Dumma klasskamrater, döda kattkamrater och dyra gymkort
Så var man äntligen hemma och får lite lugn och ro mitt bland studier, festande och jobb. Vi hade våran första riktiga dag med föreläsningar i måndags. Jag slogs av hur många människor det finns i klassen som är benägna att ställa totalt korkade och irrelevanta frågor, inte för att de är befogade, utan bara för att visa sig viktiga och engagerade. Dagens mest korkade fråga kom från en kille i första raden som undrade "om grundlagarna var svårare att ändra på än de lagar som stiftas av kommunen?". Hm, jadu.
Sen var det dags för sittning, vilket var jävligt trevligt som vanligt. Det var Grease-tema och jag var Travolta med tillhörande skinnjacka och cigg bakom örat. Jackan var av storlek typ XXXL och såg ut som en rock och cigaretten syntes inte under mitt hår. Annars var det lyckat. Vi blev i alla fall fulla och kom inte hem till Sandared utan fick sova hos vår numera gode vän Kristofer som bor på Norrby. Det kändes coolt att röra sig i NYG's hoods. Riktigt gangster.
När jag så slutligen kom hem i Sandared i eftermiddags, varit hemma i ungefär en timma så kommer farsan in med flåsen i halsen. I handen höll han Sickans gula halsband med små diamanter och klockor på. Överkörd. Huvudet krossat. Trots att Sickan bara var en katt blev jag ledsen. Hon var speciell. Jag antar att en del av er träffat henne på någon fest. Bra katt, brukade alltid komma och möta mig vid uppfarten när jag varit ute på hyss. Har aldrig rivits, bitits, knarkat eller trilskats. Rest in peace, Sickan. Cat(ch) you on the flipside!
Imorgon skall jag in till Göteborg och gratistjuvträna på Fysiken. Jag och Boris stal tjugo stycken engångskort när killen som promotade Fysiken vände ryggen till. Hoppas inte att de börjar känna igen oss bara, vi har funderat på bra förklädnader.
Kvalitativt bloggande är på intågande. Ska bara skaffa mig lite fritid först. Insåg just att jag inte längre ser festande som en fritidsaktivitet. Jävla nollningen är inget annat än en inkörsväg till alkoholism.
Må mysigt med mina moderata missöden!
Sen var det dags för sittning, vilket var jävligt trevligt som vanligt. Det var Grease-tema och jag var Travolta med tillhörande skinnjacka och cigg bakom örat. Jackan var av storlek typ XXXL och såg ut som en rock och cigaretten syntes inte under mitt hår. Annars var det lyckat. Vi blev i alla fall fulla och kom inte hem till Sandared utan fick sova hos vår numera gode vän Kristofer som bor på Norrby. Det kändes coolt att röra sig i NYG's hoods. Riktigt gangster.
När jag så slutligen kom hem i Sandared i eftermiddags, varit hemma i ungefär en timma så kommer farsan in med flåsen i halsen. I handen höll han Sickans gula halsband med små diamanter och klockor på. Överkörd. Huvudet krossat. Trots att Sickan bara var en katt blev jag ledsen. Hon var speciell. Jag antar att en del av er träffat henne på någon fest. Bra katt, brukade alltid komma och möta mig vid uppfarten när jag varit ute på hyss. Har aldrig rivits, bitits, knarkat eller trilskats. Rest in peace, Sickan. Cat(ch) you on the flipside!
Imorgon skall jag in till Göteborg och gratistjuvträna på Fysiken. Jag och Boris stal tjugo stycken engångskort när killen som promotade Fysiken vände ryggen till. Hoppas inte att de börjar känna igen oss bara, vi har funderat på bra förklädnader.
Kvalitativt bloggande är på intågande. Ska bara skaffa mig lite fritid först. Insåg just att jag inte längre ser festande som en fritidsaktivitet. Jävla nollningen är inget annat än en inkörsväg till alkoholism.
Må mysigt med mina moderata missöden!
Härligt att någon utmärker sig i den sterila reklamvärlden!
Alla av er kanske inte har hört talas om Annes optik. Kommer ni ifrån Borås så borde ni dock faktist ha gjort det. Anledningen är att Annes optik, en liten optiker som har sin butik i Knalleland, har en fast annonslplats i Borås Tidnings TV-bilaga som utkommer varje onsdag. Jaha, och? är det mycket möjligt att du tänker. Det finns dock något som gör Annes optik till något mer än bara en vanlig optikaffär vilket medför att den lilla butiken förtjänar en plats på min blogg och i allas hjärtan.
Det är den totalt okonventionella typen av marknadsföring. Jag vet inte hur mycket Annes pungar ut för att vara med på förstasidan i TV-bilagan, men jag antar att det är en bra hacka med tanke på att varje pensionär i hela Borås (säkert den målgrupp man vill nå med glasögonreklam) blir exponerade för reklamen varje vecka. Jag vet inte heller hur man har resonerat när man gjort sina annonser, kanske kostade själva annonsplatsen så mycket att man inte ansåg sig ha råd att producera en proffsig lay-out, kanske tyckte Bob Kaill, Annes man som enligt egen utsago jobbar med marknadsföring, att han var fullt kapabel att göra det som en reklambyrå annars skulle ta åtskilliga tusenlappar för att göra. Eller kanske ville man bara skapa en unik annons där man visade upp en mer personlig sida, för att på så sätt förse sitt företag med en själ och vara något utöver de där karaktärslösa optikerna som huserar runtom i staden. Bob Kaill kanske hade läst en bok om marknadsföring och där hittat att företag som visar en genuint mänsklig sida raggar flera kunder.
Vad än orsakerna månde vara så är Annes optiks reklam mycket underhållande. Den gräsliga loggan som förmodligen är gjord i Paint Shop Pro utgör bakgrunden, som sedan fylls upp med någon typ av erbjudande. Det som gör det hela så genialiskt och kul är att Anne väljer att avslöja glimtar av sitt privatliv i annonsen. Med en lågpixels digitalkamera är diverse kort tagna och man får i bildtexten reda på att "Anne har nu börjat ta kvällskurser i spanska för att förbereda sig inför chileresan" eller "Annes syster har i veckan fått kattungar, nio stycken blev det som ligger tätt intill sin mamma". Jag vet inte varför man gör såhär. Kanske var det det där med att profilera företaget som empatiskt och mänskligt. Eller så har man bara ett stort behov av att dela med sig. Genom att varje vecka läsa TV-bilagan kan man följa Anne och hennes närhet på deras äventyr. Dessutom får man kuppen chans att handla billiga glasögon.
Jag har tyvärr ingen bild av någon annons tillgänglig för att visa vad jag menar, men ni kan alltid gå in och ta en titt på Annes optiks hemsida och jag vill där passa på att tipsa er som inte fått nog av Annes privatliv kan klicka er vidare och läsa om Annes chileresa. Där finns även kort som inte helt osannolikt är tagna med samma usla digitalkamera som i annonserna. Om jag någonsin får ett synfel så vet jag vart jag ska bege mig: Till Annes optik - optikern som är lite mer än bara en optiker.
Det är den totalt okonventionella typen av marknadsföring. Jag vet inte hur mycket Annes pungar ut för att vara med på förstasidan i TV-bilagan, men jag antar att det är en bra hacka med tanke på att varje pensionär i hela Borås (säkert den målgrupp man vill nå med glasögonreklam) blir exponerade för reklamen varje vecka. Jag vet inte heller hur man har resonerat när man gjort sina annonser, kanske kostade själva annonsplatsen så mycket att man inte ansåg sig ha råd att producera en proffsig lay-out, kanske tyckte Bob Kaill, Annes man som enligt egen utsago jobbar med marknadsföring, att han var fullt kapabel att göra det som en reklambyrå annars skulle ta åtskilliga tusenlappar för att göra. Eller kanske ville man bara skapa en unik annons där man visade upp en mer personlig sida, för att på så sätt förse sitt företag med en själ och vara något utöver de där karaktärslösa optikerna som huserar runtom i staden. Bob Kaill kanske hade läst en bok om marknadsföring och där hittat att företag som visar en genuint mänsklig sida raggar flera kunder.
Vad än orsakerna månde vara så är Annes optiks reklam mycket underhållande. Den gräsliga loggan som förmodligen är gjord i Paint Shop Pro utgör bakgrunden, som sedan fylls upp med någon typ av erbjudande. Det som gör det hela så genialiskt och kul är att Anne väljer att avslöja glimtar av sitt privatliv i annonsen. Med en lågpixels digitalkamera är diverse kort tagna och man får i bildtexten reda på att "Anne har nu börjat ta kvällskurser i spanska för att förbereda sig inför chileresan" eller "Annes syster har i veckan fått kattungar, nio stycken blev det som ligger tätt intill sin mamma". Jag vet inte varför man gör såhär. Kanske var det det där med att profilera företaget som empatiskt och mänskligt. Eller så har man bara ett stort behov av att dela med sig. Genom att varje vecka läsa TV-bilagan kan man följa Anne och hennes närhet på deras äventyr. Dessutom får man kuppen chans att handla billiga glasögon.
Jag har tyvärr ingen bild av någon annons tillgänglig för att visa vad jag menar, men ni kan alltid gå in och ta en titt på Annes optiks hemsida och jag vill där passa på att tipsa er som inte fått nog av Annes privatliv kan klicka er vidare och läsa om Annes chileresa. Där finns även kort som inte helt osannolikt är tagna med samma usla digitalkamera som i annonserna. Om jag någonsin får ett synfel så vet jag vart jag ska bege mig: Till Annes optik - optikern som är lite mer än bara en optiker.
En fylleanekdot
Nollnignen har satt igång på riktigt. Jag och Boris har ansträngt oss till det yttersta för att sätta Borås på kartan, vilket gått sådär. Vi blir notoriskt hånade för vår dialekt, Borås ringa storlek samt - av någon okänd anledning - för Knalleland. Vi börjar dock inte gråta av detta utan tolkar det som handlingar som begås i avundsjukans tecken. De har inga rökreor, inget Netonet och inga svenska mästare i fotboll. Fuckers!
Mina planer inför första sittningen: ta det lugnt, drick inte för mycket, var cool.
Resultatet: Brottarfull, minneslucka och hjärnblödning i regionerna där sifferminnet sitter.
Anledningen till att teori och verklighet skiljde sig så kapitalt var oväntade intag av alkohol bestående av två gratisöl och två snapsar på sittningen samt att en av de nya polarna, Kristofer, bjussa närmre en halvliter sprit innan vi gick in på puben. I vilket fall, det hela började med att Boris skulle byta kläder inne på puben (detta är återberättat av Boris, jag minns ingenting). Han bad mig hålla hans 300 spänn samt hans mobiltelefon. När han kom tillbaka och skulle ha tillbaka sin egendom var den spårlöst försvunnen. Vi skulle sova hos min bror den kvällen och var tvungna att få tag i honom för att bli insläppta i lägenheten. Då min mobil var död och Boris borta hade vi varken telefon eller telefonnummer för att få tag i honom. Jag försökte lösa problemet genom att sätta på min mobil och bara få tag på numret innan den dog igen. Det jag inte räknat med var att pin-koden lämnat mitt minne. Den var bara borta, vilket resulterade i spärrat simkort med PUK-kodskrav.
Vi hade nu problem, vilket inte förbättrades genom att vi tog fel spårvagn och hamnade en halvmil från centralstationen. Vi löste tillslut sovplatsproblemet genom att casha ut femtio spänn till en tjej, ringa 118 100, koppla till min bror och sen sticka till honom. Vi somnade snart och vaknade med den bakfylla vi förtjänade. Boris, som imponerande nog inte slagit ihjäl mig efter att jag tappat bort hans mobil och pengar, skickade ett sms från internet till sin egen mobil där han skrev att mobilen var hans och att den som hittade den kunde kontakta honom. Boris sms-signal hördes från rummet. Vi såg på varandra. Efter en stunds letande hittade vi mobilen - i min byxficka! Snart återfann vi också Boris pengar - i min plånbok. Jag skulle kunna förklara bort mig och säga att jag bara ville jävlas med Boris kvällen innan, men sanningen är en annan. Sanningen är, att jag verkligen inte hittade Boris telefon trots att den låg i min ficka. Vilket på efterhand var kul, men som under kvällen kunde inneburit att sova i en dörröppning.
Mina planer inför första sittningen: ta det lugnt, drick inte för mycket, var cool.
Resultatet: Brottarfull, minneslucka och hjärnblödning i regionerna där sifferminnet sitter.
Anledningen till att teori och verklighet skiljde sig så kapitalt var oväntade intag av alkohol bestående av två gratisöl och två snapsar på sittningen samt att en av de nya polarna, Kristofer, bjussa närmre en halvliter sprit innan vi gick in på puben. I vilket fall, det hela började med att Boris skulle byta kläder inne på puben (detta är återberättat av Boris, jag minns ingenting). Han bad mig hålla hans 300 spänn samt hans mobiltelefon. När han kom tillbaka och skulle ha tillbaka sin egendom var den spårlöst försvunnen. Vi skulle sova hos min bror den kvällen och var tvungna att få tag i honom för att bli insläppta i lägenheten. Då min mobil var död och Boris borta hade vi varken telefon eller telefonnummer för att få tag i honom. Jag försökte lösa problemet genom att sätta på min mobil och bara få tag på numret innan den dog igen. Det jag inte räknat med var att pin-koden lämnat mitt minne. Den var bara borta, vilket resulterade i spärrat simkort med PUK-kodskrav.
Vi hade nu problem, vilket inte förbättrades genom att vi tog fel spårvagn och hamnade en halvmil från centralstationen. Vi löste tillslut sovplatsproblemet genom att casha ut femtio spänn till en tjej, ringa 118 100, koppla till min bror och sen sticka till honom. Vi somnade snart och vaknade med den bakfylla vi förtjänade. Boris, som imponerande nog inte slagit ihjäl mig efter att jag tappat bort hans mobil och pengar, skickade ett sms från internet till sin egen mobil där han skrev att mobilen var hans och att den som hittade den kunde kontakta honom. Boris sms-signal hördes från rummet. Vi såg på varandra. Efter en stunds letande hittade vi mobilen - i min byxficka! Snart återfann vi också Boris pengar - i min plånbok. Jag skulle kunna förklara bort mig och säga att jag bara ville jävlas med Boris kvällen innan, men sanningen är en annan. Sanningen är, att jag verkligen inte hittade Boris telefon trots att den låg i min ficka. Vilket på efterhand var kul, men som under kvällen kunde inneburit att sova i en dörröppning.
Möte med en ny klass
Idag var det dags att träffa sina kommande studiekamrater. Det var intressant. Det första vi fick lära oss är att man kan komma en kvart för sent till alla lektioner; akademikerkvarten kallas det och innebär att om det står att lektionen börjar 11.00 på schemat så börjar den inte innan 11.15. Jag har kommit rätt.
Det var inte riktigt som att börja gymnasiet. Man var inte lika vilsen, hade ingen panik och ingen handsvett. Att sitta i en cirkel och presentera sig slapp man dock inte. Den här gången var det å andra sidan kul. Alla var mellan 19-22 och berättade att de hade jobbat eller rest efter gymnasiet. Att de redan flyttat eller skulle flytta till Göteborg. Utom en; han var 29, bodde i Uddevalla och förklarade att det inte skulle bli aktuellt att flytta för han hade fru och barn, och det var svårt att hitta dagisplats i Göteborg. Anledningen till att han pluggade var att han tröttnat på sitt jobb. Kändes overkligt men jag tror framför allt att denne 29-åring kände sig oförtjänt gammal, på snudd till pensionerad.
Jag skiljdes snabbt från Boris efter att ha vunnit en klunsning mot en av faddrarna (jag: sax, han: påse). Vi satt i ett rum och lyssnade på en standardintroduktion. Sen gick vi iväg med våra grupper för en runtvandring. Byggnaden är ett sammelsurium av korridorer, trappor, plan och byggnader. Snackade lite stelt med folk, gjorde bort mig genom att begagna Dr Albans "stabilt", annars var allt frid. Guiden vi hade var rolig. Lite smånervös, kunde allt om hur man sparade in pengar samt hur man kunde supa på nollningar samt även under andra tillfällen. Kändes mycket som en kårkille som inte riktigt tänkte på att alla dessa nya studenter hade ett så intimt förhållande med Bacchus som kårfolket i regel har. Det blev komiskt. Jag gillade honom.
När allt var klart skulle vi anmäla oss till sittningarna och Boris skulle ta en cider (tydligen). Inställningen till alkohol verkade inte vara speciellt strikt med tanke på att man sålde starköl på introduktionsdagen, vilken för övrigt var en onsdag. Man skulle skriva upp sig på en lista (igen) men denna gång med personnummer. Boris skrev. Han kunde inte mitt personnummer. Jag tog pennan, suckade och sade: "Du ska vara min pojkvän och vet inte ens när jag fyller år." Folk kollade på oss. Sen stack vi. Rahn tror att vi har fått en evig bögstämpel och bör emigrera till Marocko. Jag tror att det är lugnt.
Det var inte riktigt som att börja gymnasiet. Man var inte lika vilsen, hade ingen panik och ingen handsvett. Att sitta i en cirkel och presentera sig slapp man dock inte. Den här gången var det å andra sidan kul. Alla var mellan 19-22 och berättade att de hade jobbat eller rest efter gymnasiet. Att de redan flyttat eller skulle flytta till Göteborg. Utom en; han var 29, bodde i Uddevalla och förklarade att det inte skulle bli aktuellt att flytta för han hade fru och barn, och det var svårt att hitta dagisplats i Göteborg. Anledningen till att han pluggade var att han tröttnat på sitt jobb. Kändes overkligt men jag tror framför allt att denne 29-åring kände sig oförtjänt gammal, på snudd till pensionerad.
Jag skiljdes snabbt från Boris efter att ha vunnit en klunsning mot en av faddrarna (jag: sax, han: påse). Vi satt i ett rum och lyssnade på en standardintroduktion. Sen gick vi iväg med våra grupper för en runtvandring. Byggnaden är ett sammelsurium av korridorer, trappor, plan och byggnader. Snackade lite stelt med folk, gjorde bort mig genom att begagna Dr Albans "stabilt", annars var allt frid. Guiden vi hade var rolig. Lite smånervös, kunde allt om hur man sparade in pengar samt hur man kunde supa på nollningar samt även under andra tillfällen. Kändes mycket som en kårkille som inte riktigt tänkte på att alla dessa nya studenter hade ett så intimt förhållande med Bacchus som kårfolket i regel har. Det blev komiskt. Jag gillade honom.
När allt var klart skulle vi anmäla oss till sittningarna och Boris skulle ta en cider (tydligen). Inställningen till alkohol verkade inte vara speciellt strikt med tanke på att man sålde starköl på introduktionsdagen, vilken för övrigt var en onsdag. Man skulle skriva upp sig på en lista (igen) men denna gång med personnummer. Boris skrev. Han kunde inte mitt personnummer. Jag tog pennan, suckade och sade: "Du ska vara min pojkvän och vet inte ens när jag fyller år." Folk kollade på oss. Sen stack vi. Rahn tror att vi har fått en evig bögstämpel och bör emigrera till Marocko. Jag tror att det är lugnt.
Hata mera!
Snart är det dags att bli universitetskille. Fyra och ett halvt års plugg. Det är som en och en halv gymnasietid. Eller ett havlår längre än vad man får vänta på nästa fotbolls-VM. Eller nästan exakt lika länge som första världskriget pågick. Jag hoppas att det kommer att vara minst lika kul som gymnasiet, närmast att jämföra med VM -94 och att om det finns något Tyskland när jag pluggar, så ska det förlora precis som i första världskriget.
Det är lite spännande det här faktiskt, måste jag medge. Folket: Gymnasiet är ju i princip obligatoriskt nuförtiden och det finns ju ingen direkt samhäll/samhäll-stereotyp. Man träffade vanligt folk på gymnasiet helt enkelt. Alla sorter. Nu ska man plugga juridik. De flesta kommer vara äldre och antagligen karriärister. De kommer ha snittat minst 19.0 i betyg. Nischat. Tävling, kort sagt. Andelen översittare kommer att vara högre än på Bäckäng, förmodligen.
I denna nya miljö är det viktigt att hitta ett hatobjekt snabbt. Jag älskar hatobjekt. Människor att spy galla på, formulera elaka one-liners som skulle knäcka dem och skylla sina egna misslyckanden på. Frågan är om det inte är minst lika viktigt som att skaffa polare. Okej: en överdrift, men folk glömmer ofta bort att deras hatobjekt är en av deras närmsta vänner. Att sitta och beklaga sig över personer man hatar är inte bara roande utan får en också själv att framstå som bättre. Det är samma fenomen som med kvällspressen. Vi läser om Helge Fossmo, Ulf Olsson, Lasermannen - Jan Guillou - eller någon annan riktigt ond gubbe. Vi blir förskräckta. Vi snackar om dem vid middagsbordet och säger hur dumma i huvudet de är, när det i själva verket handlar om att säga hur mycket bättre man själv är. Som att skryta, fast lite diskret och samtidigt allmänt accepterat. Sorgligt nog får våldtäktsmän, mördare och inte minst allmänt misslyckade människor oss att må bättre. Allting är ju relativt - "och jag är i alla fall inte värre än honom! Eller henne!" Härligt. Grattis.
Jag ska välja mitt hatobjekt med omsorg. Antingen skall det vara någon som är allmänt otrevlig och förtjänar mitt hat, eller så ska jag av ren elakhet välja någon absolut oskyldig. Det är kul att hata folk utan anledning och att ge dem skulden för saker de inte har någonting att göra med. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är ett av mina omotiverade hatobjekt. Han heter ju Eskil liksom. Och Erlandsson i efternamn. Ilska.
Genom att göra så ironiserar man folket som också hatar utan anledning, men som faktiskt hatar på ritktigt. Som nazister och annat patrask. Hata på med andra ord gott folk - gärna utan anledning!
Det är lite spännande det här faktiskt, måste jag medge. Folket: Gymnasiet är ju i princip obligatoriskt nuförtiden och det finns ju ingen direkt samhäll/samhäll-stereotyp. Man träffade vanligt folk på gymnasiet helt enkelt. Alla sorter. Nu ska man plugga juridik. De flesta kommer vara äldre och antagligen karriärister. De kommer ha snittat minst 19.0 i betyg. Nischat. Tävling, kort sagt. Andelen översittare kommer att vara högre än på Bäckäng, förmodligen.
I denna nya miljö är det viktigt att hitta ett hatobjekt snabbt. Jag älskar hatobjekt. Människor att spy galla på, formulera elaka one-liners som skulle knäcka dem och skylla sina egna misslyckanden på. Frågan är om det inte är minst lika viktigt som att skaffa polare. Okej: en överdrift, men folk glömmer ofta bort att deras hatobjekt är en av deras närmsta vänner. Att sitta och beklaga sig över personer man hatar är inte bara roande utan får en också själv att framstå som bättre. Det är samma fenomen som med kvällspressen. Vi läser om Helge Fossmo, Ulf Olsson, Lasermannen - Jan Guillou - eller någon annan riktigt ond gubbe. Vi blir förskräckta. Vi snackar om dem vid middagsbordet och säger hur dumma i huvudet de är, när det i själva verket handlar om att säga hur mycket bättre man själv är. Som att skryta, fast lite diskret och samtidigt allmänt accepterat. Sorgligt nog får våldtäktsmän, mördare och inte minst allmänt misslyckade människor oss att må bättre. Allting är ju relativt - "och jag är i alla fall inte värre än honom! Eller henne!" Härligt. Grattis.
Jag ska välja mitt hatobjekt med omsorg. Antingen skall det vara någon som är allmänt otrevlig och förtjänar mitt hat, eller så ska jag av ren elakhet välja någon absolut oskyldig. Det är kul att hata folk utan anledning och att ge dem skulden för saker de inte har någonting att göra med. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är ett av mina omotiverade hatobjekt. Han heter ju Eskil liksom. Och Erlandsson i efternamn. Ilska.
Genom att göra så ironiserar man folket som också hatar utan anledning, men som faktiskt hatar på ritktigt. Som nazister och annat patrask. Hata på med andra ord gott folk - gärna utan anledning!
Guillou - en sann förebild
Det glädjer mig att se hur engagerade mina läsare är (av någon anledning som jag inte tänker spekulera i här, framför allt de av manligt kön) av hur vi i Sverige på bästa sätt skall lära oss om sexualiteten och allt vad detta innebär. Det tycks finnas många potentiella biologilärare ibland oss, även om deras eventuellt framtida elever kommer att gå ur klassrummet med vitt skilda föreställningar om hur saker och ting skall se ut.
Medan polemiken har fortgått här hemma har jag själv tagit mig en tur till Oslo för att, som det var tänkt, kolla in Norges uteliv såväl som kulturskatt. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men jag hade kul ändå. Hur som haver, när jag kom hem för att se vad jag kan tänkas ha missat i nyhetsväg under dessa två dagars frånvaro finner jag till min stora (jag vet inte till vilket stora. Förvåning? Förskräckelse? Knappast) x att SVT hoppat av Sveriges genom tidernas största filmprojekt, nämligen filmatiseringen av "Arn". Public Service-bolaget tyckte inte att vad de hittills fått se från mångmiljonprojektet var till den belåtenhet man räknat med.
Detta får mig osökt att tänka på TV-serien "Talismanen". Förvisso: den kostade inte 200-miljoner att producera. Dock: Guillou fanns med som förgrundsfigur i projektet. För er som inte minns, "Talismanen" råmarknadsfördes 2003 som världens mest spännande serie. Många respekterade skådespelare, bra sändningstid, rutinerade Guillou och Mankell som manusförfattare. Det kunde väl knappast bli annat än en riktigt bra kriminalserie? Sanningen var en annan. "Talismanen" gick egentligen ut på att Mankell och Guillou - med stark betoning på Guillou - skulle roffa åt sig ytterligare medieexponering. Det var inte utan anledning som Guillou och Mankell dels själva var med i inslagen som promotade "Talismanen" och sedan även inplanterade sig själva i manuset - för att spela just sig själva!
Jan Guillou är som vi vet kanske en av vårt rikes mest bekräftelsekåta personer. Han är som en B-kändis som gör allt för att synas. Dock vet Guillou om att han är duktig, vilket i kombination skapar total självgodhet, för att inte säga hybris. I "Talismanen" får Guillou jättehybris. Och det är jätteroligt. Seriens huvudperson, den avstängde polisen Walton, har (av Loa Falkman!) fått i uppdrag att finna talismanen. Guillou är tydligen också expert på afrikanska skatter (kom ihåg att han spelar sig själv samt skriver manus och alltå försett sig själv med denna titel) och Walton söker därför upp denne för att examinera talismanen, som han har på en bild. Guillou och Walton sitter ute i Guillous vräkiga lantlya och diskuterar. Plötsligt ser man hur ett tiotal maskerade män med AK-4 börjar smyga sig närmre godset. Detta är för TV-tittarna totalt obegripligt, det finns ingenting tidigare i serien som insinuerat att Guillou eller Walton varit förföljda eller liknande. Det roliga är dock Guillous reaktion. Vad gör han? Vad hade man gjort om tio tungt beväpnade män omringar ens kåk? Sprungit? Ringt polisen? Gömt sig?
Inte Guillou i alla fall, detta totala geni. Guillou hämtar istället sin (förmodligen väldigt lyxiga) älgstudsare. Han slår upp sin ytterdörr och prickskjuter snyggt ner två av männen med automatkarbiner. Frågan är ju vem som, med jaktgevär och alldeles ensam, kommer på den totalt galna idén att försvara sig i en sådan situation? Det är förmodligen en väldigt liten skara människor, bestående av Sylvester Stalone, Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger - och Jan Guillou. Skillnaden är bara att Jan Guillou varken har sprängande biceps eller någon som helst sex-appeal.
TV-publiken (ett antal miljoner) måste vid denna stund blivit uppfyllda med en smått surrealistisk känsla. Händer det här? Detta måste blivit ännu mer påtagligt då man sekunderna senare får en slutlig förklaring till denna omringning genom att Gert Fylking springer ut och ropar "Sluta skjut för helvete, det här är Blåsningen" (för er som inte vet var "Blåsningen" ett program som gick ut på att Fylking "blåste" svenska kändisar och spelade in det). Efter dessa scener avslutas avsnittet. Svenskarna sitter i chock. Hade vi sett rätt? För dem som fortfarande såg serien som seriös var nog frågorna många: vad kommer detta få för konsekvenser på händelseförloppet i serien? Vad ska hända med Guillou som nu har två liv på sitt samvete? Etc. Svaret på de båda frågorna är: Inget.
Jan Guillou släpps, han handlade i nödvärn, och för övrigt har händelsen ingen som helst påverkan på händelseförloppet i serien. Kort sagt: händelsen innebar endast att Jan Guillou på bästa sändningstid fick visa att han:
1) Är expert på afrikanska reliker
2) Är tapprare än sin fiktiva karaktär Hamilton
3) Äger dyra vapen, samt behärskar skyttets konst förträffligt
4) Kan komma undan med detta, trots att han begick dubbelmord (han är ju trots allt Jan Guillou)
Det går att säga mycket om Jan Guillou och otaliga retar sig på hans självgodhet. Själv älskar jag den. Jan är osvensk genom sin totala hybris, hans översittarpersonlighet och det faktum att i princip allt han gör syftar till att stärka sitt eget ego. Vi får hoppas att Arn-satsningen håller högre kvalitet än "Talismanen" men att vi ändå får se Guillou i en av huvudrollerna. Jag ska definitivt sitta som klistrad när den sänds.
Medan polemiken har fortgått här hemma har jag själv tagit mig en tur till Oslo för att, som det var tänkt, kolla in Norges uteliv såväl som kulturskatt. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men jag hade kul ändå. Hur som haver, när jag kom hem för att se vad jag kan tänkas ha missat i nyhetsväg under dessa två dagars frånvaro finner jag till min stora (jag vet inte till vilket stora. Förvåning? Förskräckelse? Knappast) x att SVT hoppat av Sveriges genom tidernas största filmprojekt, nämligen filmatiseringen av "Arn". Public Service-bolaget tyckte inte att vad de hittills fått se från mångmiljonprojektet var till den belåtenhet man räknat med.
Detta får mig osökt att tänka på TV-serien "Talismanen". Förvisso: den kostade inte 200-miljoner att producera. Dock: Guillou fanns med som förgrundsfigur i projektet. För er som inte minns, "Talismanen" råmarknadsfördes 2003 som världens mest spännande serie. Många respekterade skådespelare, bra sändningstid, rutinerade Guillou och Mankell som manusförfattare. Det kunde väl knappast bli annat än en riktigt bra kriminalserie? Sanningen var en annan. "Talismanen" gick egentligen ut på att Mankell och Guillou - med stark betoning på Guillou - skulle roffa åt sig ytterligare medieexponering. Det var inte utan anledning som Guillou och Mankell dels själva var med i inslagen som promotade "Talismanen" och sedan även inplanterade sig själva i manuset - för att spela just sig själva!
Jan Guillou är som vi vet kanske en av vårt rikes mest bekräftelsekåta personer. Han är som en B-kändis som gör allt för att synas. Dock vet Guillou om att han är duktig, vilket i kombination skapar total självgodhet, för att inte säga hybris. I "Talismanen" får Guillou jättehybris. Och det är jätteroligt. Seriens huvudperson, den avstängde polisen Walton, har (av Loa Falkman!) fått i uppdrag att finna talismanen. Guillou är tydligen också expert på afrikanska skatter (kom ihåg att han spelar sig själv samt skriver manus och alltå försett sig själv med denna titel) och Walton söker därför upp denne för att examinera talismanen, som han har på en bild. Guillou och Walton sitter ute i Guillous vräkiga lantlya och diskuterar. Plötsligt ser man hur ett tiotal maskerade män med AK-4 börjar smyga sig närmre godset. Detta är för TV-tittarna totalt obegripligt, det finns ingenting tidigare i serien som insinuerat att Guillou eller Walton varit förföljda eller liknande. Det roliga är dock Guillous reaktion. Vad gör han? Vad hade man gjort om tio tungt beväpnade män omringar ens kåk? Sprungit? Ringt polisen? Gömt sig?
Inte Guillou i alla fall, detta totala geni. Guillou hämtar istället sin (förmodligen väldigt lyxiga) älgstudsare. Han slår upp sin ytterdörr och prickskjuter snyggt ner två av männen med automatkarbiner. Frågan är ju vem som, med jaktgevär och alldeles ensam, kommer på den totalt galna idén att försvara sig i en sådan situation? Det är förmodligen en väldigt liten skara människor, bestående av Sylvester Stalone, Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger - och Jan Guillou. Skillnaden är bara att Jan Guillou varken har sprängande biceps eller någon som helst sex-appeal.
TV-publiken (ett antal miljoner) måste vid denna stund blivit uppfyllda med en smått surrealistisk känsla. Händer det här? Detta måste blivit ännu mer påtagligt då man sekunderna senare får en slutlig förklaring till denna omringning genom att Gert Fylking springer ut och ropar "Sluta skjut för helvete, det här är Blåsningen" (för er som inte vet var "Blåsningen" ett program som gick ut på att Fylking "blåste" svenska kändisar och spelade in det). Efter dessa scener avslutas avsnittet. Svenskarna sitter i chock. Hade vi sett rätt? För dem som fortfarande såg serien som seriös var nog frågorna många: vad kommer detta få för konsekvenser på händelseförloppet i serien? Vad ska hända med Guillou som nu har två liv på sitt samvete? Etc. Svaret på de båda frågorna är: Inget.
Jan Guillou släpps, han handlade i nödvärn, och för övrigt har händelsen ingen som helst påverkan på händelseförloppet i serien. Kort sagt: händelsen innebar endast att Jan Guillou på bästa sändningstid fick visa att han:
1) Är expert på afrikanska reliker
2) Är tapprare än sin fiktiva karaktär Hamilton
3) Äger dyra vapen, samt behärskar skyttets konst förträffligt
4) Kan komma undan med detta, trots att han begick dubbelmord (han är ju trots allt Jan Guillou)
Det går att säga mycket om Jan Guillou och otaliga retar sig på hans självgodhet. Själv älskar jag den. Jan är osvensk genom sin totala hybris, hans översittarpersonlighet och det faktum att i princip allt han gör syftar till att stärka sitt eget ego. Vi får hoppas att Arn-satsningen håller högre kvalitet än "Talismanen" men att vi ändå får se Guillou i en av huvudrollerna. Jag ska definitivt sitta som klistrad när den sänds.
Glenn - alltid en go gubbe
Pridefestivalen. Under ett par dagar samlas en stor skara människor under ett tak i Stockholm för att fira. Alla (i princip) har de en sak gemensamt: de tillhör en sexuell minoritet. Det vill säga, de är inte hetro. Mitt i detta regnbågsfärgade kaos av bögar, flator, transpersoner och bisexuella och allt annat som är just allt annat än matcho har man utsett Glenn Hysén till invigningstalare. Man kan inte göra något annat än att skratta. Snacka om en katt bland hermelinerna! Här ska killen som den "goa gubben" personifierad - och dessutom hatad av halva gayvärlden sedan han slog ner en kille som tallade honom på pistolen på en krogtoa - ställa sig och tala inför en publik som är allt annat än frälst då han intar talarstolen.
Talet är nu hållet, de flygande tomaterna lyste med sin frånvaro och Glenn var publikfriande - som vanligt passar han i alla sammanhang. Jag har dock börjat tröttna på allt gnäll som gay-kulturen stått för på senare tid. Missförstå mig inte nu, bögarna och flatorna har all rätt att slåss för sin rätt att vara gay, men när de på fullt allvar vill att allting skall anpassas efter ett HBT-perspektiv har den politiska korrektheten tagit sig så långt att det inte blir annat än irriterande men framför allt komiskt. Senaste rapporten talar om hur "gay-fientlig" skolan är då den utgår från ett hetero-perspektiv då den ska beröra sexualitet. Snälla. Sexualitet och skola är redan nu ett skämt och det är likväl redan nu synd om alla stackars lärare i medelåldern som skall försöka sig på att tala om sexualitet för sina småflinande elever. Om de dessutom ska utgå från alla sexuella perspektiv skulle undervisningen inte bara bli mer långdragen, utan bara ännu mera skrattretande. Tyvärr, det hjälper inte att vi inför sån skit i läroplanen, i nionde klass har bögskämten sin absoluta statuspeak och det är knappast i skolbänken som man skulle kunna radera ut sådana fenomen.
Jag är ledsen alla HBT-aktivister därute, men jag kan inte riktigt ta alla delar av er kamp på allvar. I Polen blir bögar attackerade på gatan, på riktigt, inte bara i enstaka fall och dessutom av "vanliga" medborgare som av någon anledning ungefär bryr sig mer om vem för dem totalt okända människor har sex med än vem deras fru är otrogen med. I Sverige däremot, är värsta fienden en liten grupp råkristna sekterister som talar i tungor alterrnativt nynazistiska aktivister som förutom att hata bögar hyllar Hitler samtidigt som de inte ens vet vilket årtionde han kom till makten. Alltså: mer skrattretande än farliga. I brist på en riktig fiende måste man istället hitta en väderkvarn: den kallas heteronormen.
Det är den alla upplysta snackar om, för er som inte hänger med. Heteronormen är, som det tycks, något helt sjukt, primitivt och måste utraderas från samhället. Man är en del av heteronormen om man är hetero och inte själv klankar ner på heteronormen. Alltså: heteronormens representanter, dessa bestialiska människor som bara genom att vara förtrycker alla som inte är hetero, utgörs av den stora majoriteten i landet. Deras ondska är obeskrivlig: de köper leksaksbilar till sina söner och dockor till döttrarna, exempelvis. Fast de flesta vet nog inte om hur onda de är, för de har aldrig hört talas om någon heteronorm. Förmodligen skulle de tro att det var någon typ av könsjukdom - vilket det ju förvisso är om man ska lyssna på de jämrande aktivisterna. Ska vi tycka synd om dessa oupplysta stackare, eller skall vi istället avundas dem att de är så lyckligt ovetande om sin egen ondska?
(Fan också, det här är nästan politiskt. Jag är bara trött efter att ha lyssnat på kanske tio radioprogram om denna jävla heteronorm. Och förbannad för att indirekt bli anklagad för att vara någon slags sexuell förtryckare. Glenn hade förstått mig)
Talet är nu hållet, de flygande tomaterna lyste med sin frånvaro och Glenn var publikfriande - som vanligt passar han i alla sammanhang. Jag har dock börjat tröttna på allt gnäll som gay-kulturen stått för på senare tid. Missförstå mig inte nu, bögarna och flatorna har all rätt att slåss för sin rätt att vara gay, men när de på fullt allvar vill att allting skall anpassas efter ett HBT-perspektiv har den politiska korrektheten tagit sig så långt att det inte blir annat än irriterande men framför allt komiskt. Senaste rapporten talar om hur "gay-fientlig" skolan är då den utgår från ett hetero-perspektiv då den ska beröra sexualitet. Snälla. Sexualitet och skola är redan nu ett skämt och det är likväl redan nu synd om alla stackars lärare i medelåldern som skall försöka sig på att tala om sexualitet för sina småflinande elever. Om de dessutom ska utgå från alla sexuella perspektiv skulle undervisningen inte bara bli mer långdragen, utan bara ännu mera skrattretande. Tyvärr, det hjälper inte att vi inför sån skit i läroplanen, i nionde klass har bögskämten sin absoluta statuspeak och det är knappast i skolbänken som man skulle kunna radera ut sådana fenomen.
Jag är ledsen alla HBT-aktivister därute, men jag kan inte riktigt ta alla delar av er kamp på allvar. I Polen blir bögar attackerade på gatan, på riktigt, inte bara i enstaka fall och dessutom av "vanliga" medborgare som av någon anledning ungefär bryr sig mer om vem för dem totalt okända människor har sex med än vem deras fru är otrogen med. I Sverige däremot, är värsta fienden en liten grupp råkristna sekterister som talar i tungor alterrnativt nynazistiska aktivister som förutom att hata bögar hyllar Hitler samtidigt som de inte ens vet vilket årtionde han kom till makten. Alltså: mer skrattretande än farliga. I brist på en riktig fiende måste man istället hitta en väderkvarn: den kallas heteronormen.
Det är den alla upplysta snackar om, för er som inte hänger med. Heteronormen är, som det tycks, något helt sjukt, primitivt och måste utraderas från samhället. Man är en del av heteronormen om man är hetero och inte själv klankar ner på heteronormen. Alltså: heteronormens representanter, dessa bestialiska människor som bara genom att vara förtrycker alla som inte är hetero, utgörs av den stora majoriteten i landet. Deras ondska är obeskrivlig: de köper leksaksbilar till sina söner och dockor till döttrarna, exempelvis. Fast de flesta vet nog inte om hur onda de är, för de har aldrig hört talas om någon heteronorm. Förmodligen skulle de tro att det var någon typ av könsjukdom - vilket det ju förvisso är om man ska lyssna på de jämrande aktivisterna. Ska vi tycka synd om dessa oupplysta stackare, eller skall vi istället avundas dem att de är så lyckligt ovetande om sin egen ondska?
(Fan också, det här är nästan politiskt. Jag är bara trött efter att ha lyssnat på kanske tio radioprogram om denna jävla heteronorm. Och förbannad för att indirekt bli anklagad för att vara någon slags sexuell förtryckare. Glenn hade förstått mig)
