - lika litet ska Carl Bildt blogga. Jag har aldrig läst Carl Bildts blogg.

Jag själv tillhör utan tvekan gruppen som tror sig vara ett missförstått geni som med sin penna, eller mera bokstavligt tangentbord, skall lyckas med att frälsa världen. Och gör jag det inte, om det blir så att jag inte får några läsare, så säger jag bara att det är för min egen skull jag bloggar. För att "skriva av mig" liksom. Vilken jävla humbug! Alla vill bli lästa och förhoppningsvis kommenterade. Men såklart, misslyckas man med det så är det ju alltid skönt att ha något att skylla på. Jag tänker hädanefter skylla alla mina personliga motgångar på jordbruksminister Eskil Erlandsson. Anledningen är för självklar för att nämna. Punkt.

Jag heter Daniel Waern och tog just studenten från Bäckängsgymnasiet i Borås. Det är snart dags för mig att plugga juridik i Göteborg, spännande med andra ord. Jag kommer att skriva ner mina tankar om tillvaron här på ett sporadiskt basis. Du får gärna kommentera eller läsa, då blir jag glad. Gör du inte det så är det Eskil Erlandssons fel.

Sov väl i välfärdsstatens välkomnande välvilja!